Första gången jag hörde Guldgossen var förra våren. Jag bokade in honom till min första "klubbkväll" i Stockholm. Min "hej jag bor i Stockholm nu, kom och hälsa". Jag tyckte hans musik passade mig, aldrig stå stilla och aldrig fastna i en genre. Det var influenser både från de mest creddiga håll (Jonas Game) men även från mindre. Jag menar, han har en låt som lånat grejer från "Jag vill vara din Margareta"! Jag gillar humorn i det!
Guldgossen kliver upp på den lilla scenen tillsammans med en basist och en gitarrist. Ser ut som en vanlig upp ställning, första trean liksom. Men det blir ingen vanlig spelning, alla låtarna är nerdragna i tempo. Vissa går så sakta att de nästan står still, lyssna tex på "CPfingret" här:
Jag gillar det! Jag tycker om överraskningen! När de sedan inleder en låt med att säga "Nu blir det gospel!" så är vi inte längre förvånade, Guldgossen med band kan göra va fan han vill, vi följer! Såklart är det inte ren gospel, det är gospel tolkat av Guldgossen, ett filter som är mycket bra. Gospelfeelingen skiner inte igenom så mycket, jag tror mer Ludvig Jansson säger så där för att få oss att lyssna lite extra noga.
Låtarna drar åt alla håll, ibland hör jag skillingtryck, superkommersiell pop och så det där som gör Guldgossen så speciell: orden verkar komma från ingenstans. Är det kärlekslåtar? Är det tyck-synd-om-mig låtar? Är det predikan? Är det popbaktakt? Jag vet faktiskt inte. Men för jävla bra är det!
En snabb taxi till Riche och något helt annat!
Kamera lades ner och abstinensen efter att göra pop tog över... Vi var helt enkelt tvungna att sätta ihop en liten orkester igen.
Var ni verkligen det? Och om det nu var så tvunget, kunde ni inte kommit upp med något nytt? Alltså, att lyssna på Ljusårs premiärspelning saknar allt som en premiärspelning ska ha: Var är nerven? Var är glädjen? Kom igen! Ge mig något!
Det där låter helt galet hårt, men jag vill kasta in en tändsticka, för någonstans tror jag det kan bli bra. Det kändes en smula trött nu, precis som synthklubben Romo Night i Göteborg kändes på slutet. Det gäller att gå vidare, göra nytt. Använda det man har men ändå nytt. Våga mer. Inte spela för de redan invigda, inte göra låtar som ens polare gillar, de polare man skaffat sig genom att just spela den musik man spelar. Utmana dina bästa vänner, de dem allt de inte förväntade sig. Då kommer jag tillbaka.
Tillsist:
Vilken version är bäst:
Den första är Lisa Pedersens senaste video och den andra är från ett inslag jag gjorde med henne hösten 2008 i Göteborg. Hur som helst, det är en jävligt bra låt!
Här är Lisa i Nyhetsmorgon förra veckan:
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar