Veckans brev och en helt oväntad duett

Nu undrar nog alla: Hur gick det i måndags? Eller, ja det undrar förmodligen inte någon alls, eftersom ingen brydde sig i måndags så bryr sig förmodligen ingen nu heller. Men jag hade skoj och The Lovable tulips gjorde en mycket fin spelning. De sitter på några helt fantastiskt fina låtar, innerlighet är något jag kommer tänka på.
Eftersom jag själv anordnade det hela så håller jag mig från att skriva mer om bandets förträfflighet, men ni som läser här mer än en gång per år vet att jag håller av de älskvärda tulpanerna från Hornstull.


Men va fan, vi tar nya tag och kommer tillbaka, större och bättre än någonsin en annan måndag. Ni får göra mer för att knäcka allt.

Ni som missade tulpanerna får nya chanser den 24 och 28 november. In på duons sida och se efter var de spelar. Jag tycker verkligen ni ska gå dit!


Jag får en del tips på nya band som allsköns härliga människor vill att jag ska skriva om. Det är jätteroligt! Jag kan liksom inte fatta att banden liksom uppenbarar sig för mig utan att jag behöver leta upp dem. En otrolig lyx!

Några av veckans brev spårar en trend, att gå från enkel rak pop till lite mer elektroniska tongångar. Lite mer mörker. Om man vill tänka i det lilla så följer utvecklingen årstiden, sommar blev till höst och mörkret sänkte sig över oss.

Först fram är Susanna Brandin. Ni känner igen henne som Winter took his life och hon har spelat en hel del med Björn Kleinhenz. Någon gång i forntiden avfärdade jag WTHL med orden "WTHL har några väldig välskrivna texter, men det saknas det där som gör mig förhäxad". Jag har nu senare kommit på var det var som gjorde att jag inte fastnade, det var vår. Det var alltså något så simpelt som fel årstid.

Nu har alltså Susanna Brandin startat upp nytt, Hunt, och det är då jag hör det, hon är ju höst och vinter. Alltså faller jag direkt just nu! Det är akuistisk lättsynth med vackra små ljud. Bra musik att vandra i regnet upp till Skinnarviksberget se ner på livets förgänglighet borta vid Västerbron. "What a night can do" är en liten symfoni som klockar in på över sex minuter, ändå sitter jag här och längtar efter mer! Det är hoppfullt med en vacker gråfärgad melankoli. Runt 4 och 30 in i låten ryser jag till ordentligt, herre jävlar vilket crescendo!

Ut i regnet med, sträck på ryggen och lägg all skit bakom er! Nu går vi in i natten med huvudet högt, ni är odödliga.




Labbet är Jonas Linngård from Pets, ni vet bandet jag la upp en fin video med här. Även här har elektroniken, det dunkla, fått ta mer plats. Labbet är suggestivt som en manlig Karin Dreijer hört genom ett hemligt avlyssningshål bakom fiendes väggar. Labbet är en hemlighet som sipprat ut, jag känner mig utvald när jag lyssnar. Återhållsamt med skärpa.


Tillsist:
Årets, eller kanske nästa års, mest oväntade combo har ni här:



Magnus Weideskog och Ken Ring! Den såg man inte komma, men jag gillar ny marker!
Läs vad jag tyckte om Magnus när han spelade på Pet Sounds här.

Jerry Boman