Så var då våren här och med den "Det stora pollenmolnet", dvs Jerry ligger utslagen. Men innan de små hatade partiklarna slog ner mig hann jag uppleva en alldeles fantastisk kväll. För nog är det så, jag behöver lyssna på bra ny musik för att överleva. Jag behöver hitta den där lilla stunden när livet går på hold, sinnena är på spets och hela härligheten strålar. Love & Happiness gav mig allt det där.
- Vad vet du om E Street Band egentligen?
Nä, jag vet egentligen inget alls, eftersom den där gubbiga grabbiga stilen de kör med aldrig intresserat mig. Jag ser ingen poäng i att hylla folk som hasar runt på en stor jävla scen och sprider påhittade känslor. Men jag vet ju hur det låter. Det går ju liksom inte att undvika. Know your enemy-like. Så när jag springer på Love & Happiness sångare, segerrusige Anders Malm, och han frågar hur de lät då slänger jag ur mig:
- En korsning mellan E Street Band och Yvonne.
Vet i fan vad jag fick Bruces kompband ifrån. Men sanningen är den att det där bandet tar mer och mer plats: det spelas på Svanen, orkesterledaren i bandet som heter som en halländsk mamma pratar om dem, Håkan typ ligger på nya skivan och ja varenda person som brukar vara ute väver i det där bandets namn i var och varannan mening. Så förmodligen ligger väl L&H bara rätt i tiden.
Men men till själva spelningen. L&H är Anders Malm och Tobias Arnsby. Anders hittar man annars i Pen Expers och Tobias spelar trumpet i bla Almedal. Med sig på scen har de folk från hundrafemtiotusen Göteborgsband. Man ser Rickard Hallin från Bonnie and Clyde (Anders presenterar honom som "Rill Spector" och det är förstås väldigt roligt och helt sant), man ser diverse folk från Mockingbird, wish me luck ... men framför allt ser man Anders själv. Där mina vänner har ni en kille som kommer vända upp och ner på den här stan. Vilken närvaro, vilken utstrålning och vilken jävla röst!
(den här bilden måste ni bara klicka på...)
Hela Anders kropp talar genom musiken, medveten och samtidigt inte. Han sjunger som den här första laddningen på scen är den sista. Ett övertygade av hela välden att det här är viktigt. Så frågan är om inte det här är som gjort för en större scen? Jag ryser när jag tänker på vad det här bandet kan göra på låt säga Storans största scen... Släck ner alla lampor, på med knivvasst bakljus och låt kärleken och lyckan svämma över på det där fina deprimerade sättet. Där har ni något att bita i Storanfolk!
Tillbaka till nutid:
Det hela pendlar mellan den gladaste dagen i ditt liv och den ondaste natten. Jag studsar mellan känslorna, en stenhård squashmatch mellan uppåt och neråt. Hela vägen.
Låten jag gillar bäst, "Stop Wait or Go" blir en enda stor hyllning till bra musik som växer live. Men frågan är om det inte fanns andra låtar där som egentligen är bättre, för L&H är ett liveband. Det går inte att spela in. Som att se livet på en tre tums skärm. Bättre då på riktigt och framför ögat.
Sista låten är en cover, eftersom jag inte har någon koll på band som jag inte bryr mig om får jag senare reda på att det är en Spiritualized visa... Det snygga är när låten precis på rätt ställe slinker över till Håkans "Vi två 17 år". Vilken allsång! Vilken trumpet! Vilken sång! Ett ögonblick att minnas!
Det som jag vill komma fram till här att nu är det dax för de här bandet att spela mera, jag vet att ni har svårt att hinna eftersom ni spelar i alla de där andra banden, men det enda rättvisa är att det är ni som får ta plats. Jag kommer nästa gång också, och förmodligen alla andra som var där (och det var väldigt många).
Redan på torsdagen gillade jag This Is Love, de spelade förband på Uppåt Framåt (läs mer om det i förra inlägget). Då blev det "bara" fyra låtar och nu var jag rädd att jag skulle ha tröttnat, det kan vara knepigt att se band för många gånger...
Men så händer det som ska hända, i det ögonblick när man inte riktigt är på det klara med vad man tycker. This Is Love gör sin bästa spelning (av dem jag sett och det är ju en del)! Allt är där och då så klart, deras hårda framtoning, stenansiktena passar så bra ihop med musiken. När allt kommer kring är This Is Love ett väldigt hårt band, det är hårda texter av personer som genom livet fått ett hårt hjärta. Det finns ingen rättvisa, det finns ingen kärlek... Inbäddat i smarta slingor som man vill vissla till. Så står då Annika där längst fram och ser helt känslokall ut. Det är bara för bra!
Låten med samma namn "This Is Love" är väldigt ledsam, ensam och uppgiven. Nu handlar de flesta låtarna om de där stunderna när livet är bra men ändå har man där förbannade stenen i skon som skaver. När man vill ha mer, undrar om det inte är meningen att det skulle vara mer än så här, tänker sig sönder och samman tills hjärtat är en liten bit granit.
Precis som jag skrev om torsdagens äventyr så är varenda This Is Love låt värd att dö för, det är singel material, det är nedladdningshitts. Har alla lyssnat ordentligt? Verkligen?
Tillsist:
På tal om Bonnie and Clyde: De kommer till studion på torsdag! Rickard och Fanny har lovat att bjuda på en fantastisk akustisk låt. Jag tror dem!
Torsdag är dagen, kvart över nio på morgonen är tiden och kanalen vet ni nog vid det här laget... För er andra så säger jag det ändå: TV4.
Tillsist2:
Bättre att förekomma än förekommas:
Hittat på vägen hem vid Bangatan...
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar