Liveklipp: Broder Daniel-cover på svenska

Cosy Den har ryckt upp sig, gjort comeback. Senast häromveckan var det en fin kväll på Landet och nu var det dags igen. Det är bra, för varje gång är det enormt bra band, nya och oupptäckta. Med en inte svikande smak utvalda bara för oss. Visst, ibland håller jag inte med om hur bra bandet är, men det finns alltid en klass på banden som spelar på Cosy Den. Tänk, inte en klubbkväll på fem år snart sju år när jag sett ett enda urkasst band. Det här är högkultur om något!



Magnus Sätterström är ett geni. Nu på svenska. Hans låtar är navia, simpla och helt fantastiska. Med en bas… ja det är fan i mig en bas!… och några få småljud på från en mp3 lockar han livet ut ur grottorna, i form av Supertuff blir Magnus råttfångaren. Vi vill följa, vi vill lockas.



I somras hyllade jag Sätterströms andra band, Little Big Adventure. Skrev att han var blyg. Nu är blygheten borta, kanske är det de ärliga svenska texterna som gör det. Att lyssna på Supertuffs första livespelning är som ett spabad, en rening för huvudet. Återvinning och återgång till barndommen, några låtar kan nästan liknas vid barnsånger men med en kraftfull energi som gör dem allt annat än barnsliga.

Nä han sedan drar till med en Broder Daniel-cover, och gör den så briljant smart, ja då finns knappt någon plats kvar för andra band.



Nu kanske någon tycker att det här är väl inte så jävla speciellt, han står ju bara där. Med sin bas. Kom tillbaka när du sett hundra och åter hundra band som försöker och försöker, som harvar runt i replokalen och försöker få till det men aldrig lyckas. Problemet är att de försöker, och försöker med något de inte kan. Enkelhet är sjukt svårt om man inte sitter inne på en jävla massa talang.



Sen spelade Famnen, det det också väldigt bra, fast på ett helt annat sätt. Melodier som är evergreens redan från början, som det låter som man hört förr men ändå inte. Bekanta, sköna stunder på Telefonplan följde.

Sist spelade The New Tigers… och de var ett exempel på ett band som försökt lite för länge. Ut kom de, visserligen oklanderligt popiga, men enormt tråkiga….

Jerry Boman