Barn utanför stan

Så berättades sagan igen, på det mest fysiska sätt, att Underjorden är Västra Sveriges bästa ställe. Gamlestans fulaste byggnad har en insida varm, kärleksfull och med härlig hemma hos känsla. Som gjort för "jag-var-där" upplevelser. Så även denna fredag, KIDS var namnet. Nästa gång byter det namn, men känslan kommer bestå. Jag-är-där.



Först fram i det överdådiga (i ordets positiva bemärkelse) programmet var Hugo Welther. Klassiska låtar, som kommer överleva både undergången och skilsmässan. Musik som går vidare från generation till generation, men aldrig hamnar på HITFM-festivaler.



Lyssna på klippet. News on Grey Mountin. Nyheter på Gråberget. Vida vidder men väggarna är farligt nära ändå. Så vackert, ledigt spel och så här kan det också sägas om Göteborg. Allt är inte hårdlackerat och i slutet krakelerat. Hugo Welther kan vara killen som mjukar upp vår syn, som om han vandrade Långgatorna fram skulle sprida ljus. Ett välbehövligt ljus. En berättare som vandrade genom stan och vi skulle sluta upp bakom. En klassiker.



Det här är Göteborgs mest hatade kille just nu. Varenda person jag pratar med har sin åsikt om Alexander Gustafsson. De flesta är inte goda om man säger så... Jag vet vad det handlar om, ni är avundsjuka era svin! För Portrait Painters kommer slå er på fingrarna, hans utagerande musik gör er rädda. Förstörda över att ni snart är passé, över att han verkar leva livet fullt ut. Visst, BCQ finns också, men va fan, har ni som skändar renare mjöl i er musikaliska påse? Nä precis.



Även denna gång är Portrait Painters näven i luften, långfingret mot skitnödigheten. Nere på golvet, krälandes. Det här kommer sluta som en av de stora, en ikon. Jag blir så glad!



SÅ BRA! Denna gång kom jag ihåg att ta bilder...



Ibland tar evolutionen stora steg framåt. Just denna gång var det Maja Gödicke som hoppade, tog steget. Normalt är det ljudlandskap i musik, men denna stilla gång blir det avskalad mystik. Eller nä, det är ju inte avskalat. Jag vet egentligen inte varför men jag skriker rakt ut! Musiken tar märkliga vändningar, det är klappvänligt ena sekunden, stopp och stanna nästa. Får inget grepp om hur det skall vara.
Jag gillar när musiken bara kommer, känns som den är skapad i sekunden. Har en vän som brukar säga att den bästa musiken görs när man är svintrött, hungrig efter timmar i replokalen. Majas musik verkar komma därifrån, från skälvande minuter när allt stämmer. Ett kreativt nirvana, som får publiken att levitera.
Sen grunnar jag på en grej, är det DEN Maja Gödicke som det står en massa om på nätet? Om att hon spelat med i Julkalendern?



Ja, jo det är ju så att punken är tillbaka. Det vet vi nu... men Dom Kallar Oss Mods blir inte roliga för det. Det är för mycket. Ingen finnes den här kvällen.
Så var det med det.



Snyggaste namnet just nu är Djuret, Ibland är härligaste låten och på scen är det så mycket energi att lampor inte behövs. Baspop, blandat med sväng och mycket desperation. Ut och överallt är orden. Någon eftersökte mer "det-här-låter-som" så här kommer det: Jag tänker på Niccokick. Fast bättre. Smartare. Snyggare. Djuret är ljudet till en vansinnes cykeltur, när allt stämmer men ändå är nära ruinens brant. Ett felsteg och du är död. Men just nu är allt perfekt, du är kung i ditt eget rike.



Som all bra pop gäller det att hålla sig på en där gränsen, våga utmana och hålla andan lite för länge. Djuret är helt enkelt kvällens höjdpunkt!



Sist men inte minst, jag gillar Dj:s som inte spar på krutet. Ge folk vad de vill ha, de blir mycket mera kalas då. Precis det som hände i fredags, jävlar va trångt det var!
Tack!

Jerry Boman