Jag biter ihop för mig själv

I en källare i Gamla stan i Stockholm firar Steget sin första skiva. Kan verka märkligt, både Matilda Sjöström och Nils Dahl tillhör inredningen på Pustervik i Göteborg. Men vad gör väl det, jag står där längst fram och bli helt förnärmad. Det är så bedårande vackert. Det händer då och då att mina ögon fuktas när jag lyssnar på musik, men nu vet jag att det finns skalor i känslorna. Steget får mina tankar att löpa amok. Ni vet när man gråter för att ens stora kärlek ler vid precis rätt tillfälle. När man går hem efter ett förmodat ONS och känner att fan just den natten kommer förändra allt. När solen går upp, äter upp helvetesnätterna och påminner dig om det vackra i att finnas till. I stunderna då man inte kan behärska sig, när man blir den rena människan man egentligen är. Som alla egentligen är.
Det är där jag möter Steget, jag är helt utlämnad, känslomässigt naken och det är därifrån tårarna kommer. Samtidigt biter jag ihop, jag är inte van vid så stora känslor. Än mindre att visa dem. Inget jag försöker dölja men när jag nu står där under stenvalv som sett både det ena och andra då blir det för mycket. Helst skulle jag vilja tappa ansiktet totalt, berätta allt om vem jag är. Det gör Stegets musik med mig, storslaget men ändå så otroligt minimalt och nära. Så jag gråter inte där framför scen den här gången. Det är för mycket bara.



Nu tar det inte slut där, för stora känslor och riktiga texter kan många fixa ihop. Det geniala är att det är så välspelat, perfekta komponenter i samklang. När jag sedan köper skivan och nu sitter och lyssnar på den så blir känslorna ännu större. Jag berättade för er här om dagen om mina två stora passioner när jag var mindre, The Beach Boys och den melankoliska inställningen till kärlek. Då handlade det om Irenes nya låt. Om man tar och lyssna på Denna gången med Steget så är det så nära stjärnorna jag kan komma, Ett sprittande hoppfullt piano inleder, så Matildas rakt på sak berättelse om erfarenheter, hur allt ska bli rätt. Samtidigt är det så sorgset, den ständiga jakten på att förändra sig själv. En låt som får mig att tänka efter, man ska inte ändra på sig, ta mig här är jag, passar det inte så var det inte vi, men står du ut så kommer det bli bättre än du någonsin varit med om. Så mitt råd, lyssna på Denna gången och gör ta mig fan tvärt om! Explodera i ditt eget sätt. Någonstans tror jag att det är precis det som Matilda och Nils vill säga oss.

Där hittar man nästa sak i varför det här är en duo som går rakt in i mig, de är ärliga javisst, men samtidigt använder de musikens alla parametrar till att berätta saker som gräver runt i mitt undermedvetna. Jag hör en sa men koppen känner något annat. Hur de får ihop det på det sättet övergår min fattning.

Senare på kvällen går jag och ser Andreas Kleerups "hemliga" band Me and My army. Första spelningen i Stockholm. Det är Timos band fast med Andres längst fram… Jo, alltså, det här ju en bunt mycket trevliga killar hela högen, mycket kompetenta och hela den grejen. Men det ger mig inget alls. Kan handla om det är lite för mycket Americana i svensk tappning. Men det är ändå roligt att se på något märkligt sätt, mest för att hela prylen är så märklig.




Kvällen slutade i en källare på Söder, där bjöds det på sprit i dricksglas och tvserievinjett-bonanza och improvisationssång. Nya vänner fick man också! Så roligt kan ha bakom ett cykelförråd!

Hemgången var lika med soluppgången.

Tillsist:
Me and My army spelade på, Ljunggrens på Götgatan, det var en form av invigning och Nöjesguiden höll i det tillsammans med Opening Act. Efter Kleerup och vänner gått ner kommer Swingfly upp på scen, ni vet han som hänger med Teddybears STHLM ibland. Meningen är att han ska få alla på härligt humör… Men högtalarna i den här gallerian, ja det är ju faktiskt en sketen galleria, klarar inte alls av att spela bas. Då gör Swingfly det enda rätta, han ber ljudkillen sänka ljudet och säger sedan åt honom att fixa ljudet. Såklart finns inget att göra och då gör Swingfly något som fler artister skulle ha stake att göra, han skiter i hela grejen och går av scen. Först ber han om ursäkt å publikens vägnar, han säger att han faktiskt inte förstår hur arrangörerna kan göra så mot publiken, att ha så dåliga prylar. Helt fantastiskt! Mer sånt!
Artister lägger ner hela sin själ och sitt liv på musiken, men många arrangörer verkar tro att det bara är att smäcka ihop några små hobbyprylar och sedan dra in strålarna och vara med på bild i Nöjesguiden för att fixa en klubb. Skäms på er! Snygg frippa kan ni ha, men ni har fan ingen koll på läget för det.
Heja heja Swingfly!

Jerry Boman