Så där känns det att vara en debutskiva. Först. Det är det här du laddat för. Stängt in dig. Tackat nej till fester och stök. Tackat ja till trånga utrymmen och ensamheten med orden och musiken. ”Jag har försökt förklara” är Ludwig Bells debutskiva. Eller ja, på svenska, han har ju släppt skivor förr med Dreamboy ttill exempel. Men nu lägger vi det bakom oss och blickar framåt, hur kommer detta album landa?
Ludwig Bell
Spelar: Torsdag 20:00 på Marie Laveau tillsammans med Britta Persson, säkert! och Anderas Söderlund
Jag kan säga dig att jag nu lyssnat i runt en vecka. Konstant. Verkligen konstant. Ni har hört ”Jag är en idiot” och älskat den. Sen kom ”Kärlek slutar alltid med bråk". Och råkade du befinna dig på Midsommarfestivalen i Emmaboda så fick du en exklusiv förhandslyssning av ”Normadie – Landskrona” när jag spelade skivor där. Tre låtar som fick mig att tveka, hur skulle Ludwig lyckas hålla uppe det här, tre fantastiska låtar. Blev rädd att det inte fanns mer…
Jag hade så fel. Så in i helvete fel. Ludwig Bell har gjort ett komplett album. Lyssna på bara på ”Stockholm blues” och inse att det här är årets album! Och det där är ett utmärkt exempel på precis vad jag känner, sluta racka ner på Stockholm. Vi bor här nu och då är det ju bästa stället på jorden. För jag tror faktiskt inte det ligger något skoj bakom den här texten. Överlag så är ”Jag har försökt förklara” en väldigt rak skiva. Det finns inte så många dolda moment, vill Ludwig ha något sagt så säger han det. Så skönt befriat från storstadens dekadens, en upplyftande skiva som knyter samma folk.
Vi bor på blå, vi bor längs gröna och röda linjen.
Istället för att exkludera och värna det lilla i det stora så omfamnar Bell HELA staden. En modern hyllning.
Jag gillar Malmö och jag gillar Göteborg. Jag bor i Stockholm och jag känner ingen sorg.
Ja men precis! Nu lägger vi ner det där larvet en gång för alla. Tack! Lyssna på Ludwig.
Ludwig Bell plockar också fram en känsla för klassiker. Ni vet de där låtarna vi kommer plocka fram om 30 år och förbryllas över varför vi inte fattade då. Hur vi bara lyssnade på hittsen. Ta och lyssna noga på ”Vår bästa tid”, där Bell nuddar Olle Ljungström en smula. Vackert. Vackert.
”Jag har försökt förklara” är en generationsskiva. Borta är 90-talets kvadruppelironi, borta är 00-talets ”Nu ska jag vara allvarlig och ni ska tycka synd om mig”. Ett avstamp framåt, mot en tid där vi är lite gladare, där vi bryr oss om vandra och slutar gnälla. Där vi ger varandra kramar och berättar precis som det är. Hur vi slutar ängslas och lär oss älska bomben. Hur vi vågar vara först ut från den där bron. Kanske är det egentligen bara en återgång till tiden innan vi fanns. Innan vi blev stjärnor på Internet bara för att vi hittat en app som tog bilder likt en kraschad pocketkamera, tiden innan vi tvunget skulle berätta exakt var vi befann oss hela tiden. ”Jag har försökt förklara” tar upp den här världen men är väldigt mycket mer IRL.
Slutligen några ord om hur det låter. Jag kan bara tänka på en sak: Luft. Klar vinterluft. Hög blå himmel och avstängda gator utan bilar. Minus tre och du har nya vantar. Kalla kinder och varma händer. Men det räcker ju bara att titta på de här filmerna så förstår man. Den första är mitt lilla projekt Stockholm Boat Sessions och jag är glad att vi lyckads pricka in just precis en sådan dag där!
De två andra är gjorda av två olika filmskapare, Mats Udd och Sandra Löv. Antingen är vi väldigt förutsägbara eller så har Ludwig bara hittat vår gemensamma tråd. Jag tror på det senare. Ludwig Bell har hittat exakt hur tiden just nu låter. Det är stort. Svindlande.
Jerry Boman
1 kommentar:
Jag instämmer så mycket som man bara kan instämma i något. Hurra för din recension och hurra för Ludwig!
Skicka en kommentar