 |
| Foto: Mattias Elgemark |
Dom Orenas debutalbum har grus i sina ljud, det blixtrar, ett elektriskt skavsår. Ett stolt sår, hjälten på skolgården i några få dagar. Man borde vara glad, man har uppmärksamheten. Samtidigt hänger molnet tungt. Verkligheten gör ont, lev och överlev.
Tystnadsbehandlingen smyger in från sidan, men genast efter några minuter står det klart att denna samling låtar kommer förändra mig. De kommer ändra dig, till att omfamna sorgen.
Dom Orena är för de som väntar, de som väntar förgäves. För de som ständigt knyter näven i fickan och ständigt ser över krönet. De Orena stämplar in i dåtiden men jobbar i nutiden.
Musik Enligt Jerry ger skivan 9 av 10: En lika smutsig som glänsande debut av en samling rutinerade musiker som nyfiket vänt blicken mot myntets baksida. Med stora stadens hopplöshet hittar de den lilla stadens frustration och gör smutsig kärlek vacker.
Valla Torg. En teatersalong i Årsta. November 2011. De Orena gör sin debutspelning, långt ifrån trendkänsliga musiköron. Vi som är där tror knappt det är sant, på scen står folk från The Aches (Daniel Pamnert), Tant Strul (Liten Falkeholm), The Garon Presleys (Marcus Zaine Andersson) och Knivderby (Oscar Svensson) och det är en i sanning speciell kväll.
Knappt har sista tonen lämnat förrän publiken dundrar i en ovation. Ett muller för Dom Orena. På debuten. Jag berättar för internet, att något rätt speciellt hänt. För det är det som är sant, så kallade "supergupper" har uppstått både här och där. Men här här något speciellt hänt. Dom Orena har mitt i allt skapat något nytt. Krossarpoesi.
Tystnadsbehandligen är inspelad i ett av Stockholms vackraste områden, Gröndal. På tio spår vänder Daniel ut och in på sig själv, framför allt vänder han på kärleken. Hur vara svart samtidigt så lycklig. Det här är en skiva i kraft av nätter på perrongerna, efter efterfesten som inte ballade ur, när du fick ta morgontåget själv, huggen och trasig där förhoppningarna redan hoppat framför tåget.
Med ett avgrundsskrik lika desperat som Freddie Wadling i Cortexs Mayhem Troopers frågar Pamnert Någons dåliga vana:
Varför blir du aldrig svartsjuk som jag?
Att duka under av kärlek, att låta ögonen slocknat, bara hålla en glipa öppen åt ett håll. Att sakta sjunka neråt när allt talar för uppströmmar, det är en känsla vacker. Har du varit där hatar du den, men romantiken kommer aldrig lämna.
Skivan bästa spår är Fruset hår. En riktig brottarhit, med en refräng lika självklar som förbannad:
Hur kan du veta vad jag vill
Jag vet inte ens det själv
Lyriken genom hela Tystnadsbehandligen håller enorm klass, det hade lätt kunnat bli pretentiöst, men Dom Orena får det att låta spontant och skjuter från höften. Så landar vi ändå i det bästa med hela upplevelsen, Daniel Pamnerts röst.
En bra sångare har förmågan att vokalt leva sig in i texten, kan låta enkelt, men många misslyckas. Daniel darrar och fladdrar, hjärnan målar upp bilden av sång med hela kroppen. Skuggboxning rakt in i micen. Som det där skärrade frustrerade vrålet i Någons dåliga vana till det lilla "nästan skrattet" i början av Var börjar du var slutar jag.
Jag spår enorma gig, lång bortom Valla Torg, där fler och fler stämmer upp i mullrande applåder. Dom Orena skitar ner, krossar skyddsplasten runt oss och var rädd, var väldigt rädd. För kärleken.
Som vanligt denna vinter/vår är det skivbolaget Novoton som släpper skivan, och mer info om Dom Orena hittar du på deras Facebook. Eller på Twitter.
Singel kommer när som helst, Tystnadsbehandligen släpps i mars.
Bonusinfo: Känner du igen rösterna/orgelspelet i bakgrunden på några av låtarna? Japp, det är Birgitta Linder och Maria Thorstensson från Le Muhr.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar