Om film var musik.

Vi tar skolans plugghästar. De där tjejerna som gärna hjälper Vaktis, som frivilligt ställer upp i sin korridors städgrupp och som framförallt inte hänger i rökrutan.
Vi tar tjejerna som är genomskinliga. Alla vet att de är där, det säger läraren till deras föräldrar på kvartssamtalen och hänvisar till närvarolistorna, men ingen ser de här tjejerna. Ingen hör dem. Ingen frågar var de köpt sin klänning.

Vad ingen vet är att de här tjejerna har ett band ihop, att de egentligen är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.
Varje håltimme, varje lov, smyger de in i rummet bakom vaktmästeriet. Ett rum de fått nyckeln till eftersom de hängt med Vaktis.
De tre tjejerna trängs i rummet med en armé av synthar och drömmer om skogen. Om solen i ögonen och fåglarnas kvitter. Det blir vår. Bäckar rinner sakta, snödropparna exploderar i böljande hav. I den dåliga världen skulle alla fått pollenallergi.

De gör musik av sina drömmar. Skira toner smeker likt mjuka vindar. Väggarna i det rummet går från betong till mossa. De bäddas in i skogen. Likt älvor dansar de tre i slowmotion mot solen och det luktar nyfödd skog. De får elektroniken att bli organisk, att bli nedbrytbar.
De kallar sig Au Revoir Simone och är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.



Heather D´Angelo, Erika Foster och Annie Hart är de där tjejerna. De ger mig en helt igenom mjuk konsert. De bäddar in mig in en trygg värld, en utopi utan vassa kanter. En ljudplanet utan friktion.

Jag vill inte lämna den där planeten! Jag vill vakna där, jag vill leva där och jag vill vagas till sömns på den där planeten. Jag vill ständigt bakas in i en smördeg innehållande elektroniska flöjter, varma synthljud och jag vill framför allt bara höra Heather, Erika och Annie sjunga.

-Om Sofia Coppolas filmer var musik så skulle det vara Au Revoir Simone.
Den söta sätter fingret mitt på, det här är filmiskt. Det är soundtracket som inte blev av.
Vi båda är helt uppslukade av spelningen. Kristallkronan på Storan hade kunnat ramla ner utan att vi brytt oss.
Heather, Erika och Annie är de osynligas revansch.
Och de är de svalaste, coolaste tjejer du någonsin kommer träffa. Förmodligen de coolaste människor du någonsin kommer se på en scen.
Just nu borde alla fråga var de köpt sina klänningar.

Klubb Populär är ju som vanligt likt den bästa vän man haft, en som alltid är där när man som mest behöver det. När man är med sin bästa vän så är ju såklart alla andra vänner på samma ställe. Agenten-crew, Hemstad-crew, TLBN-crew och såklart Wonderlands direktör.
Då blir det ju helt naturligt att hänga med sin bästa vän från öppningsdax till att Anders packar ner skivorna och går hem. Egentligen var de där fem timmarna alldeles för korta den här gången, jag ville dansa mer!

På tal om Anders: Tack för att du spelade den bästa låt som öronen kan höra just nu: The Anthem med Elmo! Den söta hälsar att hon blev helt till sig av att få dansa till Atomic Beat Boy med Helen Love.
På det hela var det en av de bästa kvällarna på länge!
Som grädde på moset hittade jag 200 spänn på vägen hem...i ett brunt kuvert i Allén. Jag menar, bättre kväll än så kan man inte ha!

Tillsist:
Nu väntar världen på Hemstads nya bandbilder. Undertiden kan ni kolla in hos Eliina och se om ni känner igen någon. Klicka förslagsvis på 17 februari...

Tillsist2:
På torsdag spelar Göteborgs mest underskattade band på Svanen.

Tillsist3:
Nu är jag övertygad: ALLT finns på nätet.
Att man skulle hitta Jens Lekmans framträdande på Ukulele festivalen 2005 på Youtube var en total överraskning! Jag och min vän Hanna var där tillsammans med en bunt äldre damer och herrar som kommit för att se Stefan Ljungqvist spela det lilla instrumentet. I skymundan hade även Jens kommit dit... Nu vet jag: ALLT finns på nätet.

Jerry Boman