Åh, du bästa band i världen!

Jag backar några steg, Uppåt är rätt trevligt ändå. I allafall när Villa Rosie håller klubb och bjuder på två av nutidens bästa band. Då kan till och med jag finna lycka i att gå in på Magasinsgatan. Fast det roliga är att inredningen numera hamnar i avdelningen "nästan fint, inte fult". Det vill säga: fin inredning som är sliten. Hellre önskar jag då riktigt sunk...



This Is Love agerar förband... på riktigt. Fyra låtar. Kort och fokuserat.
Jag tycker det funkar alldeles utmärkt! Man får det bästa av det bästa. Det blir en kort stund med låtar som är popsvängiga, låtar som var och en är en singel, en mobilsignal (på det bra viset). Det som jag märker mest den här kvällen är hur Martin Drott har utvecklat bandets trummavdelning, riktigt riktigt bra! Jag gillar sånna där invecklade trummor!

Den här korta spelningen innehåller inte låten jag trodde jag gillade mest, Superwoman, men det gör inget. Bandet har gått vidare och jag upptäcker att min känsla för en låt har överskuggat de andra. Ta till exempel "A Rush Of Blood". Jag vet flera personer i min närhet som skulle hugga av sig ett finger för att ha den låten i sitt set. En feelgood-låt, samtidigt lömsk som bara den.

Hur som helst, det här blir bara bättre för varje gång. Kom framgång för fan! Lyssna på This Is Love och säg att du ärligt inte skulle bli väldigt glad över att se dem på en stor scen? Jag vill!



Band två behöver jag nog inte ens förklara. Ni som följer med här vet precis vad jag tycker om Palpitation. Ni andra får smyga iväg, det här är det bästa bandet som finns. Jag lämnar allt utan förslag på förändring, inget att tillägga. Palpitation gör det enkelt och gör det så bra.

Storslagna små arrangemang inramas av statiskt rytmiskt gitarrspel och Person Ett:s röst (jag har fortfarande ingen aning om vad de heter, och vill att det stannar så) är ledsamheten personifierad. Raspigt som efter flera dagars festande för att glömma, närvarande som bara uppvaknandet kan vara. Inne i en bubbla samtidigt på utsidan av kokonen.

Ännu bättre blir när de båda sjunger, Person Två kompletterar Person Ett. De blir ett och jag faller igen. Ögonblickligen. Palpitation är solnedgången och gryningen, en obehaglig hagelskur med stålkulor men på samma gång ett mjuk uppfriskande regn.

Jag förstår inte riktigt hur man kan få till musik som detta. Vad är haken? När kommer allt avslöjas som fake? För sanningen är den att det här kommer leva kvar så länge. Folk frågar ibland efter gatekeepers i musiken. Då tar jag och agerar dylik, öppnar dörren på vid gavel, släpper in Palpitation, bygger en stad åt dem, ett rike som kommer stå där evigt och alltid. I mitt rike är det här den enda musken man behöver.

Enda saken jag är lite larvigt besviken på är avsaknaden av anonymitet. Visst, det är fånigt, The Knife-ish, men det passar så bra med resten. Sveriges bästa band och ingen vet vilka de är. Det är ändå så jävla lockande!

Tillsist:
Titta gärna på klippet i förra inlägget...

Jerry Boman