Underverket i hittepå-land

Det är något märkligt med Kåken. En påhittad värld, där kändisskap och backstage är heta samtalsämnen. Där rocken går ner över knät och väskan kostar fyra tusen. Glasögonen är svarta, håret hårt och bartendern gör svepande rörelser som för att överbevisa mig om att här är det minsann service hela vägen. Kåken är konsumenten som vill vara utövaren. Som vill dra in stålarna, dra ut med polarna och vara copy på den senaste webb-bannern.

Sen kommer det andra kvällar, när stället byter skepnad. Igår var en sådan kväll. Trevligt rakt igenom, fast det kändes som vi var en ö. Jag fick stå tillsvars för den här texten. Det är okej. Vi snackade hamster och bollar också.

Indian på vift i korridoren



Den är känd och frukad i hela landet, Stockholmskorridoren. Utrymmet mellan scen och publik som bara finns i vår stad. Ett avvaktande, en distans och huvuden som nickar. Det är aldrig fel på applåderna här i stan. Riktiga, mustiga och rejäla. Nästan så man kan tro att alla jobbar med fysiska arbeten, kraftiga underarmar piskar handkrämshänder mot varandra. Har man riktigt tur blir det en och annan busvissling. För att kompensera den där korridoren. Kommer man utifrån och ser, samt hör, det här måste det verka helt bisarrt. Här betalar folk och sen står de bara där. Tur då att det finns artister som inte låter sig nedslås. Som kör på, ger oss allt vi egentligen vill ha men är för rädda för att visa.

Inga droger funkar längre

Det är jobbigt att inte vara hajp i det här landet. Det är inte lätt att vara glad tjej som sjunger välskrivna poplåtar på engelska. Som ingen hört och som ingen bryr sig om, när inte rätt manlig recensent har satt sitt ”OK”-klistermärke på det hela. Det är fan inte lätt när de flesta inte har ett uns av nyfikenhet i venerna, inte ens en lördag när stan faktiskt inte bjuder på så mycket livekonkurrens. Det är inte lätt att vara en utomjording med speciella talanger.

Mer Lloyd Cole från El Mundo

Som jag lovade, här kommer fler klipp från Lloyd Coles hemliga spelning på lilla El Mundo och Klubb Supermix. Först ut är en gammal klassiker, "Are You Ready To Be Heartbroken?"



Sedan blir det "Man Overboard" från senaste skivan "Broken Record". Just den skivan vi firade denna vackra höstkväll.



Vill ni ha fler klipp?

Jerry Boman

Kan bara vara härifrån

Jag har redan uttryckt mitt gillande för Avtalet. De var Parklifes bästa band och nu var det så dags igen. Avtalet är slå-in-öppna-dörrar-bra! Och Avtalet är ett band som bara kan komma från Stockholm. Låt mig förklara: En av låtarna heter Disponibel, en punkpop dänga, vass åt rätt håll. Och det är här städerna kommer in, för en sådan här låt hade varit helt fel om den tex kommit från Göteborg. Det krävs en viss undermedveten överlägsenhet för att ro hem den texten.

Det går inte att komma från staden som ständigt kämpar i underläge, det kan handla om andra städer också, men att komma från Stockholm gör att man bygger in någon sorts överlägsenhet, även om livet är kasst vet man att man sitter på alla svaren. Men säger liksom inte förlåt så ofta. Så, Avtalet gör alla rätt precis nu!

Al, Marc & Sandy gör lågintensiv sommarmusik. Det är bra. Ett sånt där band man bara måste gilla, för deras melodier och snygga arr. Klass och kvallité!
Någonstans får jag bilder av romantiska komedier på någon utomhus bio. Nollbudgetfilmer med fantastiska soundtrack. Mjuka gulröda toner över putsade stenfasader och äldre bilar framför ingången. Klassiska människor glider runt och läser gamla Sound Effekts. Sensommar och solen ligger lågt.
Och så låter det ormbunke. Stora fält av ormbunkar, morgonvåta gröna blad mot dina ben. Kvällen är borta, bara spåren på bordet vittnar om en hejdundrade fest. Det är tyst. Du rör dig genom ormbukarna, de slukar dina ben och du drömmer om den stora kärleken som rymde med din polare. Men mest är allt inspelat på dubbelhastighet och nerskalat till slowmotion. Vackert. Vackert.

Tillsist:
Roligt när saker jag berättar får utrymme på andra sidor! Både Göteborgsposten och Devotion Magazine skriver om Håkans planer på att spela in den nya låten.
Då vet du var du ska hänga för att få de senaste nyheterna! Här verkar vara ett bra ställe eller hur?

Tillsist2:
Jag tjatar lite till om Gimmeindie, webbradion som webbradio bör vara! Just nu har det ramlat in en massa spelningar från Emmabodafestivalen. Vrid upp ljudet, greppa en ljummen öl och dröm dig tillbaka.
SAMT: Du kan nu förhandslyssna på Ludwig Bells kommande skiva på Gimmeindie! Fantastsikt!

Tillsist2:

Finast prylar just nu: Popadelicatröjan och Gimmeindiepåsen.
För er som inte riktigt fattar tröjan, kolla HÄR.  Närbild på det hela HÄR.


Jerry Boman

Alla heter Glenn i Göteborg

När Manchesterklubben The Haçienda slog upp dörrarna i början av 80-talet var det med intentionen att skapa en kyrka. En kyrka för musiken, för dansen och festen. New Order var med och klubben fick mycket pengar från deras skivförsäljning som vid den tiden var enorm. Den nya tidens dansmusik kom och The Haçienda blev stället alla snackade om, långt utanför Manchester. Hela Europa snackade om den här nya kyrkan.


Museum of Bellas Artes tar oss med till 80/90-talets Manchester. Det är ett uppdaterat lofi dansant ljud som möter oss. En tripp, inte självklart dans i nyktert tillstånd men precis som New Order funkar det bättre efter berusning. Jag lägger ingen som helst värdering i det.
MaBA bygger sakta upp sin kyrka och det passar utmärkt under betongen på Trädgården. Stundtals är det vackert, andra stunder skitigt men hela tiden rytmiskt.

Bra plats och bra musik

Klicka för större panoramabild

35 grader i skuggan… mer behöver man inte säga. Jag har inte orkat tänka de senaste dagarna. Men i helgen var det i allafall Parklife, en minifestival jag faktiskt besökt alla gångerna så länge den varit i Stockholm. Först vid Gullmarsplan, sedan i Kransen. Inget slår dock årets plats, Kungliga Borgen på Gärdet! Helt magisk plats! Ett stort rosa hus som är en balsalong, två mindre byggnader som också är rosa och ett stort tält där scenen höll till. Perfekt!

Bra grejer:

Little Children smyger igång festivalen med tystlåten, nästan viskande sång. Linus Lutti med band är på samma gång nostalgisk pop, samtidigt framtidens jazz. En rullade ton som tar sig från gitarren, mot ståbasen och in i den enkla trumpeten. Linus sjunger som om han vore belagd med vite, tyst men ändå gripande och jag lyssnar noga på varje ord. Det är lika enkelt som vatten blir is om man ställer det i frysen, lika svårt att förklara varför.



 

Avtalet är friheten ställt mot byråkratin, ordets och musikens med makt att genom intellekt förändra. Kommersialismen är fördummade, ge de det de vill ha. Tar inga steg framåt. Avtalet tar oss framåt, jag lär mig saker och tar upp den knutna näven ur fickan och hytter åt maktens hus. Samtidigt skrattar jag. Avtalet är så löjligt bra, deras Disponibel är ett rakt skott i den snårskog som kallas livet, där allt verkar gå ut på att vara andra till lags, att tjäna samhället efter de regler som någon annan satt upp. En råsmocka in i köttkroppen som kallas vuxen. Så jävla välspelat, välsjunget och så in i helvete härligt! Jag vill ha mer mer mer! Call and response 4-ever!

Han behöver ingen keynote för att övertyga oss om att kärleken är det största och finaste. Joel Alme står där rakt upp och ner. Utan blås, utan stråkar. Utan stora gester. Onlinermästaren Alme radar upp berättelser om lilla livet, om nära saker som för den enskilda blir livsomvälvande och därför större än allt. På samma ärliga enkla sätt som Pris Daniel snackade sig rakt in i hjärtat på oss alla så spelar och sjunger sig Joel in på samma plats. Varje låt är kärleksbrevet du vill ha. Talet du vill höra och talet du vill hålla för att om något försöka förklara din känslor. Jag har svårt att lyssna utan att ögonen tåras. Detta till en enkel man som bara för några år sedan var en lovande hockyspelare. Mästerlig konsert!

Palpitation tar tid på sig, de växer och utvecklas. Ljudet är större, Maria och Ebba har skruvat upp sin egen formel, två gitarrer och en trummaskin, och är nu med både blås och en smula fler ljud. Kvar är alltid den märklig och i samma stund helt genialiska känslan att både vara uppåt och neråt på samma gång. Att både spela på mörker samtidigt som ljuset flödar. Palpitation är sorg och glädje. Inte på samma skiva. Inte under samma spelning, under samma låt. De är sorg och glädje i samma sekund.
De var bra från början. De är ännu bättre nu.

För drygt en månad sedan såg jag Matti Alkberg i Jokkmokk. Då var han mycket lokalpatriotisk och utan att gå över gränsen, han tittade ner mot Stockholm och hånet låg i luften. Den här smällvarma natten på Gärdet i Stockholm tonar han av naturliga orsaker ner den där klockarkärleken för Norrbotten. Det gör inte Matti sämre, spjuvern och uppviglaren Alkberg tar oss i handen och predikar. Inledande Jag Är En Antenn förklarar egentligen allt. Matti kommer alltid spruta ur sig låtar, texter och han kommer här väldigt nära. Jag känner att man i den låten plötsligt stiger i huvudet på Alkberg. Vilket förmodligen är syftet. Men det genialiska är att låten om hur låtarna kommer till är en av hans bästa! Om det nu är genialitet. Jo, det är det, att förvalta det som kommer är precis det som är genialitet.

Jag lämnar Parklife till ljudet av allsång.
Nerverna.
Nerverna.
Nerverna.

Nästa år ses vi igen! Tack!

Tillsist:
Jag och Niklas var snubblade nära att vinna Parklifes tipspromenad... Vi tycker egentligen att vi skulle vunnit. Utslagsfrågan bestod av en burk med två kasettband utrullade. Frågan löd vilken längd banden hade... Vi skrev det självklara: 180 minuter.
De som vann skrev 204 meter eller vad det var.

Men nä, vi är inte bittra...

Tillsist2:
I morgon berättar jag vad jag ska ha den här hembyggda prylen till:

Tillsist3:
Det blir en nyhet till i morgon... En nypremiär. En återkomst. Ett evigt gillade som jag inte riktigt fick ur kroppen.

Jerry Boman

Vännerna och musiken

Länge förstod jag inte alls meningen med Mauro och Pluras kök. Två snubbar som lagade svinenkel mat i ett varmt kök. Den ene i kavaj och den andra med bar mage. Inbjudna gäster som puttrade på. Inte sällan blev det tyst i både en och två minuter. Jag förstod verkligen inte.
Nu sitter jag här och plöjer igenom varenda program på TV8 Play! Och tycker det är helt underbart! Så befriat från alla produktionsbolags-tjipp-tjäna-hallå-vi-är-coola fasoner. Hjärtligt! Mitt i alla uttänkta verklighetsprogram med supercastade verklighetsfolk som försöker skapa en ny verklighet så smyger Plura och Mauro runt i köket utan en enda tanke på onliners eller att bli en ny kändis tack vare sin skruvade personlighet. Underbart!

När det fixas klubbar så jobbar man lite på samma sätt som ett tvproduktionsbolag, man vill skapa virvlar, ha de rätta gästerna och helst sätta årets klubbtag, dvs ha den där klubben alla snackar om. Inte sällan är det under ytan samma folk och samma musik som spelas bara förpackningen är ny.
Jag tror det finns en man som har kommit på receptet för hur man kommer ur det här. Gustav Gelin heter han. Killen som haft fler klubbar än du haft baksmällor. Han har numera en enda klubb som rullar året om, en gång i veckan. Lyckliga Måndagar heter den och jag har fått det stora stora äran att spela skivor där två gånger nu, en gång i vintras på Tranan och så igår på Imperiet.

Det är när vi sitter på uteserveringen som det slår mig. Det handlar inte om att ha flest folk, det handlar inte om att spela den fräckaste musiken, allt det där är inte en bra klubb. En bra klubb är där du kan träffa dina vänner. Känna sig lite lagom vuxendekadent inför det faktum att man tar sig en eller två öl en måndag. En bra klubb är den där gästerna plötsligt får hoppa in bakom skivspelarna och gästspela några minuter bara för att de har feeling. En bra klubb är en klubb där man kan blanda den nyaste popen med brittpopen, dra iväg Heut' ist mein Tag för att man känner för det och mitt i allt kasta in Yellow Submarine. Samtidigt som man umgås med de trevligaste personerna den här stan kan bjuda på.

Lyckliga måndagar kommer inte bli den hippaste klubben, det kommer inte vara flera hundra personer där. Men det kommer vara klubben som jag håller som den bästa. För precis som Mauro och Pluras kök handlar allt om vänskap. Maten är egentligen oviktigt, musiken också. Det handlar om att släppa garden och bara låta det rulla på.

Med det sagt glider jag över till kvällens musiknyhet:

Lovisa Negga

Foto: Martin Hultgren

Hon virvlar fram mellan det sköra och det hårda. Isdansösen tacklar dig rakt in i sargen. Sätter en trippelsaldo och ger dig en rak höger. Snurrar vackert, stoppsladd och sedan ett slagskott rakt på benet. Det här är världens första Tonya Harding-pop.
I Lovisa Negga från Linköping har popen hittat sin plats i den mjuka dansvärlden. En självklar korsning mellan Raymond & Maria, Familjen och Compute. Avrundade elektroniska rytmer, filtrerade genom myllan och skogen och till det en röst från en svävande älva. Låten "Kärlek eller inbillning" är alla nattliga promenaders ljudspår, när man nyktrar till och det pirrar i kroppen eftersom man fick hångla med den där bästa bästa.

Kärlek eller inbillning by Lovisa Negga

Ikväll klockan 21:00 släpps nästa låt, "Iskall". En poetisk danslåt som jag kommer lyssna på hela sommaren!
Hoppa in här efter klockan 21 i tisdag kväll för att lyssna.


Tillsist:
I morgon onsdag bjuder Svenska Musikklubben på två riktigt härliga grejer på Debaser Slussen (fritt och gratis!):

Andreas Stellan


EPs trailer park


Båda kommer spela där inne eftersom någon tråkig byråkrat kände sig överkörd och inte tillfrågad så denne förbjöd plötsligt spelningar på uteserveringen! Efter sju år! Hoppas du sover gott om natten din jävel!

Tillsist2:
Det är är roligt, skoj och helt fantastiskt! Nu kan ännu fler "lyssna" på Håkans klassiker!


Tillsist3:
Missa inte En Ljumen i Gräset!

Jerry Boman

Hemligheten man delar

Först:
Jag har ännu en gång fått äran att gästa Gustav Gelins legendariska klubb Lyckliga Måndagar!
Denna gång håller de till på Imperiet som ligger i Skrapan. Med andra ord finns det nästa inte en enda anledning till att inte komma! Vi börjar 21 och håller på till 02. Jag lovar att det blir en rejäl dos ny svenska musik och en rejäl dos av den bästa jävla musik du hört från alla tider.
Vi ses på måndag klockan 21!
Mer info på Facebook.

Sen:
Jag skrev en krönika om Hultsfred, jag var på musikvideoinspelning mitt i natten, jag spelade skivor, jag såg band och jag var där när "tromben" drog fram. Men inga ord om det har nått er. Anledningen är enkel: Det är galet varmt! Nu sitter jag här mitt i natten, sova kan man inte med 30 grader i lägenheten. Men jag tar det ändå, detta har hänt:

Onsdag:

Vi började ute... världens finaste djbås!

Fina Klubb King Kong bjöd in Hej Stockholm! dvs jag och Anna för att spela lite go musik på deras nya hak, Södra Teatern. Tyvärr blev Anna sjuk så jag fick representera den snygga djsduon helt själv. Snyggheten halverades inte, den sjönk med runt 85%… Men skit samma, jag hade tokroligt! Lite märklig publik bara, hälften popnerds som jag själv, hälften stekare. Blev en smula svårt att få någon nöjd, men både jag och King Kong-crew gjorde vårt bästa och allsången i till BDs When We Were Winning hördes hela vägen till Åland!

Men vad viktigare var, jag fick en riktigt övermänsklig upplevelse när Little Big Aventure spelade.

När jag vid årsskiftet ställde samman en lista på 00-talets bästa låtar så smög sig en cover in någonstans i mitten:

Son of St Jacobs - Little Big Adventure

En cover som jag allt som oftast spelat på diverse ställen genom åren. (Ja, den kom ut på EP förra året, men jag har haft den längre än så)
Det var alltså detta band som nu stod på scen. Och jag var inte i det närmaste beredd på vad som skulle hända…
Magnus Sätterström går in på scen. Han är blyg. Ställer sig med sidan åt publiken, inte av arrogans, utan för att han verkar… just blyg. Resten av bandet kommer in. Och det är där magin börjar. (jag hatar att skriva magi, men det finns fan inget bättre ord just nu)
LBA tar oss med på en resa runt i huvudet på Magnus, han viskar fram orden, de viktiga orden, och musiken slingrar sig runt i macrokosmos. Det är så litet så litet. Hela tiden står jag med hakan nere vid knäna och undrar. Tänker. Färdas.
LBA är musiken för världens alla diktafoner, musiken för världens alla telefonsvarare och alla världens automatiserade musikservar som slås på då du sitter i en av alla dessa telefonköer. I dessa lofi och själlösa audiorepeters skulle LBA krypa in och ska värme. Sprida sina toner till miljoner och förmodligen göra landet till en bättre plats. LBA är musik man vill ha nära örat, på låg volym och egentligen inte dela med sig av. Som en hemlighet. En hemlighet som man delar med miljoner andra.

Jag tänkte mig det hela så här: Eftersom alla ändå kollar tiden på mobilen dagarna igenom så tar vi och skrotar Fröken Ur. Istället lägger ni in Little Big Adventure. Då fanns det plötsligt ett telefonnummer att ringa för att få sig en dos genialisk musik. För Magnus är ett geni.

Kvällen slutade på ett märkligt sätt. Efter att vi tystat musiken och lamporna tänts kom en kille fram till oss i båset.
"-Grabbar! Ni fyra här. Alltså, ni måste öva på remixen. Det här var den sämsta remixen jag hört. Öva på remixen till nästa gång. Alla ni, öva på remixen"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tillslut valde vi det första... 

På torsdagen hittade jag Söders billigaste öl, på fredagen hamnade jag mitt i "tromben" på Erikdalsbergsbadet och på lördagen besökte jag stans hårdast jobbade djs, Svenska Musik Klubben. Just den där sista prylen var riktigt kul! Dock tokvarm! SvMK vet hur man lirar musik! Liksom bara så där från höften!

Tillsist:

Bästa klubbfixarna just nu: King Kong! Hurra!

Jerry Boman

Med en påse hö i handen

Armand Mirpour är den sortens kille som många är rädda för. Han är trevlig, han är superbegåvad and he's got the look. När han ställer sig i baren på F12 Salongen för ett akustiskt set så blir det enormt nära. Armand sjunger inte ens i micen, han får varje låt att framstå som det spontana mötet mellan människa och toner. Det är lätt, det är vackert och det är innerligt. Mirpour passar lika bra i de fina salongerna som nere i en svartkubbskällare.
Lyssna på Curly Boys Law (step aside), en låt som sätter sig direkt som också har det där lätta. En mjuk behaglig känsla och så en refräng som jag vet både en och tio skulle dö för att fått till.
Att få stå där bland det fina folket och lyssna kändes exklusivt. Tror inte det blir så små spelningar Armand mycket längre…
Går man sedan in på killens Myspace så hittar man en liten hemlis, en låt på svenska! Mycket bra!

Ute på F12 terrassen är det Flyktsoda med Gustav, Emelie och massa andra. Bra musik! En fin fin pianokonsert med Linnea Jönsson från Those dancing days blev det också. Kolla klippet nedan, en riktig Håkanklassiker ger hon sig på!

På det hela en trevlig kväll men en smula för många rika krösusar med taskig attityd. Och att ta 120 spänn i inträde kommer jag aldrig att förstå!




Torsdag:

Hemma hos Fanny har flyttat upp från Pet Sounds Bars källare och landat på Sjöfartshotellets tak. Årtusendets utsikt!
Hamnade tillsist på Spymaln med en påse hö i handen… fråga inte...







Jerry Boman

Jag dansade när jag var 12

Sitter hemma i regn, förkyld upp över öronen. Kan vara pollen. Eller Polen.
Men det är inte därför jag är här, jag vill bara i all enkelhet bjuda på några riktigt bra musikstycken från runt om i världen.


When I Was 12

Det är inte en hemlighet att jag gillar tjejer som sjunger mer än killar som sjunger. Väldigt generaliserade jag vet, men ofta är det mycket bättre. Här är det i allafall ett band som fått mig att båda dansa Köping och klappa händer. Lyssna 02:52 in i låten S is for Subway till exempel. Spretig kör är aldrig fel, bara rätt!

Adrianne Gold, Daniel Houwen och Carolyn Haynes är tre polare från Philadelphia och de gör enkel musik. Plockade melodier från höften. Allt inbäddat i den glödande solens romantik, den eviga sommaren och det är söt som fan. Larvigt, ja visst, men jag ler från öra till öra. Så kom igen nu, ge Cosy Den kulturbidrag så When I Was 12 kan förgylla Gula Villan i sommar!



Tillbaka till sången, någon har varit snäll och fixat ihop en fin liten lofikareokevideo. En bedårande sång! Att rimma Pizza med Mona Lisa är fint. Jag vill åka tunnelabanan och sjunga med:


Hold my hand!
Hold my hand!
Hold my hand!

Åh, jag kan se publiken och höra allasången!

En video till:

Hopelessly Romantic Harmonies from Kate Kell on Vimeo.



Division
Under väldigt lång tid gillade jag inte band som hade Depeche Mode och The Cure bland sina gudar. Det blev sällan bra. Nu vet jag vad det brode på, eller en av anledningarna, de hade inte tillräckligt bra prylar. Speciellt live så lät det skit. Trist.
Nu är det annat, varenda kotte har storslagna ljud i datorn och jag har väl inte så mycket mer att säga än att min högsta önska just nu är att få se ett band som Division live. Jag tror det kan smälla som fan!

Tillsist:
Ikväll stänger omröstningen om vem som får spela på Slussen under OpeningAct till helgen. Just nu leder MelodiesInMono (som jag berättat om för er tidigare) och det är helt rätt! In och rösta här så att det verkligen blir Max Ekholm som får spela på fredag!
OpeningAct är en del av den stora, stora "…och stora havet" festivalen som äger rum på Debaser Slussen i helgen. Läs om allt och alla här.

Tillsist2:
Jag har gjort om på bloggen igen. Nu hittar du en fin meny längst upp, missa inte att segla in på avdelningen "Musik du måste lyssna på nu". Där blir det utvalda band och länkbonaza. Inte så många ord, desto mer att upptäcka.

Jerry Boman

18-åringar har inte patent på spelglädjen eller orden

Jag sitter och skriver det här på min balkong. Försommarblåa skyar med molnslöjor, runt 20 grader. I skuggan. Ovan mig himmel, bara himmel. Nedanför håller jobbas det på att rusta upp gården. De målar, sågar och sopar rent. Ett tjugotal män och kvinnor i arbetsanpassade kläder, skor med stålhättor och hantverkskunnade. Bra jobb!
Om jag skulle be dem ta en paus i arbetet och berätta en anekdot som har anknytning till låten Solglasögon skulle förmodligen få lika många historier som det är folk där nere, och arbetet skulle inte komma igång på många timmar. Alla kan låten, alla har hört den och alla kommer ihåg när de hörde den. Min egen historia utspelar sig i början av 90-talet och platsen är medieskolan i Halmstad. Uppgift: "Gör en video till låten Solglasögon. Gör va fan ni vill!". Med exakt de orden på ett papper. Videon blev kanske inget att visa för farmor men under ändlösa natttimmar vevades den fram och tillbaka i redigeringens analoga bandsnurr. Än i dag kan jag hela texten...

Solglasögon spelades in av Docent Död 1980 och kan med råge räknas till de svenska klassikerna. En smula uttjatad javisst, men lyssna en gång till och känn på den härliga mixen av pop och naiv punk. Med på samma skiva hittar man också Bensin i blodet, som med textraden "en ensam man på en moped" tog udden av hela den svenska raggarkulturen. Där visade Docent död att det var coolt med något så fånigt som en moped, och i samma stund blev de pop.

Så står jag plötsligt där, i Docenternas (de bytte namn efter några år) replokal på Söder i Stockholm. Det är på alla sätt och vis en svindlande händelse. Här är bandet som nästan släppt en singel vart annat år sedan 1979! Mäktigt! Hjärnan bakom det mesta, Larry Lövgren är där men framför allt är Joppe Pihlgren där. En glad gamäng som trots tusen och åter tusen spelningar genom åren utstrålar sådan glädje att få spela för oss i replokalen att det svämmar över. På ett bra sätt! Nere i källaren känner han och bandet sig hemma, och på samma sätt som deras texter verkar vara skjutna från höften så bjuder de på en familjär liten konsert. Nu ska ni inte missförstå här, Docenterna är fortfarande poppunk, Joppes röst raspar och svajjar men det finns inte tillstymmelse till vi-var-coolast-i-stan-en-gång-och-ni-ska-gilla-oss. Docenterna 2010 bryr sig.

Jag kan inte annat än att le. Docenterna har inget att bevisa, de släpper tre EPs i år och det är låtar från den första som vi får höra den här varma kvällen. Bäst är huvudspåret "Vanligt folk" och "Sheena". Den sistnämnda låter så här:



(ja, det är som ni alla vet är det Idde Schultz där till höger.)

Nu har ju det här bandet spelat in en massa andra skivor och låtar än just den här EP:n. Om man vill uttrycka sig milt. Och eftersom vi vill ha mer så blir det några extranummer, bland annat en låt som jag helt hade glömt av att jag kom ihåg, Gordini! Lyssna på den texten, det handlar om ett par som blir överkörda på Söder Mälarstrad av en Renault 8 Gordini (Joppe berättar såklart exakt varför det är just den bilen det handlar om…). Paret har precis träffats och känner alltså inte varandra så mycket men genom att de dör ihop så är de plötsligt för evigt tillsammans i människors medvetande. Så jävla briljant berättat! Vackert mitt i all död.
Så här lät det hela:



På fredag spelar Docenterna på Pluto i Stockholm och den 26 maj släpps alltså den första av tre EPs.

Nä, nu är det lite för varmt här på balkongen, ikväll tar du med dig alla du känner och går ner under bron till Trädgården. (läs om allt här) Tidningen Novell har släppkalas och det blir bland annat musik av de här tre:







Jerry Boman

Ny låt med Anttila!

Jerry Boman

Jag biter ihop för mig själv

I en källare i Gamla stan i Stockholm firar Steget sin första skiva. Kan verka märkligt, både Matilda Sjöström och Nils Dahl tillhör inredningen på Pustervik i Göteborg. Men vad gör väl det, jag står där längst fram och bli helt förnärmad. Det är så bedårande vackert. Det händer då och då att mina ögon fuktas när jag lyssnar på musik, men nu vet jag att det finns skalor i känslorna. Steget får mina tankar att löpa amok. Ni vet när man gråter för att ens stora kärlek ler vid precis rätt tillfälle. När man går hem efter ett förmodat ONS och känner att fan just den natten kommer förändra allt. När solen går upp, äter upp helvetesnätterna och påminner dig om det vackra i att finnas till. I stunderna då man inte kan behärska sig, när man blir den rena människan man egentligen är. Som alla egentligen är.
Det är där jag möter Steget, jag är helt utlämnad, känslomässigt naken och det är därifrån tårarna kommer. Samtidigt biter jag ihop, jag är inte van vid så stora känslor. Än mindre att visa dem. Inget jag försöker dölja men när jag nu står där under stenvalv som sett både det ena och andra då blir det för mycket. Helst skulle jag vilja tappa ansiktet totalt, berätta allt om vem jag är. Det gör Stegets musik med mig, storslaget men ändå så otroligt minimalt och nära. Så jag gråter inte där framför scen den här gången. Det är för mycket bara.



Nu tar det inte slut där, för stora känslor och riktiga texter kan många fixa ihop. Det geniala är att det är så välspelat, perfekta komponenter i samklang. När jag sedan köper skivan och nu sitter och lyssnar på den så blir känslorna ännu större. Jag berättade för er här om dagen om mina två stora passioner när jag var mindre, The Beach Boys och den melankoliska inställningen till kärlek. Då handlade det om Irenes nya låt. Om man tar och lyssna på Denna gången med Steget så är det så nära stjärnorna jag kan komma, Ett sprittande hoppfullt piano inleder, så Matildas rakt på sak berättelse om erfarenheter, hur allt ska bli rätt. Samtidigt är det så sorgset, den ständiga jakten på att förändra sig själv. En låt som får mig att tänka efter, man ska inte ändra på sig, ta mig här är jag, passar det inte så var det inte vi, men står du ut så kommer det bli bättre än du någonsin varit med om. Så mitt råd, lyssna på Denna gången och gör ta mig fan tvärt om! Explodera i ditt eget sätt. Någonstans tror jag att det är precis det som Matilda och Nils vill säga oss.

Där hittar man nästa sak i varför det här är en duo som går rakt in i mig, de är ärliga javisst, men samtidigt använder de musikens alla parametrar till att berätta saker som gräver runt i mitt undermedvetna. Jag hör en sa men koppen känner något annat. Hur de får ihop det på det sättet övergår min fattning.

Senare på kvällen går jag och ser Andreas Kleerups "hemliga" band Me and My army. Första spelningen i Stockholm. Det är Timos band fast med Andres längst fram… Jo, alltså, det här ju en bunt mycket trevliga killar hela högen, mycket kompetenta och hela den grejen. Men det ger mig inget alls. Kan handla om det är lite för mycket Americana i svensk tappning. Men det är ändå roligt att se på något märkligt sätt, mest för att hela prylen är så märklig.




Kvällen slutade i en källare på Söder, där bjöds det på sprit i dricksglas och tvserievinjett-bonanza och improvisationssång. Nya vänner fick man också! Så roligt kan ha bakom ett cykelförråd!

Hemgången var lika med soluppgången.

Tillsist:
Me and My army spelade på, Ljunggrens på Götgatan, det var en form av invigning och Nöjesguiden höll i det tillsammans med Opening Act. Efter Kleerup och vänner gått ner kommer Swingfly upp på scen, ni vet han som hänger med Teddybears STHLM ibland. Meningen är att han ska få alla på härligt humör… Men högtalarna i den här gallerian, ja det är ju faktiskt en sketen galleria, klarar inte alls av att spela bas. Då gör Swingfly det enda rätta, han ber ljudkillen sänka ljudet och säger sedan åt honom att fixa ljudet. Såklart finns inget att göra och då gör Swingfly något som fler artister skulle ha stake att göra, han skiter i hela grejen och går av scen. Först ber han om ursäkt å publikens vägnar, han säger att han faktiskt inte förstår hur arrangörerna kan göra så mot publiken, att ha så dåliga prylar. Helt fantastiskt! Mer sånt!
Artister lägger ner hela sin själ och sitt liv på musiken, men många arrangörer verkar tro att det bara är att smäcka ihop några små hobbyprylar och sedan dra in strålarna och vara med på bild i Nöjesguiden för att fixa en klubb. Skäms på er! Snygg frippa kan ni ha, men ni har fan ingen koll på läget för det.
Heja heja Swingfly!

Jerry Boman

Allt händer bakom kameran

Precis när man trodde man sett precis allt så smäller Sidechild till med stor musikvideohumor! Du måste kolla hela!



Det är inte första gången Sidecild får mig att skratta, tidigt i år släppte de en skiva och för att föregå kritikerna så bjöd man in de bästa kritikerna i landet och lät dem tycka till:



Som om detta inte var nog, de kom med mig och Anna och åkte båt också! Så här såg det ut på Stockholm Boat Sessions:



Förra sommaren hörde jag detta fina fina band för fösta gången, så här tyckte jag då.

Tillsist:
Inom kort kommer jag släppa en bomb…

Tillsist2:
Irenes nya går fortfarande att lyssna på. Det tycker jag du ska göra!

Jerry Boman

Älska Island!

I tider av Islandshat de luxe,både mot aska och ekonomiska tokerier, så passar jag på att tipsa om något riktigt gott från den lilla ön i det stora havet.



Mer av LAY LOW hittar du såklart här.


När du kollat och lyssnat klart på det så hoppar du raskt over till den här pärlan från samma ö:
Dýrðin

Så där, nu gillar vi alla Island lite mer!

Jerry Boman

Likt en reklam för tvapparaten

Platsen är Hammarkullen, ett betongäng till förort utanför Göteborg. Husen sträcker sig upp mot himlen, tillräckligt högt för att hålla drömmen vid liv, men inte så att någon kan nå stjärnorna från taket. Allt är inom räckhåll fast du kommer aldrig lyfta. Just den här dagen pressar sig en kil av hopp in mellan husen, en strimma framtid som värmer upp själar i istidskoma. Det är karneval och färgen är tillbaka. Ett tåg ringlar sig livfullt över gatorna, rinner sakta och ger liv likt en brunn i en stenöken. Plötsligt känns inte stjärnorna så långt borta. Du kan om du vill. Det finns möjligheter även om du inte tar dig upp på taken, livet kan vända, och den svängen börjar alltid närmast marken.

Det är till den miljön det går när jag lyssnar på Martin Senter. Han är det vackra sambatåget, i stor kontrast till hans svarta Myspacesida. Jag vill dansa! Replokalens desperation når genom väggarna med hjälp av en snirklig galet slängig (och svängig) gitarrslinga. Martin är den fina kopplingen mellan punken och orkesterpopen, frenetiskt spelade på kongas och sist men inte minst är rösten "jag missade sista tricken hem" skön.

Nu ska du inte bli förvånad, det är alltså inte samba, det är inte frukt på huvudet i hans värld. Martin är inte ens från Hammarkullen. Det är desperat och svart. Ändå vänder det min blick åt helt andra håll. Precis som all stor pop.

Stort tack till begåvade regissören Mats Udd för den här länken! Samme Mats som i dagarna hade 100.000 tittar på sin Jonathan Johansson video!



Jerry Boman

Hjälp Stefan!

Det var något år sedan nu, jag sprang på ett band från Stockholm med ett fantastiskt namn. Den Stora Sömnen. Jag gillade dem, inte bara för namnet. Det var rakt på sak texter och hela bandet hade ett avslappnat sätt.
De spelade ofta i Göteborg. Oftare än vad de spelade i Stockholm. Sångaren Stefan brukade komma på besök i Göteborg, på egenhand. Västkusten tog emot honom med öppna armar.
Sen flyttade jag till Stockholm och skulle ha en "Hej, jag har flyttat till er stad"-klubb på Nada. Jag hade fått höra att Stefan, som heter Randström i efternamn, börjat köra solo. På sin Myspace kunde man höra en illa inspelad låt. Det kan ha varit det mest nakna jag hört på svenska. Det kändes som om jag kände Stefan genom hans ord. Spelningen på Nada blev en succé, såklart. Det blir ofta så med stora stjärnor. För det finns inget annat Stefan kan bli, han kan bara bli en stor stjärna.
Jag är nu mycket glad att pressentera vårt första samarbete. Jag säger första för jag hoppas inte det blir det sista, Stefan är en in i själen god människa.

Okej, nog med hyllningar, här kommer ett videoklipp som i ett slag gör musikvideon som du sett den gammal. Mycket nöje.



Mer av Stefan hittar du här.

Och som vanligt, är du sugen på en musikvideo, hör av dig. jerry@jerryboman.se Jag kan inte lova dig en video som ser ut som de vanliga, men jag kan lova dig en sak, den blir unik.

Jerry Boman

Natt på Pluto

Förband har alla varit. På väg uppåt. Inte sällan möts bandet av trötta suckar eftersom alla kom för att se något helt annat.
Om man då istället är efterband så borde logiken säga att det är något unikt och mycket spännande som sker. Speciellt om spelningen är runt två minuter lång, pumpar strob och ger uttryck för all frustration som hemgången kan ge.
Öfvre var precis allt det i går på Pluto. Ett irrbloss som var där och då. Blinkade man missades allt.

Kör upp filmen i helbild, sitt nära och använd lurar med riktigt högvolym för en uppfattning om hur det var!






Jerry Boman

Jag blev en blöt fläck

John Grant tar oss med brallorna nere. Vi hade hört låtarna på nätet men inte riktigt fattat. De var ju i ärlighetens namn inget superspeciellt. Lite försiktigt sådär.

Sedan satt vi där under gatan, under betongen, och blodet forsade ut i våra ådror. Vi kände värme, vi kände den innerliga känslan av ett sant geni. En röst från den ensamma gatan, från de olycksaligas hemmagård. Så uppriktigt.
Han spelade piano likt ingen på mycket länge spelat piano. Dovt och olycksbådande. Johns förbannelse kommer drabba även oss tänker vi.
Vi satt vidare och fick ett extranummer. Något av det vackraste jag hört, helt acapella. Han förklarar att han inte kan spela piano så snabbt om han ska sjunga med inlevelse. Det är precis det han gör, det är så mycket inlevelse att jag sjunker ner genom stolen.

Jag upplöstes som person när John Grant sjöng. Blev en blöt fläck.

Tillsist:

Det finns en fin intervju med John på Gimme Indie. Där listar han också sin favoritmusik från Sverige. Mycket Abba. Men även Kent på engelska.

Gimme Indie är förövrigt det bästa sedan internet föddes. Eller något i den stilen.

Jerry Boman