En bra historia

Ni vet hur det är, varje litet band berättar mer än gärna hur de tappade bort sina instrument på Åland, hur de bokades fel och togs för ett dansband, att de minsann söp med Kent innan de var Kent eller hur de en gång spelade för en person. Just den sista historien brukar berättas av artister som numera är stora och berömda. Som för att hålla kvar tanken på att de fortfarande har fötterna på jorden. Eller kanske är det bara ett ödmjukt att se på framgången, man kan när som helst ramla tillbaka till de små scenerna. När som helst kommer den där en-person-i-publiken spelningen.

Okej, jag tar det rent upp och ner: Klubb Frimåndag hade sex besökare i måndags. En av dem var jag, en annan Erik Halldén som kallas Kronprinsen när han sjunger på svenska och så fyra personer till som alla var Eriks kompisar. De två första kom på åtta slaget prick… sedan var det tomt…tomt…tomt…tills de andra två trillade in vid nio rycket.

Ja, precis så var det. Vi var sex personer.

Det där är egentligen skit samma, jag fick nya vänner den där kalla måndagen och det är större än att ha 150 pers på en klubb. Nä, jag ljuger lite men det är ändå väldigt roligt att få nya vänner. De här fyra personerna kommer jag alltid komma ihåg, för de gick och såg sin vän spela bara för dem. De gick dit för att de i själ och hjärta ville se och höra Kronprinsen spela. Jag fixade ett arrangemang som berörde fyra personer, som gav dem ett minne för livet. Eller det gav sex personer ett minne för livet. Det är viktigt.

Det gick inte annat än att skratta åt hela händelsen! För det är något stort komiskt över det hela, här sitter fem personer på en klubb som äger rum i en persisk restaurang. De ska alla se en kille sjunga till backtrack i lofi-belysning. Där har ni material till en hel sitcom!
Kronprinsen spelar i Jönköping i helgen och ni kan räkna med att han har en jävligt bra historia att berätta, sagan om den naive klubbarrangören som trodde folk gillade ny musik på måndagar, om han som trodde att en undanskymd gata skulle blomma upp bara han bjöd på fantastisk musik på svenska. En historia om hur han minsann spelade för fyra personer i Stockholm. Plus klubbarrangören/ljudteknikern då såklart.

Som ni förstår, Kronprinsen spelade. Han fick till och med göra extranummer. Kolla på filmen och inse vad ni missade:



Jag var glad. Erik skriver texter, underfundiga och raka. Trots att de ibland är sorgliga historier så slipper man här det obligatoriska tyck-synd-om-mig. Det är sagt och gjort, rakt upp och ner. Väldigt luftigt, som att höra någon berätta mitt framför näsan och sedan enkelt smita ut bakvägen. Musiken svänger mellan karibiska rytmer, om än dämpade under en symfonisk filt. Man skulle kunna säga att musiken mumlas fram, det låter dåligt men tänk er den där fina trallvänliga mumlingen som man kan ägna sig år på våren när solen kommer tillbaka.

Efter den korta, varma, spelningen satt vi kvar en stund och sedan stängde jag butiken. Gick i snöyran till Tranan, lyssnade på Gustav Gelin och Send in the clown-Sandra Bergmans fint utvalda låtar,spelade förnedrings-Loppan och avslutade det hela med ett gott parti SMS-roulette. Som kronan på verket fick jag åka gratis på nattbussen hem!

Så slutade historien om det stora fiaskot som blev en av de bästa kvällarna jag någonsin haft. Nya vänner och gamla vänner. Som ni redan räknat ut: ni som inte var med vet inte hur det var, jag vet bara att ni missade något viktigt.

Nu har jag en verkligt bra historia att berätta nästa gång vi ses.

Tillsist:
Jag kan inte få nog av ukulele! Jag kan inte få nog av kazzo! Jag kan inte få nog av sinnesjukt charmiga och välgjorda musikvideos!


Här hittar du mer av Stefana Fratila.

När jag ändå är inne på charm, här kommer en bit lo-fi-tvspelspop från San Francisco. Nessie & Her Beard tar positivvagnen till 10-talet!


Kolla in fler härliga musiktips i högerspalten, nästan längst upp.

Jerry Boman