031-en framgångssaga.

Att spela skivor ute är en väldigt märklig sysselsättning. Man profiterar, både mentalt och ibland ekonomiskt, på andra människors talang utan att ge dem något tillbaka. Visserligen försöker jag vara väldigt noga med att köpa all min musik, det är liksom det minsta man kan ge artisterna, men annars får de ju inte ut något extra. Jag menar, om jag spelar en Håkan låt så får ju inte han ligga mer för det, men jag däremot kanske get lucky in Kentucky.
Just nu skiter jag i allt sånt, för lördagen på Knast var en av de bästa kvällarna jag haft! Jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig varit så glad och aldrig känt mig så i centrum. Då fick jag ändå inte ligga.



Vi börjar i torsdags, ett stillsamt besök på Svanen med trevligt sällskap och C.Aarmé på scen. Jessie Garon och hans killar har lagt ner flera gånger, återuppstått och rullat runt på nio. Det tycker jag är bra, allt ska hänga på den sköraste tråden. Det passar dem.

Nu skall jag reda ut en grej, jag kan inte lyssna på C.Aarme på skiva. Det går inte, helt olyssningsbart och till viss del onödigt. Att försöka trycka in en massa energi i mina små inearlurar går bara inte. Dynamiken går bort, det stora lilla väsen som är C.Aarme äts totalt upp av mediets begränsade tillgångar.

Jag skulle dock offra en hel del för att få se C.Aarme live. Här spirar kraften...eller här kastar de kraften på oss. Allt är förgängligt, snett och precis på gränsen till parodi. En fin gräns som pareras underbart. Och som vanligt när det gäller band på gränsen finns inget mittenläge, jag har sett dem många gånger nu och nä, de kan inte göra en dålig spelning. Man märker att de alltid tänker "Nu skiter vi i det här, vi lägger ner, en sista kväll bara, för att det är kul att banka skiten ur trummorna/spela hyffsen ur gitarren/döda basen och spotta micen översvämningsvåt.

Men som sagt, det är nära avgrunden hela tiden. Det går att jämföra C.Aarmé med Krav Manga, detta närstidssport som många inte riktigt vet hur de skall förhålla sig till. Det är en sport visst, ett optimerat sätt att träna, men samtidigt är det ett effektivt sätt att döda. C.Aarmé är den effektiva vägen till energi, samtidigt som det är en väldigt slimmad väg mot självförintelsen. Det går liksom inte att spela så här hela tiden, någon måste dö och i det här fallet är det bandet. De är för... inte hårda men för deffade för sitt eget bästa.

Så förmodligen kommer det nya påbud och C.Aarmés död, jag kommer sörja lika mycket varje gång.


Sen kom fredag och den var lugn. Trevligt sällskap även här. (låter som jag driver med sällskapet men ja, någon kanske fattar vad jag menar)




Foto: Martin Kumlin

I bilen på väg upp mot Stockholm och min fösta klubb i huvudstaden slår det mig, här sitter jag i en liten bil, där bak skojbråkar 3 killar Portrait Painters gemytligt och i framsättet sover Irene-Tobbe tryggt. Det är där och då jag tänker efter, hur fan hamnade jag här? Var någonstans vände det?

Jag har inget svar men fylls av en enorm ödmjukhet, här sitter jag och får vara med om en massa roliga saker för att jag...tycker till om musik? Har något så menlöst som en blogg? För att jag spelar skivor ibland? Jag vet inte, men jag uppmanar alla att ibland stanna upp mentalt och tänka efter. Jävlar vad bortskämda vi är!

Nåväl, framme i Stockholm snurrade allt fort, vi åkte vilse hundra gånger (fuck Google maps i mobilen), fick se Globen tre gånger men tillslut var klockan tio och jag tryckte play första gången...

Det som sedan händer under de närmaste timmarna kan omöjligt beskrivas, det är som ett enda stort rus. Hela kroppen pumpas full av energi, jag och Åsa spelar den bästa musiken från Göteborg och ja, jag dansar på högtalarna, folk kysser mig, jag dansar på högtalarna igen och sen dansar jag mig full igen. Herrejävlar vilken fest! Tokmycket folk, och många hade följt vår upp maning att klä sig enligt sjömansmodet. De var väldigt söta hela gänget! Själv lyckades jag tränga mig ner i en sjömanströja och sätta en prinskrona på mitt huvud.

Lördagen den 6 december var natten jag upptäckte hur man egentligen skall spela skivor. Det gäller att vara så inne i det att tid och rum försvinner. Att spela så jävla mycket teater att man tror på det själv. Jag tror att de flesta i rummet hade en svinrolig kväll, jag vet att jag och Åsa hade det!

Tack alla som kom! Jag är helt stum, det var så mycket folk jag kände men ännu fler jag inte kände. Hur de fått reda på att Göteborg kom till Stockholm har jag ingen aning om, men tack tack tack ni var bästa och finast!


Bild snodd av Åsa, fast det kan vara Martin som tagit den...

Nu vill jag bara göra om alltihopa, Klubb 031-the number of the beast bör komma tillbaka! Skriv till ditt lokala ställe i Stockholm och önska oss för fan! Vi lovar att du kommer älska det!



Jag brukar hålla mig från att skriva så mycket när ett band spelar på något som jag är involverad i. Den här kvällen var det som sagt Portrait Painters. Ni vet redan att jag älskar det där bandet, Alex kommer bli den största stjärnan från den här staden sedan...ja Martin Elisson. Kvällen på Knast var akustisk, kanske inte det bästa av ljud men det är så överbra att man nästa skäms.

Ni som var där och lyssnade lite extra noga, grattis till er. För det här var nog rätt unik, PP kommer nog inte att göra många så här små spelningar längre, nästa gång i Stockholm lär det bli på betydligt större scen.

Tillsist:
Nu måste ni bara kolla in Sveriges bästa blogg, nämnde Martin Elisson är ett stort geni när det gäller att skriva. Drypande, underfundiga sarkastsika texter om livet som Martin Elisson. Helt jävla underbart! Du är bäst Martin!

Tillsist2:

En liten bonus för er som är starsuckers...

Tillsist3:

Vet inte riktigt vad man skall säga faktiskt...

Jerry Boman