VIDEO: Kärlek i källaren med Seander, Navet, Green och Henrik

Den här bloggen går snart in på sitt nionde år. Otroligt på många sätt och vis, världen, staden och musiken har förändrats under de här åren. Många har kommit, andra har gått, livet har stått still och rusat. Kvällar har passerat, människor i snabbare takt och kvar står en helt själv. Det är endast en själv som kan möta verkligheten, ingen kan göra det åt en.

Då är det skönt med gamla och nya vänner, som den här lördagen nere i en stekhet källare. Nya stället Cantina Real ligger i Hornstull, de har veganrätter på menyn (plus i kanten!) och de har en lagom stor källare, döpt till Folkparken. Artistmanagement företaget Birds Will Sing For You har pimpat hela stället med vimplar och heliumbalonger i form av hjärtan. Allt är som uppgjort för en bra kväll...

Vilket det också blir!

Först ut är kvällens organisatör, Petter Seander. Kanske kan tyckas märkligt att spela på sitt eget event, men frågan bör egentligen ställas till alla andra: Varför får inte Seander spela på DIN klubb? Och på DIN klubb? Och DIN?!

Petter gör pop som sätter sig där den ska, vi har tidigare sett honom brevid Kristian Anttila (där han fortfarande står) och nu är det om något dags för detta blonda yrväder att stiga mot skyn. Melodierna sitter där de ska, och han gör oss väldigt bekväma. Framtoningen är ödmjuk, märkligt. Ständigt berättar Seander hur bra alla andra är, och jag tror det är från hjärtat, för likt ett barn med en talang så ser han inte sig själv.

Senaste tillskottet i låtfloran, You & Me, en trilla-gatan-fram popsmäck om självransakan, en simpel ändå finurlig popsång i samma klass som vad som helst med Shout Out Louds och Peter, Bjorn and John.

Så än en gång till frågan: När spelar Seander överallt?

Navet har varit vid min sida många år nu, från den där svarta natten på Pluto i Gröndal när Josef Herrmansson försiktigt kom fram och på brett Salamål slog fast att jag borde lyssna på deras skiva. Vilket jag gjorde, och fann en skatt.

Navet är till vissa delar svåra att sätta etikett på, det är synth, det är låtsnickeri som ibland närmar sig house (ja håll i din hatt, lyssna en gång till så förstår du vad jag menar) och det är framförallt Julia Ögrens texter. Obittert berättar hon om relationer, och chanser och om egna/andras misstag. Allt i en form som fortsätter skapa citat värdiga att tatueras in på huden. Som om Ögren siktar lite längre än de flesta andra svenska musiker, istället för att bygga texter kring slitna uttryck sätter hon en egen agenda.

Snart kommer textstölderna, andra band som fräckt kommer hugga Julias ord och köra dem i sina egna låtar. Så där bra är Navet.

Luna Green är Sveriges just nu mest mytiska person. Likt ett stenhårt väsen svävar hon in på scen, heöt på sanning rör hon inte marken. Lama kan gå, blinda kan se och döva plötsligt höra. Fred på jorden och från himlen regnar det guld och myrra, i fjärran syns det klaraste stjärnan blinka sin hälsning. Från Värmland till stora städer i ljusets hastighet, och jag får ta till ett otroligt slitet uttryck som kanske för första gången passar:
Vi är alla för små och fattiga som människor för att förstå detta geni. Jazzpop, trädens sus och visst var det en liten vätte som sprang förbi utanför?

Luna Green lever i en egen värld. En bubbla där man måste vara på pass för att komma in, väl inne är det diamatregnbågar och stjänstoff sprejat på träden, havet är gjort av lenaste honung och den stig du nyss gick på finns inte mer, bara framtiden och nyfikenheten knuffar framåt.

Vad jag vet så får man inte se Luna Green rakt i ögonen, då kommer sju speglar krossas och haven svämma över. Tänk på det när du ser livvideon här nedanför.




Sist ut denna kväll är artisten som smyger sig på. Helt nyss upptäckte en vän till mig Ms Henrik, och hen fastnade så mycket för musiken att hen skapade en spellista där Henrik Eksvärds Doing It Fot The Man repeterades 34 gånger.

Ja, det är sånt som ofta händer i Ms Henriks värld, en liksom fastnar, upptäcker nya saker ständigt.

Här blir det också kvällens största allsång, källaren kokar vid flera tillfällen över till Eksvärds självutlämnande dans.


Tack alla inblandade för en magiskt fin afton!

Tom Jerry Boman