Live: Westkust och Norma på Debaser Slussen i Stockholm

Ni har stått på golven, på ängarna och i köken. Ni har varit klara i känslan, ryktes med och upplevt.
Direkt efteråt pratar ni, uppspelta över det ni gemensamt varit med om. Vad hände? Vad gjorde de? Att det var det bästa. Någonsin.

Sen går ni hem. Sen går vi hem. Tystnaden. Några dagar flyter förbi och det är något som fastnat. I dag sitter det kvar, en känsla, något som rör, något som nuddar. Ännu en dag går och det vill inte försvinna. Minnet.

Nu är vi här, ikväll, idag, och det har långsamt gått upp för mig vad som hände i lördags.

Westkust rev muren, Stockholmsmuren. De satte även tillbaka Göteborg på kartan, blir svårt för huvudstaden att håna efter detta. Upproret, det nya kommer än en gång från Göteborg.

Westkust spelade precis i helgen, helt nyss, skiten ur alla tvivel.






Kvällen börjar med ljus. Med riktigt rutinerat folk. Norma. En psykos, lika ren av fjällbäck som smutsig av pissoarvatten. Ett gökbo med genier, en storm inomhus. Repetativt och undflyende. En jakt. Ingen lyckas fånga, ingen springer.

Norma är den där musiken vi går in i. Stänger dörren om vårt eget rum. Egentid. I grupp är vi aldrig så ensamma. Ändå är vi helt ensamma med Norma. På riktigt och allvar. Så vänder det plötsligt, fönstret öppnas och in kommer fåglarna, virrar runt, söker vägar ut, hittar ut och det blir tyst i rummet igen. Du återupplever fåglarna en stund, minns dem. Med Norma är nu, då och sen samma tid. Vilken resa. Tack.

Norma har precis släppt sin skiva The Invisible Mother på fin fina Novoton.



Hon, en antihjälte. Julia Bjernelind. Precis på gränsen. Som förmodligen stått på gränsen sedan hon var 8 eller 9 år gammal. Trasig och hel. Sen har vi Hugo Randulv, killen som när på egenhand skapar det nya Göteborg. (han är del i Makhaverskan-undret). Och resten, inte att glömma.

När jag såg Westkust sent 2010 var det en förvirrad upplevelse. Om än mycket bra, så förvirrad. Det var punk, men snällt. Ett sökande efter identitet som egentligen redan var klar men ännu inte uppfunnen. 2013 är Westkust allt annat.

Egentligen finns inte mer att skriva här. Tråkigt. Antingen var ni där eller så var ni det inte. För när slutet sänker sig, när det spottas öl på publiken, när det brakar och spricker, när gitarrerna åker ut i publiken, inkopplade på högsta volym, då och där skjuter Westkust sig rakt i in pophimlen.

Efteråt uppdaterar jag min status. Jag står för orden även nu:

Det bästa sen... nu jävlar tar jag i här: Broder Daniel på Emmaboda när allt gick åt helvete.

Avslutningen är redan en klassiker: Gitarrerna ut i publiken å hela havet stormar!
Dra åt helvete! Ge alla mer!

Jag brukar verkligen hålla mig från att jämföra saker med Broder Daniel, speciellt band från Göteborg. Blir lätt fel. Men här handlar det om energin. Den där som inte går att sätta finger på, den råa, rena energin i ett band av den här kalibern. Kanske är det Julia som gör det. Att hon egentligen inte far ut alls. Samtidigt som det är för fulla segel. Jag vet faktiskt inte.

Vi som var där kommer aldrig glömma. Westkust. I evigheten.

Mer om Westkust hittar du på Facebook, och de spelar i Linköping på fredag. Klubb Din Mamma. Åk dit. Genast.

Tom Jerry Boman