När det kom ut att någon tänkte göra en film baserat på Håkan Hellströms texter, på göteborgarens universum, blev jag glad. Äntligen förstod någon hur filmisk Hellström är, hur han byggt upp en värld som inte fanns tidigare. Hur han lockat in person för person i denna värld och fått alla att känna sig sedda. En värld som beskrev den unga vuxna utifrån känslor, odödlighet och faktisk kärlek. Det var en väldigt lockande tanke att någon skulle göra film på detta.
Texthäften plockades fram, jag läste varje ord om och om igen. Mindes platser och människor genom Hellströms ord. Ett helt 00-tal flöt förbi, ett decennium jag hade lyckan att få uppleva på plats, i Göteborg. Jag såg ett Göteborg skjuta sig ut ur 90-talet, bort från putslustigheten, bort från roliga lekprogram i SVT och verkligen bort från välputsade fasader. Håkan hjälpte Göteborg få skit under naglarna igen och se sanningen i vitögat.
Håkan Hellström gjorde Göteborg svartare än det någonsin varit.
Sen kom filmen och jag sitter i min biofåtölj. Lokalen ångar, är det förväntan? Jo, jag bestämmer mig för att sommarhettan inte hittat in här, det är förväntan som värmer.
PANG!
Efter 20 minuter vill jag lämna lokalen. Känn Ingen Sorg förstör allt Hellström byggt upp, allt andas påklistrad verklighet, bohemchic likt en snabbproducerad ungdomsfilm av människor som fortfarande vill gestalta unga vuxna som "coola".
Det är ett praktfiasko, en straff som inte ens är stolpe ut, det är hörnflagga ut i omklädningsrummet. Känn Ingen Sorg är filmiskt, manusteknisk, dramaturgiskt och till visa delar skådespelarmässigt ett amatörverk.
Låt mig förklara:
Håkan Hellströms värld har betytt enormt mycket för enormt många människor. Han har genom sina låtar gett oss hopp, tro och kärlek. Han har också gett oss en rännstenen till hem, klubben till vardagsrum och han har låtit oss vara romantiska i våra tankar om länder bortom haven.
Vad manusförfattare Cilla Jackert inte överhuvudtaget förstått är att alla de här texterna inte handlar om människor. Johnny är ingen person, inte Eva och inte Lena. De är inte riktiga. (vilket också kan förklara karaktärernas totala brist på djup). Dessa personer är känslor. De går att översätta till en film, ingen tvekan om det, men det kräver arbete och inkänning. Det kräver att man baddar hjärnan i efterfest-ångor och sjunker ner till botten av ån. I sin nuvarande form känns manuset till Känn Ingen Sorg som ett experiment, autogenererat utifrån Wikipedia-artiklar.
Jackert missar också totalt just det här avstampet från 90-talet, krampaktigt håller hon sig kvar i en tid när dagsåpan producerades snabbt och effektivt. Enkla repliker, tunna som pslamblad, levereras med högsta möjliga klych-faktor, för en ständigt upptagen publik som har på filmen som sällskap. Känn Ingen Sorg passar på så sätt perfekt in i nutiden, man kan utan tvekan kolla Facebook, twittra, smattra upp lite bilder på Instagram samtidigt som ögonen då och då fladdrar förbi filmen. (jag gjorde alltså inte detta, men skulle ändå inte missat något väsentligt)
Filmen, och manusförfattaren, berättar också myten om "artisten". Den där plågade själen som skriver rakt ut i från intet. Allt för att det ska vara effektivt. Frågan är om manusförfattaren någonsin träffat en artist?
Vad regissörer Mårlind och Stein sysslat med vet jag inte. De får till och med en storslagen skådespelare som Tomas von Brömssen att tappa sig totalt i klicheer. Scenen där han, spelandes huvudpersonen Påls farfar, tar några öl med Pål´s fling, den totala schablonen av en kvinnlig musiker Eva, den scenen går inte till filmhistorien. Och en av filmens sista scener, där Brömssen yttrar orden "vill du ha en idiot, lägg din hand i min" verkar vara inspelad från höften. Visste skådespelarna ens att kameran rullade?
Att sedan Reine Brynolfsson helt fritt får tolka sina repliker är inget annat än plågsamt att se.
Filmens riktiga magplask är karaktären Johnny. Får mig att tänka på Stockholmsnatt, en "tuff" Paulo Roberto slåss i Kungsan. Tänkte att uppfattningen av en "tuff kille" kommit lite längre än folkhögskolornas dramaklassaulor, men icke.
---
Uppdatering:
Filmen kvinnliga huvudroll, Eva (spelad så gott det går av Disa Östrand) är en sexistisk nidbild av en kvinnlig musiker, hårsmån från att vara straffbar. Hon sjunger covers tills dess att "den manliga missförstådda geniet" träder in i hennes liv och förändrar allt. Filmens budskap är att kvinnor på scen kan bara vara en sak, sexiga och bolla med mäns känslor. Vore kul om någon fick för sig att räkna antalet bilder där Evas kropp är i fokus vs där någon av männens...förlåt "de manliga geniernas" kroppar i i fokus.
Jag säger inget om hurvida kvinnor vill vara så här i sin musik, de får vara precis hur de vill. Men att ständigt gestalta dem på detta sätt gör att jag verkligen Känner Sorg.
---
Fotot i filmen är enklast möjliga väg mot "snyggt foto" i en film. Färgerna spretar, uttrycket likaså. När jag går på film vill jag se den utvecklas, det är ett visuellt media och varje film bör innehålla minst en aha-upplevelse rent filmtekniskt. Känn Ingen Sorg känns som en Statoil-reklam, effektiv men utan filmpoetiskt innehåll.
Om vi sedan ska komma in på musiken är den stundtals vedervärdig. Håkans låtar är fantastiska, med den omarrangerade bitarna, som jag med nyfikenhet såg fram emot, är bland det sämsta jag hört i musikväg. Pinsamt för en film som så mycket bygger på just musik.
Regi och manus lyckas inte bygga ihop alla bitar som är Håkans universum, det är utkastade galaxer och starkt lysande stjärnor. Cilla Jackert missar totalt en av universums största, och viktigaste, delar: det svarta hålet.
För det är just det svarta hålet som gör Håkan Hellströms musik och texter så bra. De beskriver det svarta hålet som något ständigt närvarade, melankolin virvlar runt och suger musten ur en. Även i sina mest glada, euforiska, stunder lockar intet och vakuumet runt knuten, redo att förgöra allt. Av detta framgår inget i filmen.
Känn Ingen Sorg är gjord av en vuxengeneration som inte förstår sig på känslor. Känn Ingen Sorg villar bort sig och glömmer leken, den allvarliga leken det innebär att vara människa. Den Håkan Hellström är en mästare på att förmedla.
Känn Ingen Sorg är ett disneyfierat drama med ena foten i Göteborgs blid av sig själv som arrangör av EM i friidrott och med den andra stolt trumpetade "The Home Of Ingvar Oldsberg". En film byggd på klyschor, något som Håkan Hellström är en världsmästare på att hålla sig undan.
Känn Ingen Sorg lyckas skriva om fantastisk svensk musiklyrik till texter liknade den du hittar på mjölkpaketen. Känn Ingen Sorg förstör ett helt 00-tal och kastar Göteborg tillbaka i 90-talets lekprogram i SVT.
Så, till sist, ett råd till er som tänkt se filmen: Gör inte det.
Vi ses istället längst fram på Way Out West eller på Popaganda. Där, framme vid staketet, där tar vi tillbaka den Håkan Hellström vi känner. Musikern som som i färglada färger målar svart, som i svart målar regnbågar och som likt ingen annan skjuter oss rakt mot det svarta hålet.
PS Ebbot är helt, helt briljant som fyllo! Det är han som gör att jag ger filmen en etta, utan honom hade det varit en nolla.
Tom Jerry Boman
1 kommentar:
Jag tyckte filmen var helt okej, håller med dig om att dom inte lyckades få med allt men gillade den ändå!
Skicka en kommentar