Mystiken spricker upp

"Kommun är Vapnet", säger någon. "Nä, det är Sibiria", säger en annan.
Den otroligt insatte säger "Det är ju Hospitalet" Kommun är allt det där och lite till. Martin Abrahamsson, Martin Hanberg och Erik Laquist har lyckats med det nästintill omöjliga, att skapa ett nytt band med samma personer.

Det finns så mycket som är intressant med de här tre personerna, de har på egenhand skapat ett eget universum, med egna regler och arbetssätt. Eller så är det precis de som de vill få oss att tro. Ingen kan säga emot om jag hävdar att de sprider ett visst skimmer av mystik kring sig. Det började redan med de tidigare banden, länge fick både Sibiria och Vapnet frågor om vilken stad som var bandens hemstad, vem bodde var, hur jobbade de när inte alla var på plats. Svaren var inte sällan osmickrade, ofta fick reportern skämmas en smula för sin konstiga frågeställning. Det här är människor med stor integritet. Inget jävla lallande, nu var det slut på artisternas tacksamhet för att någon brydde sig. Samtidigt är det otroligt sympatiska människor. Man kan säga att de här tre och personerna runt om kring dem skapade ett nytt sätt att se på bandet som kollektiv, om musik som arbetsätt. De spelade en roll och förändrade något, det ser jag nu.



Systemet håller i sig. Är Kommun ett band från Stockholm? Göteborg? Östersund? Skit samma, jag tycker vi släpper det där nu. Kommun är.
Samma sak med arbetssättet, de har tydligen skrivit fyra låtar var på nya skivan. Och det är här det blir riktigt intressant, för trots att de är tre olika individer, som förmodligen har mycket gemensamt i sättet att se på musik, så borde det spreta och tre olika håll. Jag tänkte mig att jag skulle ha lätt för att peka ut de fyra låtarna. Men det går inte, setet hålls ihop på ett förbluffande vackert sätt. Man känner igen de luriga texterna, de fina melodierna och känslan för "igenkännings-hitten" finns kvar. Men det finns saker som lyft. Martin Abrahamsson på gitarr är kanske den mest tydliga, tidigare la jag inte märke till hans gitarrspel så mycket men nu. Herregud! Det är som killen inte gjort annat under tiden sedan sista Vapnetskivan. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är, men allt verkar vara mer avslappnat nu. Det gäller också Martin Hanberg, han verkar mer tillfreds med allt.

Övergången från svenska till engelska… Ja, man måste ändå påpeka att det är intressant det som händer nu, för här står då de personer som länge varit fronten i den nya svenska poplyriken, Martin Abrahamsson var med Vapnet generation Y:s musikern som verkligen tog det dystra upp på banan, han var en av dem som satte oss i den ironiska generationen på pottan med sitt allvar. Och det var allvar på svenska. Det det nu skriver på engelska har inte tagit udden av texterna, kvar är allt det vi lärt oss älska. Men det är inte direkta översättningar, det hade ju varit lite för enkelt. Istället har man renodlat och trimmat sin ord. Det är ett nerkok. Saker blir tydligare samtidigt som tolkningsföreträdet finns kvar, man kan inte direkt säga vad som avses.

Som du förstår, Kommun är en komplex varelse att förhålla sig till, det är inte ett revolutionerande band, men det är ett viktigt band. Det växer. Och skillnaden mellan live och skiva är slående, som två olika världar. I ljuset av minnet från konserten är skivan rätt blek, något jag absolut inte tyckte innan jag sett dem. Märkligt.

Mystiken kring Martin, Martin och Erik kvarstår. Samtidigt som den lättar. Och jag gillar det som fan!







Tillsist:



Den här herren spelade också, Harvey Williams. Nu blir det till att svära i kyrkan, jag kände inget alls. Ja, jag vet vem han är, men det spelar faktiskt ingen roll. Det är så uttjatat nu att det får vara nog. Sorry, han var ju duktig och så, texterna är riktiga pärlor och det är trevligt likt en barpianist när man har en riktigt god gratis drink i näven, men det får vara nog nu.
Men arrangörerna gick nog både upp och ner i brygga.

Jerry Boman