Vi har alla varit där, gått på en spelning där en artist ska köra ”lite nya låtar från skivan som kommer i höst”. Förväntan och spänning. Nyfikenhet och pålitlighet, vi ”vet” vad som kommer.
PANG!
”Vafanärdethär?!”
”Såkanhenintegöra!”
Skapande handlar om framtiden, att förutspå vad en tänkt person kommer känna i framtiden. Vad du själv kommer känna i framtiden. Du skriver i nuet, du komponerar i nuet. Resultatet kommer någon få ta del av i framtiden. När du sedan spelat på detta för någon eller några, och de gillar det, blir det genast lättare. Då har framtiden avgett sin dom, det du skapade i dåtiden har fått OK från framtiden. Sen är det bara att fortsätta, plötsligt vet du vad framtiden kommer tycka och känna…
Eller så gör du precis tvärt om, skiter i vad framtiden känner, skapar för nuet, för stunden, och låter stunden vara för evigt.
På Storsjöyran såg jag några artister som gjort just detta, struntat i framtiden och befinner sig i nuet.
Här kommer sex klipp, utan inbördes ordning, med artister som på ett eller annat sätt befinner sig i nuet och som jag tycker är väldigt bra och som gjorde värdigt bra spelningar på Storsjöyran.
Luna Green.
Jazz, pop och visa. Detta mytiska väsen, denna dimma till artist förbryllar. Och är ungefär helt världesbäst!
Kristian Anttila.
Har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Kristian på scen, ändå fortsätter han och bandet överraska mig. Den här kvällen låter det skitigare, mer diskat och ta mig fan mer punk än någonsin! Jävlar!
Tiger Bell.
Yrans näst bästa gig, en smocka rakt i nyllet! Poppunk helt omöjlig att stå emot, inte för att jag ens försöker men detta kalas kommer fortsätta rakt in i folksjälen.
Johan Alander /Panda Pompi.
Storsjöyrans 2014 års bästa spelning, helt utan konkurrens! Herre min skapare! Sista speglingen någonsin för Johan Alander och hela Östersund hyllar Republiken Jämtlands kulturminister. Allsång, hopp, studs och näven i luften. Total glädje och sorg för att det är över.
Bland det bästa jag sett på en scen!
Kitok.
Du hör låten En gång och sedan är den fast. Magnus Ekelund har bytt still men känslan för hytten och refrängen sitter där den alltid suttit, i det storslagna i skuggan av fjället. Jag är helt övertygad om att det är nu det kommer smälla för Magnus Ekelund (redan har de nya låtarna med Kitok fler lyssningar på Spotify än vad hans, numera nedlagda, projekt med Stålet har). Old school hiphop is the new school!
Little Jinder.
Pinsamt lite folk på spelningen, men det är deras förlust. Efter världsturnéer och hyllningar av både Skrillex och Diplo kastade Josefine Jinder allt överbord, reste hem och bytte språk. Med texter tagna från efterfesternas desperata messkonversationer, från bakfyllornas dis, sätter Jinder fingret på samtiden.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar