Nätter och dagar i Rådanefors.

Det var under söndagens första timmar som det slog mig. Det är vackert här, mitt i den Dalsländska naturen, långt från mobiltäckning och spårvagnsgnissel. Far far away från Andra lång, långt från Järntorget och väldigt långt från bankomater.

Den knakande skogen regerar.

Inget virvlande hav, inga asfaltsmattor, inga försäljare med blåsning i blick. Bara stillhet och den knakande skogen. Bra natten och jag.
Satte mig ner och lät mörkret fylla mig. Stjärnorna var extra många över Rådanefors i helgen och likt ett fyrverkeri där någon tryckt på pause mitt i crescendot stod allt stilla. En visuell peak som stoppat upp. Glödande klot på håll som ändå nådde hela vägen fram.
Natthimelen var oändligare och svartare än normal. Nära och långt borta precis samtidigt.

Och den knakande skogen.

Fan, det är grymma saker man får vara med om tack vare två fina människor med en dröm.

Christian och Johan. Jag vet egentligen inte hur jag skall säga det här men det ni gör i Rådanfors en gång om året är väldigt väldigt vackert. Ni ordnar en festival, eller snarare en fest med band, och ni gör det med brakförlust. Pengar kommer rulla från Stockholm till Göteborg. Jag känner inte till hur ni får det att gå ihop, det kan det omöjligt göra, och det är väldigt stort. Ni två, Christian och Johan, är ett föredöme. Bjuder på er själva och öppnar plånboken. Helt osjälviskt. Jag hoppas nästa generation som växer upp kommer fixa lika generösa fester/festivaler. Jag känner mig utvald som får vara med om sånna saker.

Här vill jag också sända lite kärlek till alla band som var med, underbar inställning, vissa körde inför endast 10 personer. I en sportstuga i Rådanefors. Jag såg inget band som hade sura miner för det. Alla körde för fullt. Stort och vackert. Tack.

Jag såg några band också. Det som gjorde stora intryck var följande:



David Urwitz
Det finns en möjlighet att det kan ha varit det bästa jag sett!
Om vi tar det från början, bara faktumet att David Urwitz skulle spela på Kräftskivefestivalen var lite för mycket att ta in. Här skulle en av de stora spela på den lilla lilla festen.
Nu sitter du där och lyssnar på Davids Myspace och så undrar du om jag blivigt spritt språngade. Men då kan jag säga, nä det har jag inte. För David live är inte David inspelad. En digital fil, även om han är oändligt bra redan där, gör inte Urwitz rättvisa. När den numera Masthuggspojken går upp på scen ser han… rädd ut. Det är en märklig syn.

Sen börjar det.

Skall jag beskriva det som sker så måste jag förklara vem David är på scen. Han är Mauro Scocco och Håkan Hellström i ett. Det tänkvärda och explosion i samma veva. Skjut ett skott på en gasflaska och innehållet läcker ut. För att få effekt behöver du en gnista. David skjuter på den där flaskan och vi håller upp tändstickor. Tillsammans smäller vi högre och elden är överallt.

Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwtiz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!

Urwitz i Rådanefors är det bästa jag har sett. Jag kom på det nu! Fan, David du slog Håkans mastodontspelning i Lisebergshallen! Du slog ner Hellström från första platsen på listan ”Jerrys bästa konsert minnen”. Det är inte mängden folk som gör det utan känslan. Ta till exempel ”En eftermiddag”, en låt som redan idag är en klassiker. En berättelse slingar sig runt mig, jag hoppar upp och ner samtidigt som jag gråter. Som att ens älskade var en kungsboa som kramar ihjäl dig. Du är glad samtidigt som du vet att du skall dö.Ett lyckligt olyckligt slut.

Tillbaka till det där tråkiga med liknelser, Mauro och Håkan. Liknelsen haltar, för den förste känns ändlöst trött och den siste dyslektisk just nu. David är större. Mer komplex. Mer i nuet.

Och han spelade i en röd liten stuga, bland försurningsvissna granar, vattensjuka fotbollsplaner och kolsvarta ugglor i Dalsland. Och kanske 30 människor som älskar mannen i kavaj.
Än sker mirakel ta mig fan.



Shiloh
Jag hade på känn att det kunde bli bra, för trots att jag gillar det jag hör har jag lyckats missa ett av Göteborgs största band. Största i den meningen att de har höga mål, det hörs i musiken. De flesta band hade nog nöjt sig med hälfen. De siktar in sig på att bli så bra att ingen kan säga till dem vad de skall göra. Shiloh vill undanröja alla som tvivlat på att deras dröm skall slå in.
Under året har de spelat på både Hultsfred och Arvika, nu sitter de där i stugan mellan pärlsponten och discokulan.

Jag faller ihop! Varenda låt är julklappsutdelningskänsla, ljuset skiner genom pappret, jag vill upptäcka allt som finns att upptäcka!.Gräver sig in i mig, lägger sig mjuk tillrätta, tar över hela tanken. Shiloh är en Lonely Planet för mitt hjärta, en vägbeskivning till det där mjuka som jag ibland glömmer att jag har.



Om jag kisar ser jag Shiloh framför en enorm publikmassa, uppsträckta armar och kärlek i luften. Jag ser blöta kinder, små lappar som kastas upp på scen. Varje med handskrivna kärleksord, varje liten lapp med publikens innersta tankar. Shiloh kommer få hundratusentals lappar om de fortsätter så här…

Jag gillar mest låten Why do years go by. En låt som kommer förändra människors liv. Linus Hjellström rycker tag i micen, vräker sig mot oss. Spänner ögonen i var och en av oss. Ser oss. Vi känner oss utvalda. Likt Jesu 12 apostlar står vi där och skådar ljuset. Födelsen av något stort och i många stycken ogreppbart. Fatta alltså, jag såg Shiloh lira där grusvägen slutar, jag var där och upplevde rörelsen i marken! Jag var där när taket sakta lyfte, när himmelen öppnade sig, tog med oss upp och bjöd in oss till det övernaturliga fenomenet.

The thing's hollow — it goes on forever — and — oh my God! — It's full of stars!
2001: A space Odyssey



Almedal
Så var de plötsligt tillbaka där de hörde hemma, på en liten scen så nära och så svettiga. Inte så att jag missunnar Almedal de stora scenerna, men bäst är de faktiskt när man står så nära att min medhavda lågbudget pyroteknik hotar att tänd eld på Adams hatt. Det är en fyllespelning, en spelning för vänner. Och ja, det är svinbra!



Samtidigt Som
Det är sent på lördagnatt när Francisco, Erik, Erik och Göran slirar upp på scen… Jag har ett minne att jag dansar och är jävligt glad. Bra! Tydligen är det ungefär samma känsla som bandet har…

Läs det här och skratta. Ja, ni fattar.

Tur att jag inte får betalt för att skriva om band med andra ord… och jag hoppas samtidigt att den där journalisten polisanmäler bandet, för nog var det så att de drack lite öl innan spelningen?

Kräftskivefestivalen innehöll också en del dramatik. På fredagen spelade jag skivor. Bland annat spelade jag tre BD-låtar i rad. Besökarna blev lite väl till sig och en person ramlade så illa att han var medvetslös under flera minuter. Mycket obehagligt! Vi ringde ambulans, och efter vad som kände som tusen år kom den och förde den unge mannen till Uddevalla sjukhus. Där konstaterades fraktur på käkbenet…
Festen dog där kan man säga. Och jag skall aldrig mer spela tre BD-låtar i rad. Förlåt.

Dagarna i Rådanefors innehöll också följande:

























Bäst var sjön, vilken eftermiddag!

Jerry Boman