En kväll med familjen

Först: Detta var inlägg 900. Herrejävlar! Snart fyller bloggen sex år och om jag inte räknar fel så snittar det på ungefär ett inlägg varannan dag... Hoppas ni är med mig i sex år till, jag tänker då fan inte ge upp! Tack för att ni läser vänner!

Normalt brukar jag inte bry mig ett skit om vad det står på sidan av en skiva eller vad det står på rad på rad fyra när man markerar en låt i Itunes och trycker kringla + I. Jag tar sällan, läs aldrig, hjälp av "label:" när jag söker efter något på Spotify. Jag bryr med helt enkelt inte om vilket skivbolag som gett ut vad, vad spelar det för roll liksom… till i torsdags. En sak är säker, hösten 2010 tillhör Razzia Records. Inte för att de är speciellt coolare än någon annan, jag kan till och med säga att det finns andra skivbolagsfolk som betydligt coolare, utan för att det på något fint vis känns som man hittat hem.

Torsdag i Stockholm och Razzia Records har kalas på Hornsgatan. Inbjudningar har gått ut i form av en limiterad vinyl. Vilket är rätt konstigt, vem pysslar med vinyl numera. Skit samma, det är proppfullt med folk och alla är trevliga. Men nu till det väsentliga, den här kvällen är det släppfest för fyra artister. Lundwig Bell, Andreas Söderlund, Säkert! och Britta Persson. Jag precis, du läser rätt, fyra var för sig helt fantastiska artister ligger på samma skivbolag och släpper skiva i det närmaste samtidigt. Men vänta nu! Det där ska ju inte hända, skivbolag ska ju tänka och klura, släppa saker i en strid ström under året så inte saker krockar och konkurrerar med varandra.

Inte Razzia då, de brakar på med allt krut de har på en gång och smällen vill inte vänta på sig! Ni som är någorlunda med här på bloggen vet att de här fyra artisterna gillar jag mycket. Väldigt mycket.

Kolla här: Ludwig Bells skiva hyllade jag mer än något annat bara härom dagen, Andreas Söderlund åkte i dagarna spårvagn med mig på The Tram Sessions, Säkert! har jag joggat i regn för (fråga mig om den historien någon gång, den är kul) och Britta Persson fick mig att smälta totalt en höstnatt 2006. Nu ska alltså alla dessa spela på samma kväll! Nästan för mycket!

Att prata om hur spelningar på släppkalas är är lite som att förklara hur lillkusien sjöng "supervackert, jag lovar!" efter ett släktkalas. Eller när mina vänner efter några öl tycker att jag minsann kan skriva små låtar jag också. Därmed inte sagt att det är dåligt, inte alls. För det är bland vännerna som vi är som bäst, och den här kvällen är det ju faktiskt bara vänner i lokalen. Jag håller mig därför för att säga hur det var, men jag kan säga att Ludwig log med hela ansiktet, Andreas laddade ur och gjorde något helt fantastsikt tillsammans med Jens Sjögren (Bring me the fucking riot, man!/SuperKlasse) bakom sig, Annika har aldrig någonsin varit så innerlig och nära och Britta var så jävla bra att jag inte riktigt vet hur någon ska toppa det på flera veckor! Sammantaget: Herrejävlar vilken kväll!

Är jag nu då köpt och betald av Razzia? Nä, det skulle jag inte vilja påstå. I så fall har jag varit det hela tiden. Jag tycker bara det känns skönt att hitta hem. Även om jag aldrig någonsin kommer fatta vad Mange Schmidt gör i deras skivkatalog…

Tillsist:
På tal om nya grejer, nu är Bobastians första singel släppt. Hoppa in på fin fina bloggen Tram 7 och lyssna. Snart kommer låten på Spotify! Hurra!

Kolla in Bobastian i dessa fina klipp. först när de åkte spårvagn med mig och sedan när de spelade på mitt Indiedagis utanför Way Out West:





Jerry Boman