Rulla hatt.
Svänga sina lurviga.
Spendera klöver.
Allt är namn på ett gammalt sätt att se på fest. Att släppa loss. Glömma kneget på kolgruvan och dra en pint med polarna. Inramat av någon skäggig gubbe som drar vitsar. På bästa sändningstid.
Det är ungefär så Maia Hirasawa låter.
När jag kommer det Storan den här fredagen får jag en smärre chock, eller ja det är mer som att stiga in i en annan värld. 95% av besökarna är kvinnor. Inget fel med det, mer befriande. Annars brukar det vara mest högljudda snubbar på baksidan av den gamla teatern.
Alla viskar. Det är vår och spänning i luften. Något som visar sig vara den perfekta inramningen på Hello Saferide sidekicken Maias set.
Ta och förflytta dig till en engelsk skolteater. Meningen är att det skall göras musikal, det skall vara glatt och det skall spegla kusten. Ta tillvara på historien.
Krav tre, fyra och fem innehåller specifikationer om klädsel. Alla ska ha stråhatt. Och smal brun käpp.
Det hela drar igång med en glad låt. Vi kastar upp hatten på käppen och låter den snurra, rullar runt stråprylen över våra huvuden via motorvägen known as axlarna. Fiskmåsarna skriar och människor ränner ut och in genom dörrar. Farsen är komplett!
Förlåt, men det är så likt allt annat Maia. Det är något med pianot, du har hittat det som så många andra hittat just nu. Inget fel eller så men kom igen. Kanske är det en slump.
Som tur är håller det här flörtandet med ”rätt i tiden” inte i sig hela konserten. Det blir dystrare och tapp-tapp-ta pianot försvinner. Bäst blir helt klart ”Rosalin” (tror den heter så.)
Här kommer Maias röst till sin rätt, det där helt unika ljudet. Borta är tvseriestompet, borta är musikalflörtarna. Det är mer oslipat.
Sammantaget så berör Maia mig väldigt mycket. Samtidigt som jag lika gärna kunde gått och fiskat. Det blir aldrig riktigt viktigt att lyssna, även om det i sina stunder är bedårande vackert och smart.
Kanske skulle det till lite synkroniserad dans längs en träpir. Mer hatten i luften och fladdrade vita byxben. Där ingen tänker på pressvecken.
Tillsist:
Det här är ren happines vänner! Cosy den gör det igen, bokar in det bästa nya och vi kommer bli så lyckliga! Jag har saknat er!
Jerry Boman
Spendera klöver.
Allt är namn på ett gammalt sätt att se på fest. Att släppa loss. Glömma kneget på kolgruvan och dra en pint med polarna. Inramat av någon skäggig gubbe som drar vitsar. På bästa sändningstid.
Det är ungefär så Maia Hirasawa låter.
När jag kommer det Storan den här fredagen får jag en smärre chock, eller ja det är mer som att stiga in i en annan värld. 95% av besökarna är kvinnor. Inget fel med det, mer befriande. Annars brukar det vara mest högljudda snubbar på baksidan av den gamla teatern.
Alla viskar. Det är vår och spänning i luften. Något som visar sig vara den perfekta inramningen på Hello Saferide sidekicken Maias set.
Ta och förflytta dig till en engelsk skolteater. Meningen är att det skall göras musikal, det skall vara glatt och det skall spegla kusten. Ta tillvara på historien.
Krav tre, fyra och fem innehåller specifikationer om klädsel. Alla ska ha stråhatt. Och smal brun käpp.
Det hela drar igång med en glad låt. Vi kastar upp hatten på käppen och låter den snurra, rullar runt stråprylen över våra huvuden via motorvägen known as axlarna. Fiskmåsarna skriar och människor ränner ut och in genom dörrar. Farsen är komplett!
Förlåt, men det är så likt allt annat Maia. Det är något med pianot, du har hittat det som så många andra hittat just nu. Inget fel eller så men kom igen. Kanske är det en slump.
Som tur är håller det här flörtandet med ”rätt i tiden” inte i sig hela konserten. Det blir dystrare och tapp-tapp-ta pianot försvinner. Bäst blir helt klart ”Rosalin” (tror den heter så.)
Här kommer Maias röst till sin rätt, det där helt unika ljudet. Borta är tvseriestompet, borta är musikalflörtarna. Det är mer oslipat.
Sammantaget så berör Maia mig väldigt mycket. Samtidigt som jag lika gärna kunde gått och fiskat. Det blir aldrig riktigt viktigt att lyssna, även om det i sina stunder är bedårande vackert och smart.
Kanske skulle det till lite synkroniserad dans längs en träpir. Mer hatten i luften och fladdrade vita byxben. Där ingen tänker på pressvecken.
Tillsist:
Det här är ren happines vänner! Cosy den gör det igen, bokar in det bästa nya och vi kommer bli så lyckliga! Jag har saknat er!
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar