Jag vaknade med blodsmak i munnen för jag trodde musiken var försvunnen.
Orden är Magnus Ekelunds, hur han återuppfann sig själv som Kitok. Det är där den här texten börjar, med blodsmaken. För det var det jag kände efter den totala urladdningen när Håkan Hellström klev upp på Jazzhusets lilla scen i höstas. Vi hade samlats för att stötta nu avlidne Kevin Williams. Hemlig gäst och ”alla” var där. Jag tror jag skrek rakt ut, jag vet att jag grät. Håkan på scen och bredvid honom Kevin, då svårt märkt av sjukdomen men ändå med ett leende på läpparna.
Där slöts en cirkel, det hade närapå börjat på Jazzhuset och kanske var det dags att avsluta där. Efter nio år med blogg kände jag mig trött, att ständigt tycka, uttrycka, bråka med känslorna efter en spelning. Jag behövde uppleva igen, för mig själv. Hade testat lite svagt under sommaren, besökte min första festival utan att skriva en rad. Kände mig fri.
Efter hösten kom vintern, jag gick på lika mycket spelningar som tidigare, tog bilder och pratade via Instagram. Jag var fri…
Började sakna. Att bråka med tankarna, att berätta om allt det fantastiska som finns där ute, under himlarna, ovan molen och nere på klubbarna. Till min stora förvåning märkte jag att även andra saknade. De verkade vilsna utan mina ord. Först trodde jag de ville vara snälla, sen märkte jag att det jag skrivet fyllt en funktion, en fast plats i många människors liv. Någon gick så långt att denne skrev att jag format hens musiksmak. Det gjorde mig livrädd. Samtidigt började jag sakna. Att bråka med tankarna, att berätta, om himlarna nere på klubbarna.
Häromveckan besökte jag den åriga BWSFY-festen för managementbolaget med Petter Seander i spetsen. Kul fest, trevliga vänner och ett litet fönster ut mot gatan. Det var just i det där fönstret som något extraordinärt hände.
Det tar ynkliga 30 sekunder och jag vill sätta mig ner. Har ju lyssnat på Spotify, hennes röst har virvlat förbi öronen några gånger när jag gått längs tomma gator påväg från gud vet vad. Men jag är som jag är, inspelade låtar biter inte lika mycket utan upplevelsen av live.
Jaquline Ronneklev gör med med mig på 30 sekunder än vad sex månader av terapi gjort.
Huvudet brinner, jag tänker min första klara tanke på flera år. En varm, smällhård örfil väcker. Rösten är så jävla trasig! Stickorna yr, det är krig, DEFCON 1, Kod röd och rösten är så jävla trasig! Ensammast i världen berättar Ronneklev om oombedd kärlek, om sitt hjärta på luffen och luften vibrerar av återhållsamhet. Jacqueline skakar, slår foten hårt i fönsterbläcket, som för att vi ska förstå.
Efter 30 sekunder har jag bestämt mig, nästa gång Jaquline Ronneklev står på scen ska jag skriva om det, för det här är för viktig att inte nå ut till landet som en gång var rikt. Vi är fattiga på riktiga röster, trasiga söndriga, tvingande röster.
Så då står jag där, på Berns Terrass och ännu en gång tar det 30 sekunder. Gitarren verkar vara strängad med taggtråd, rösten än bräckligare. Det som också slår mig är Jacqueline förvånade, ödmjuka, uppsyn. Hon hoppar när när hon tackar oss för att vi lyssnar, det spritter i hela kroppen, hur vi vill höra hennes sånger. En hårt hållen explosion.
Jaquline Ronneklev berör lika mycket och lika unikt som Jens Lekman en gång gjorde, musik som snöflingor. Hemma men ändå helt nytt.
For The Lovelorn är ett anthem för romantikern på flykt.
***
Jag trodde musiken var försvunnen. Jaquline Ronneklev blev min väg tillbaka. Lyssna på Spotify men framför allt, gå på en spelning. Vem vet vad du kommer vara efter det?
Tack för att jag fick komma tillbaka.
Tillsist:
Den 19 juli spelar jag, Simona De Giorgio och Josef Herrmansson skivor på Debaser Strand. Klubben heter Demokratiskt Dansgolv och DU bestämmer musiken. Alltså på riktigt!
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar