Nästa år kommer festivalerna smälla, många artister som i år doppat tån kommer då slänga sig hejdlöst. Samtidigt kommer många av de som varit stora under några år så sakta fasas ut om de inte skärper till sig.
Sommaren är över och festivalerna med den. I år hann jag med tre, Storsjöyran, Way Out West och Popaganda. Bra ställen alla tre, fina arrangemang och trevlig stämning. Var och en med sin egen prägel och kultur.
Sommaren är över och festivalerna med den. I år hann jag med tre, Storsjöyran, Way Out West och Popaganda. Bra ställen alla tre, fina arrangemang och trevlig stämning. Var och en med sin egen prägel och kultur.
Ändå är det med blandade känslor jag minns dem, Yran är trevlig och mjuk, likaså Popaganda.
Låt oss återkomma till det, i helgen var det Popaganda och jag gled runt och tog in. Nicole Sabouné inleder på bästa sätt, sällan har en artist så enkelt påkallat vädergudarna med sitt mörker, efter halva spelningen vräker regnet ner och vi flyr. Kvar blir Sabouné och fortsätter på än högre volym ge oss verkligheten förpackad i kolsvart postpunk. Inledningen på I Surrender med endast en ren gitarr, snyggt av Nicklas Stenemo, får håret att resa sig. En av de bästa break up låtar som skapas, och live blir den denna eftermiddag totalt trasig. Otroligt vackert.
***
Ser Yelle på håll, regnet späder ut den sinnesjukt dyra ölen och nja, bästa franska popen går inte riktigt fram. Julie Budet försöker men även hon går på sparlåga. Det känns höst och mitt i turnén-gig.
Håller paus och byter kläder. Fredagen kan varit den svagaste jag upplevt på Popaganda någonsin. Inga måste spelningar och ingen riktig pepp på någon alls.
***
The Pains Of Being Pure At Heart kan jag sammanfatta i några ord: OJ VA KUL… i tre låtar.
***
När Lily Allen blev bokad skrek jag rakt ut. Helt fantastiskt! En modig bokning, visst hon har aktuella hittar men är ändå långt ifrån peaken. Och här händer det grejer, plötsligt känns Popaganda som landets mittpunkt, till och med Robyns spelning på Way Out West känns trött i jämförelse. Inte så mycket för att det händer saker utan för energin och närvaron. Och Lily Allens texter är bland det mest politiska som någonsin hörts på kommersiell radio. Tyvärr missar många nog budskapen, eller kanske tack vare att många gör det så har hon nått ut.
Det mest intressanta händer dock i de nya låtarna, för tillskillnad från många andra så försöker inte Lily Allen spela ung när livet förändras av giftermål och småbarn. Hon skriver helt enkelt en sång av det, Life For Me. Härkommer den inte så smickrande verkligheten med hav av småbarnsmat som effektivt dövar lusten och kåtheten. Det är omvälvande, när hörde du tex Madonna göra samma?
***
Hej! Jag fick tag i er mejladress via nån Myspacesida och höre att ni skulle spela nånstans i Göteborg i natt. Men jag hittar inte var! Hjälp! Måste hitta!
Så där inleddes mitt och Vit Päls förhållande runt 2005, spelningen har jag inte riktigt koll på hur den var men från första början förstod jag att det här skulle bli stort. Skevheten, enkelheten och samtidigt komplexiteten i Calles texter gick rakt in i huvudet på mig. Allt om det svåra i att vara människa, inte sällan med humor och absurda iakttagelser av livet. Vår relation rullade på, via festivaler, via svartklubbar och eskalerade när en viss person spelade Shoreline backstage på Island In The Sun förra året. På sin trasiga gitarr.
Så det var med mycket känslor jag stod där, lördagen den 30 augusti 2014 skulle allt få ett slut. Vit Päls sista spelning. Tydligt tagna spelar de igenom hit på hit och minnena rusar genom huvudet samtidigt, jag har gjort det mesta innan och efter Vit Päls-spelningar. Allt kom tillbaka.
Det som utmärker denna numera försvunna orkester är glädjen. De ser glada ut och jag har alltid blivit glad när jag sett dem. Nu står jag dock där och känner att jag skulle gått på fler spelningar, tagit in mer. För Vit Päls kommer alltid vara det där speciella plåstret för mitt hjärta.
Se här:
***
Efter Yran kände jag att han kanske passerat sin peak, Hurula. Sen kom Way Out West och ännu en går gick Robert över gränsen. Nu väntade en stund i strålande solsken… Vad gör väl det när band och huvudperson möter ett hav, en ocean av människor som törstiga kastar sig över mannen som fick sin revansch.
I många anseenden liknar banan den som Annika Norlin gjort, hon gick från ett projekt som visserligen var stort men det var när hon blav personlig på riktigt som det formligen exploderade. Robert står stadigt med sin historia, på detta lägger han uppdaterad ärlighetslyrik och slänger in ilskan. Den Norrbottniska ilskan som jag gissar kommer från det ständiga underläget personer norr i från fått uppleva. Inte vet. jag egentligen.
Nu är i alla fall alla växlar dragna fast jag är inte orolig, Hurula kommer visa sig ha både turbo och fyrhjulsdrift innan året är över. På Popaganda visar han att de stora scenerna är till för honom. Festivalens absolut bästa stund!
Kolla själva:
***
För många år sedan i en mellansvensk stad spelade Icona Pop ett set på 20 minuter. Totalt komprimerat. Det var jättebra.
Räkna ut resten själv.
***
Say Lou Lou och First Aid Kid flimrar förbi som det brukar på festival. Trevligt men inte så mycket mer.
***
Veronica Maggio har verkligen spelat sig genom HELA Sverige i år. Hon har varit precis överallt. Och hon har kört samma låtar och samma snack genom hela Sverige. Detta är ju normalt inget publiken märker men när man gör det faller det mesta i att vara artist väldigt platt. Väldigt tråkigt.
***
2014 har på många sätt varit ett mellanår, ni kanske kan läsa in detta mellan raderna även här. Samtidigt ger det hopp om 2015! Nästa år kommer festivalerna smälla, många artister som i år doppat tån kommer då slänga sig hejdlöst. Samtidigt kommer många av de som varit stora under några år så sakta fasas ut om de inte skärper till sig. En kan säga att vi står inför ett generationsskifte på livescenen, och jag ser gärna att det fortsätter på den inslagna banan, med jämnlikhet både på och bakom scenen.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar