Att vara så svart. Att vara så kall. Att vara minst i hela universum. En sorgsen värld fylld av alkolister utan självinsikt, tomma skal utan framtidsplaner. Sibille Attar kastades mot skyn, en gång, flera gånger, utan minsta tanke på fallet. Hon fastnade där uppe. Större än livet självt. Större än oss andra.
Det här är historien om en människa långt mycket mer komplex än vi någonsin kommer förstå. En historia samtidigt pågående, samtidigt inte påbörjad.
Jag har haft äran att lära känna Sibille, lite lagom på håll. En glad person, kärleksfull, smart och fylld av energi. Det följer en brand i hennes fotspår. Sen kom skivan och jo, den var helt otrolig. Kunde liksom inte sätta mig ner oss lyssna, som om det vore för mycket. Enkla melodier uppblåsta till himmelvida symfonier, naivt och insiktsfullt, likt ett barn leker hon med omgivningen och känslorna.
Färgfabriken, Stockholm.
Minus tio och det luktar eld.
Kläderna är svarta, samtalen dämpade.
Det liknar mer en teaterpublik än konsertpublik.
Vi tar trapporna upp, på ett sätt utvalda ringlar ormen upp mot det helvita rummet. Högtalaren spricker av punk. Kontraster. Vi fortsätter samtala. Vi fortsätter som vi alltid brukar. Om allt och inget. Vi dricker våra öl, vi pratar de magiska fem minuterna innan vi känner benen, drar oss till nästa person, nästa samtal, dricker våra öl, allt går på.
Tystnad.
All my friends are alcoholics.
Aldrig har en spelning börjat med en sådan sanning, aldrig har vi känt oss så skamliga. På stället walk of shame.
I'm probably the same.
Scenen sjunker, predikstolen blir en psykologsoffa. Hon är en av oss. Såklart. Så jävla självklart. Attar skulle aldrig döma någon. Aldrig någonsin. Vi är som vi är, Attar som hon är. Däri möts vi.
I To Turn Half Blue blir det riktigt plågsamt, Sibille Attar berättar historien, till en närmast barnsånglik melodi, om hur man omöjligt kan trösta den man själv sårat. Hur mycket man än vill. Vi har varit där, vi har gjort slut med någon haft kamikazeuppdraget att trösta. Bödel och botgörare i en och samma person.
Så vänder allt, i Come Night, den vackraste kärleksången man hört, berättas det om det enda man behöver veta: Lev. Och gör det nu. Tro, hopp, och fan i mig, sån jävla storslagen kärlek. Jag är blödig för sånt. Direkt.
Det är föräldrar i lokalen, det är familjärt ändå det mest trendiga du någonsin varit på. Mycket oklart varför jag sätter dessa två egenheter i olika rum, men för mig går det inte ihop. Sibille Attar får ihop det. Bättre än bäst. Och det är där storheten ligger, barnsliga melodier vävs samman med de dystraste känslorna, den sorgsna rösten rullar och letar sig mot de varmaste famnar.
Ska man säga en sak för att knyta, Julian! I want to be a dancer! är sången alla svenska tweeband försökt skriva i 30 år men totalt misslyckats med.
Sibille Attar känner du ingen från Speedmarket Avenue, The Tourettes och i Ingenting. Hon har också kört solo under namnet Little Red Corvette.
Följer gör man på Facebook. Där är det också lämpligt att man berättar hur man påverkas av musiken.
Nysläppta Sleepyhead hittar du på Spotify.
Om man riktigt känner för att grotta ner sig kan man läsa vad jag skrev om Sibille efter en spelning på Landet i november 2011. Där hittar man fler liveklipp.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar