Daniel Mass & co-ed inför fredag.



På fredag är det dax igen. Då skall vi fira långfredag med att hoppa på vagnen ut mot Göteborgs mysigaste musikförort Kortedala igen. Cosy den kör ännu en gång i Hemliga
klubbens lokaler.
Två band blir det, "Dialog" och "Daniel Mass & co-ed".

När jag lyssnade på nätet på de sistnämnda blev jag fruktansvärt nyfiken! Rent av sprallig till de elektroniska tonerna! Så vackert och så jävla skitigt!
Jag överförde mina hoppande tankar till fingrarna och slängde iväg några frågor till Daniel Mass och Mikaela Robsahm (som co-ed heter i statens databaser).
Det hela funkade så att jag skickade mina frågor till de båda och de svarade var för sig. Jag kan ju inte gå i god för att det fina paret tjuvtittade på varandras svar....
Hursomhelst.
Här har ni den Musik enligt Jerrys första e-post intervju!
(M står för Mikaela och D för Daniel och J står för mig...men det fattade ni nog...)


J: -Till att börja med, kan ni reda ut hur ert samarbete fungerar.


M: -Själva samarbetet började på Internationella Kvinnodagen för 2 år sedan. Daniel har ju pulat med elektronisk musik nästan hela tiden sedan vi träffades, då för fyra år sedan. på den tiden lyssnade jag knappt på elektronisk musik alls, så mitt intresse är helt fött tack vare honom.

D: -Mikaela spelade cello i ett par popkonstellationer och jag gjorde helt oseriösa ljudexperiment när vi började hänga med varandra. Vi har varit älskare i fyra år nu. Efter något år bad jag henne lägga en slinga på en av mina låtar och det blev något slags startskott; det var en kul kväll och vi började planera.

M: -När jag väl hade lyssnat in mig och prylarna dessutom fanns framför nosen på mig så ar det inte så konstigt att testa. Efter ett par egna låtar så började vi göra grejjer ihop i ett göra-låtar-tillsammans-med-andra-trummaskinsnördar-på-internet-projekt på www.99musik.com som släpptes på gnashed.org. Det vi märkte var att vi gör bättre musik tillsammans än var för sig.


J: -Vem är då co-ed och vem i hela friden är Thick Dick?

D: -"Thick Dick" är en relik. Jag kallar mig för vad jag heter sedan en tid, det vill säga Daniel Mass.

M: - Det är jag som är co-ed, och vi har var sitt artistnamn eftersom vi gör lite olika grejjer. Ibland har vi egna musikaliska projekt, jag dj:ar osv.


J: - Vad skall man då kalla er när ni båda är på scen?

M: -Det där med namnet har vi diskuterat nyligen och avfärdat idén på ett gemensamt namn. Jag gillar att behålla våra individuella artistnamn, även om det då inte blir något kort catchy namn som folk lätt lägger på minnet.

D: - På scen (och i alla andra sammanhang) blir det alltså Daniel Mass & co-ed när vi jobbar ihop. Vi har funderat på att hitta på ett gemensamt bandnamn men det känns dumt eftersom vi spelar var för sig med gemensamma låtar ibland.


J: -Hur funkar det när ni gör musik?


D: -Mm. Såhär ser det ut nästan varje gång: Vi har bokat in en och en halv dag för musikmakande. När det väl är dags så sätter vi oss i fem minuter för att komma överens om en riktning (tempo, ton, dansigt eller introvert osv). Därefter går jag ut ur studion och sätter mig framför TV:n samtidigt som Mikaela börjar jobba på en ackordföljd (hon är klassiskt skolad och kan en massa om harmonilära och shit).
Tjugo minuter senare får jag höra ett utkast som vanligtvis avfärdas med någon slags kommentar av typen "jobbar du på en Elton John-cover?" eller dylikt. På ungefär fem minuter, full av harm, skriver Mikaela en ny, markant mindre Disney-aktig ackordföljd som vi båda blir nöjda med.

I steg två sätter vi oss framför var sin trummaskin och jobbar på ett passande beat. Mikaela gör mest knäpp, knaster och blirr-grejer medan jag lägger ut fjärdedelspulsen, virveln på tvåan och fyran samt hi-haten (stängd i verserna och öppen i refrängen) i baktakt. Typ. Detta beat rullar sedan i bakgrunden mest hela dagen varvid den som känner sig sugen lägger på eller plockar bort något element tills summan är precis som den ska.

I steg tre gör vi en slaskinspelning där uppbyggnaden arbetas fram live. Denna inspelning skickas sedan,tillsammans med en text som jag lägligt författat dagarna innan, till någon sångare som vi är förtjusta i. Alternativt sjunger Mikaela in texten.

Steg fyra ska vara att finproducera låtarna och vi arbetar just nu på att delegera den uppgiften men tills vidare sitter vi på ett par nävar oputsade låtar.


J: - I skapandet, vem är diktatorn och vem är demokraten?


M: - Den som är minst diktatorisk av oss båda är nog jag, jag kan gå med på många fler sunkiga musikaliska moves än Daniel. Lägre musikalisk stolthet kanske, trots min klassiska skolning?
Jag håller med Daniel i det han skriver om hur det går till när vi gör en låt.


Lyssnar man på Daniel och Mikaelas musik så slås man hur lätt och luftigt det är. Det bara rinner på över stock och sten, man vet inte riktigt alltid var det tar vägen. Det verkar vara väldigt spontant. Samtidigt som det absolut inte är något slarv.

M: -Oh, spontant till tusen är det när vi som nu jobbar med hårdvara. När vi väl sätter oss går det snabbt, vi hittar låten och känslan i de ackord jag gjort snabbt.
Jag gillar inte att älta och värka på saker, då blir det aldrig klart, jag är lite otålig. Mina sånginsatser görs också snabbt, ofta samma dag som låten gjorts. Det som värks mest är väl texterna, och det är till största delen Daniels avdelning.


J: -Tänker ni på någon när ni gör musik, en tänkt lyssnar/mottagare?

D: -Nej, jag tänker inte på någon. Musiken bygger på idéer. Däremot tänker jag ofta på den potentiella publiken mellan kompositionssessionerna. Jag vill att alla ska se vad jag ser i min musik.

M: -Tyvärr inte, lite av en egogrej på ett sätt måste jag medge. Jag gör sånt JAG tycker är coolt (varav en del ibland kompromissas bort i det gemensamma arbetet), och kan faktiskt bli lätt rörd om det visar sig att någon annan också gillar det. Det blir rätt knepigt det där, att tänka på någon annans preferenser när man gör musik. Jag är inte så jätteintresserad av att tillfredsställa någon bred massa eller av att följa subgenre-regler för att skapa nån form av image.


De båda figurerar lite varstans i Göteborgs musikliv. Mikaela brukar spela med Jens Lekman och Daniel är bland annat med i bandet Kontraband. Och detta tar de vara på när det ställer sig på scen under Cosy den. För med sig kommer de ha en hel bunt kompisar, några kända och några mindre kända. Man hittar bland annat en bror, en lo-fi synthdrotting, en av de coolaste röster jag vet och medlemmar från andra band.



J: -Berätta lite om vännerna ni har med er på fredag.


M: -Tja, den som är mest speciell för mig i gänget är André på bas som är min gode vän och bror. Han är fortfarande gymnasist, men en lysande basist och adderar sväng till vår stundtals stiffa musik.
Ulrika Mild aka Compute, har jag turnérat mycket tillsammans med i Jens Lekmans band, så vi har grundat gött med galna äventyr i Strömstad såväl som Berlin, och det känns självklart att jobba ihop.
Nina Natri (Fidget, Homey) är tjejen som jag kan hänga med i timmar, prata om blommor och politik och dricka kaffe med liksom. Och så råkar hon ju vara värsta artisten, så det betyder mycket för mig att hon vill vara med!
Peter och Jörgen är från början nätpolare som vi nu jobbar med i olika sammanhang. De spelar i postpunkbandet Kontraband tillsammans med Daniel, André spelar med Jörgen i Dr Arthur Krause och Peter var med på vår förra EP.

D: -Ulrikas sångstil/röst har jag varit helt förälskad i sedan jag hörde henne med Jens första gången. Dessutom arbetar hon effektivt och säkert. Allt i ett. Hon borde få något slags kulturbidrag.
Nina är en smärre legend, som bekant. Jag känner henne inte så värst ännu men det lär inte vara något problem så trevlig som hon är. Någon gång ska jag våga berätta att jag sågade en Fidget-spelning i Jönköpingsposten för en mängd år sedan.

M: -Alla tillför sådant som vi omöjligt fixar på egen hand, de gör musiken sjukt mycket bättre, faktiskt. Vi är inte heller stora revir-pinkare, det är helt okej att andra kliver in och förändrar låtar, lägger till egna grejjer utan att konsultera oss osv.


J: -Vad betyder vänner när man gör musik? Speciellt de som inte spelar.


D: -De betyder ingenting. Jag har inga vänner som uppskattar min musik. De säger "jaha, vad kul" när något nytt hänt men de bryr sig inte och jag kräver inte att de ska bry sig.

M: -Mja, vänner i största allmänhet är de som ringer den där söndageftermiddagen, som man måste säga "Sorry, jag är mitt inne i en låt" till.. ;)

D: -Mina föräldrar spelar större roll, särskilt min far. Det är lite jobbigt för han brukar mest säga sådant som "du borde låta mer som Robbie Williams". Jag håller i och för sig med men det är en uns påfrestande att han, på grund av den nämnvärda kvarvarande distansen, inte kan se de steg vi faktiskt tagit.

M: -I övrigt så betyder en viss person en hel del, bl a i rollen som en alltjämt idog och välklädd publik: Göteborgs bäste klubbarrangör, direktör Johan Helmstad på Join our Club.

Musik enligt Jerry ger sig på det här med att vara populistisk ett slag.
Och listor är ju alltid popis.
Så här kommer Daniel och Mikaelas listor över vad som inspirerar dem. Och som inte har med musik att göra.
Daniel först.


D: -Hm. Musiken är helt oberoende av allt annat i mitt fall. De idéer som jag jobbar efter har ingen koppling till något annat än min musikaliska ram. Meeen, jag kan lista inspirerande saker ändå.

1. Språk.. jag älskar att man kan uttrycka samma sak på så många vis. Att uttrycka någonting helt begripligt fast på att nytt vis gör mig småkär. Ordvitsar är upplyftande också. Frivilliga eller ofrivilliga. Typ: "Analsex känner jag mig kluven inför... av princip känns det fel samtidigt som jag tänder på skiten."

2. Att skämtsamt påpeka brister hos de jag tycker om... jag vet inte varför men det är uppfyllande.

3. Mikaelas mål och planer... hon är en driven politiker, organisatör och musiker som siktar högt. Det är vackert.

4. Att håna TV:n... det finns ingen bättre söndagssyssla. Det tänder gnistor när vi i tag team massakrerar något av våra favoritprogram (CSI, mest).

5. Månskenspromenader i skogen.. nä, nu ljög jag.


Och så tar vi Mikaelas lista.


1. Våra trummaskiner. Själva utformningen av maskinerna och känslan av rattandet är gött.

2. Vår relation. Det betyder mycket att jobba ihop som en del av vår vardag, att ha en gemensam studio i lägenheten.

3. Konceptet som vi arbetar efter, där vi gör låtar till hälften och sedan låter någon annan sångare slutföra det och utveckla den i en helt annan riktning än vad vi skulle gjort. Det är grymt inspirerande att bli positivt överraskad gång på gång.

4. Att bryta med min klassiska skolning och tidigare halvtorra elitism är i sig en inspiration för att göra skum, ful eller simply enkel musik.

5. Mysiga hemmakvällar.




Resultatet av alla dessa källor till inspiration kan man alltså se och höra på Cosy den goes Hemlig på fredag.

Själv har jag bara en fråga till:


J: -Vad skall man ha för kläder på sig på fredag när ni spelar? Jag är väldigt rådvill....

Daniel: -Något färgglatt. Inget svart eller vitt.

Mikaela: -Tänk tweed.



Ja, ni som är på plats kan ju kolla på fredag om jag följer de råden.
Jag är iallafall grymt förväntansfull inför konserten.
Det bör du också vara...och du...och du där borta!


Tillsist:
Blev det plötsligt höst nu?


Jerry Boman

2 kommentarer:

Join Our Blog! sa...

"Göteborgs bäste klubbarrangör, direktör Johan Helmstad på Join our Club"!

Det var fina ord. Där ser du vad du missar, Jerry!


/Jens.

Tom Jerry Boman sa...

Ja jag få ta och gå dit nästa gång...det skriks från alla håll hur bra det är. Jag försöker pricka in nästa kväll.