Le Fever har Amanda Knigge - det har absolut inte ni

De skulle lämna tonåren bakom sig, fly in i vuxenvärlden och de skulle göra det med musik. Le Fever skulle födas på nytt efter en tids dvala och frivillig avhållsamhet. Jag förstod inte vad de menade. Allt verkade vara ett billigt trick, en sommarrea för musiken och platsen var Mossebacke. Nya bud, höjd insats.



Le Fever är Le Fever men de har mognat, borta är gullelockarna och flamset. Om de nu någonsin flamsade, det var nog bara mer en känsla av att de gjort sångerna förbifarten, pangat från höften. Nu är de redo. Här ska hela världen få veta. Efter den här kvällen undrar jag varför inte Le Fever spelar på varenda festival som finns, ett mer passade band att väcka en solstingstrött/ölstinn publik finns inte!

Med lika delar entusiasm, spasm, bombasm och musikalisk orgasm blir det handklapp, chacha chacka- gitarrer och en smula vindlande syntetiska ljud. Hela spelningen hänger ihop, låtarna går ibland in i varandra. Likt ett ditt bästa samtal byter det riktning utan tappad tråd. Le Fever tillhör efter den hör fullsmockade kvällen på Mossebacke Sveriges elit bland popband. Tro mig. Det är färdigt, de är redo att älskas och landets alla scener borde förbereda sig på Dagen D.

Det finns en liten lite detalj som många kommer haka upp sig på: Adam Olenius, Shout Out Louds/Serenades-sångaren, syns om man blundar. Men det kan ju inte Tom Lagerman hjälpa. Le Fever har Amanda Knigge, vilken jävla röst alltså! Mer plats till henne!

Tillsist:
Le Fever är ju inga nykomlingar i mitt rike:





Jerry Boman