Knäsvag och knäsvag

Det finns dagar när jag bara vill stanna hemma, stunder då jag känner att jag hört allt. Att det får vara nog med musiklyssnade på ett tag. I bland tänker jag tankar om att sluta lyssna helt. Att grotta ner mig i något helt annat. Kanske börja med dart.
Det är dagar då till och med Spotify känns trångt. Inget duger, allt är gjort. Och det som inte är gjort rör mig inte. Lyssnandet blir ett ok, en börda på vägen.

Sedan kommer kvällar i en källare på Petsounds Bar. Klubben med det sympatiska namnet Hemma hos Fanny och med den lika sympatiska Fanny. Gästen på scen är hemlig, men de flesta verkar veta ändå. Stämningen är ändå lite andaktsfull när Anna Järvinen går upp på scen…

Jag står rätt långt fram och känner mig fånig. Jag klarar knappt av att titta upp mot scen, det är så nära. Anna börjar sjunga på finska. Jag förstår inget av det hon sjunger men det träffar mig ändå...

Det är larvigt att säga att man blir knäsvag. Eller så det inte det. Järvinens musik och röst, hela hennes uttryck gör mig knäsvag. Hon fyller upp hela rummet, trots att det hela egentligen är skört och tunt som tyllgardiner. Bakom glasögonen skymtar två länders sorgligaste person, Anna Järvinen fångar det finska vemodet, de kalla nätterna mellan tummen och pekfingret. Håller det varsamt på plats och låter oss se det i vitögat. Samtidigt får hon in något väldigt svenskt i sången. Jag inbillar mig att finnarna är melankoliska och står för det, men vi svenskar är melankoliska men ska ändå ha partyhatten på. Järvinen fångar den de här två stämningarna och blöder ut dem.

Det är så vackert. Så ändlöst vackert..

Hela framträdandet är enkelt, ett piano och ett dragspel. Så står jag då där och får tillbaka känslan, det är ju sånt här som håller en ovan ytan. De storslagna känslorna förpackade i små skira paket. En poet, en artist och en knuff rakt fram. 00-talet håller på att avslutas, någon kanske gråter för det, jag ser det inte alls. Tid är inget, nu är allt. Och i en källare på Skånegatan blev jag nu igen. Bakåt finns inte ej heller framtiden, jag är bara just nu. Och jag är knäsvag.


Anna Järvinen är nominerad i hela tre grammisklasser: Kvinnliga artist, Textförfattare och kompositör.
Det är inte mer än rätt. Hon är en originell artist och hon är en jävel på att skriva låtar som berör.

Vilken kväll. Tack Fanny. Och tack Anna.

Tillsist:
Fredag och Hej Stockholm! spelar skivor på Kungliga Konsthögskolans julfest. Jag trixar ihop lite musik, bland annat en "Riva hela huset"-version av Håkans Gullbergskaj paradis. Toksamba och rörigt. Det kommer nog göra susen!

Jerry Boman