Indie-Millis och Musik enligt Jerry-Jerry ger dig
Visst är det härligt med måndagar! Inget att göra och flera dagar tills det är helg igen!
Kom till Sugar Bar och fira detta roliga med oss!
PÅ SCEN klockan 22:00:
The Loveable Tulips
Vi säger som GROOVE:
"Poptulpanerna Pia Påltolft och Pernilla Axerup från Hornstull imporviserar fram små skira Supertrampharmonier över pianokomp som nästan tar barnramseform, utan att för den skull låta barnsliga."
Jag skrev själv:
"Vad vill man ha mer än dockhuspop av bästa sort när september lägger staden i nattsäck? Lyssna på Iam just a heart med The Loveable Tulips och du får precis allt du önskat. Pia och Pernilla bjuder på pianovärme och visksång. Hela vägen från Hornstull."
I DJbåset hittar du Camilla (Indie-Millis/AfterWork Debaser Medis) och Jerry (Hej Stockholm!/www.musikenligtjerry.se/thetramsessions.se). Du kan räkna med allt av den bästa popen från förr och nu. Nyfödda poplåtar varvas med klassiker. Det blir allsång!
Välkommen! 20-01 och det är gratis! Läs mer på Facebook.
Ang Frimåndag:
Uttrycket måndagssjuka används för bakfylla eller allmän seghet på måndagar, då det är den dag då flest sjukskrivningar sker. Förr även kallat Frimåndag, något som användes av hantverksgesäller men förbjöds 1669.
Tillsist:
I många, eller i lite större städers, hotellfoajer sitter det ofta en pianist. Någon person som ska ge en trevlig inramning till detta trista med att sova på hotell. Denne person plinkar lite förstrött, själva målet är att jag ska höra musiken men inte lägga märke till den. Inget får ju störa mig i min upplevelser.Anna Hamilton är precis tvärt om. Det går inte att sitta framför henne på Allmänna galleriet och inte beröras. Det låter till en början som vilken singer/song-pianist. Men så lägger hon finurligt in ett "fuck" och så har hon fångat hela publiken. Det kan ju ses som effektsökeri men Anna är lite smartare än så, för när isen är uppbruten rullar det på. Det blir många berättelser, vardagsnära och verklighetstrogna. En del rätt hårda, om att ta hand mer om sina barn/vänner tex. Anna skriver låtar om sitt liv, läser man hennes blogg får man bakom-kulliserna på en väldigt talangfull låtskrivare. För vare sång är en minimusikal, vecklar ut sig i full frihet, som tillåts växa och ta svängar man inte riktigt väntar sig. Och allt handlar om det fascinerade som utgör livet. Lätt att se, svårt att beskriva. Anna lyckas perfekt! Det är alltså inget effektsökeri, livet ser ut precis så här, vi andra kanske bara har svårt att sätta ord på det. Vi kanske är pryda.
Bäst är Walk of shame. Jag är ännu mer övertygad nu än tidigare, det är en hit. Anna berättar i jag-perspektiv och ger liv. Utan pekpinnar. Hon berättar med humor utan att bli plump. Det finns något livsbejakande i hela sången, och faktiskt, hon gör världen lite mer jämnlik. Självklart för några men de flesta dömer i samma situation.
Nu är det så mycket superlativ här att det känns konstigt att inte berätta om Annas röst. Fantastisk! Jag tror det tar runt 10 sekunder, sen är man fast. Den går upp och ner, slänger sig fram och tillbaka. Ibland snubblar orden, det är mycket som vill ut, och även det landar i en stor framgång. Fantastiskt!
Jag vet att Anna Hamilton kommer växa, hon kommer få spela på större ställen. Du vet vad du ska göra då, gå dit! För livet är fantastiskt och Anna berättar det otroligt bra.
Trist dock att två…jag tar och kallar dem kärringjävlar, fick för sig att prata högt och mycket under hela spelningen. Jag skiter egentligen i det, men här var det så litet och intimt att alla människor med normalt vett och etikett håller käften. Håll käften idioter! Jag pallar inte höra om vad dina arbetskamrater gjort vid kaffeautomaten. Ni har säkert också ett fantastiskt liv, men ni har inte förmågan att berätta om det så någon bryr sig.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar