Möllan del ett

Titta noga på bilden ovan. Noga.
För det händer inte så ofta där jag bor att gator stängs av, att hela stadsdelar ställer upp och det bjuds på musik, gratis musik, i det fria. Inte i en park, inte på ett torg utan på en helt vanlig gata.
Gatan på bilden heter Ivögatan och ligger på Möllevången i Malmö. Killen på den lilla lilla scenen är Torbjörn Hallberg och det hela utspelar sig på Möllevångsfestivalen. Om man säger så här, ALLA är på Möllan den här helgen. Henric de la Cour, Claes Malmberg och Erik Dellgren. I min bok är det typ alla.
Även jag gled alltså runt lite på underbara Möllevången i helgen. Och ja det är helt sant, HELA Möllan är med. Folk hänger på gatorna, de dricker öl i soffor på trottoaren, band spelar i portuppgångar och allt är bara strålade trevligt. Det är något speciellt med den där stadsdelen, jag ser minst två personer som tatuerat in "Möllan" på sin kropp.
Jag har aldrig sett någon med "Majorna", "Masthugget" eller "Landala" förevigat i huden.

Vad jag vet klagar ingen på festivalen. Springer på en gammal vän. Han rycker på axlarna inför det faktum att de spelas bongotrummor utan för hans fönster, och förmodligen kommer spelas bongotrummor utanför hans fönster hela natten. Och nästa natt.
"- Äh det är bara trevligt! Fint med festival!"
Vad fick vi av detta i Göteborg? Ett stort gnäll när någon råkade spela lite för högt på Kafe Publik en gång...

Men även om det är trevligt på Möllan började festivalen så där:



Det första jag kvistar förbi är Rundgångsscenen, den ligger direkt utanför skivbutiken (japp det finns sånna kvar) med samma namn. Det är Goz Mongo Alliance som spelar. De har noll vänner på Myspace... och de lär inte få många fler nu. Galet tråkigt. Massa ljud utan finnes, och tillsynes utan mål. Om man nu skall till att göra noice så får man ändå anstränga sig lite.



Mannen på bilden är John Essing. Han spelar i Bob hund. Ibland spelar han skivor på Jazzhuset. När John inte gör det så brukar han pilla på sin dator. Då kommer det ljud ur datorn.
Alla gillar John Essing för att John Essing är just John Essing och för att han spelar i Bob hund. Eventuellt för att han har snygg skjorta. Något annat kan det inte vara. Musiken han gör går det 22 på ett tjog. Lika spännande som sockerkaka. Elektronisk slumpmusik som stavas "jag skruvar till det låter hyfsat, sen skruvar jag tillbaka igen".



MerdeNiluap är lofi-synth i sitt esse. Men det är också storslaget, musik som med hjälp av varma mjuka vindar lyfter långt över Malmös tak. Små bitar som klistrats ihop och träffar mig rakt på känsliga nerven. Antidans är väldigt trevligt. Att inte alla tar genvägen till mitt hjärta genom att få mig att dansa uppskattas. Det är maskiner men ändå tänker jag på jord, på fötterna i gräset och på solen i ögat. Jag blir helt enkelt glad, tänk er samma glädje som exakt rätt antal folköl kan ge dig. När hela världen är så underbar.



Nu fick jag ÄNTLIGEN se dem och därtill på hemmaplan! The Crashlanders musik har förföljt mig i snart ett och ett halvt år. Jag har trånat efter en livespelning. Förväntningarna var med andra ord långt över molnen...



Ja, ni ser och hör ju själva! The Crashlanders ger mig tillbaka känslan varför det är så roligt med musik från en scen! Jag får en sån kaffekick av deras 80tal! Erika har rösten och strålandet som kommer ta det här pistolskott-fort överallt!

Ja, jo säger du. Den här musiken är ju redan gjord. Och ja, visst, det är mycket likt men det ni glömmer att den här genren svämmar över av killar/grabbar/gubbs som kräker ut sina fantasier om diamanter och närhet. TC vänder på det hela, och inte bara det. Här hittar vi också ett uppdaterat ljudrum, dvs det är inte bara ripoff på svunna tiders ljud. Hör jag en enda person fälla en kommentar om "...låter precis som..." så förtjänar ni ingen respekt. För ni var inte där! Där och då, när Malmö Folkets park såg ljuset! För visst är TCs "En ensam man" så mycket bättre är Mauros dito? Jo tack du!



Sen var det då meningen att jag skulle se Kite... men det hela är försenat och jag får istället se MFMB. Tråkigt. Som ett snörfullt Silverbullit. Jag står bara och tänker varför de inte låter tjejen sjunga mer, för killen har värsta trista högljuda rösten.



I en port står Jackie Khan och laddar ur hela sitt liv mot mot folket utanför. Danspop, staccato och trummor som lever helt eget liv! Ett blixtnedslag rakt i magen. Det kanske är gatan som gör det, men jag blir rustade kär i det här! Hinner bara se slutet, men det räcker. Mer Jackie Khan i alla portar!

Dag två i Malmö berättar jag om i morgon.

Tillsist:
Ölcafét förklara er:

Antingen är ni snälla mot väldigt korta människor eller så erkänner ni att ni serverar öl till barn?

Tillsist2:
Det lutar åt att det blir förband på Indiedagis på fredag! Javisst, Palpitation får sällskap! Riktigt gött sådant! Snart mer info!

Jerry Boman