Till att börja med, jag avgudar Stephin Merritt. Hans låtar och framför allt hans texter är de bästa som någonsin gjorts, det finns ingen som ens är i närheten. Jag menar: "It's making me blue Pantone 292" är ju så briljant att man smäller av!
Alltså, är det ingen stor grej att lägga ut en del pengar för att få se, och höra, mannen som skrivit dessa rader. Inga problem att spendera en bunt stålars:
59:- på en liter Sangria
105 :- på taxi
315 :- på biljett
100:- på två glas vin i foajén, innan och i pausen
579 kronor för att få en fin kväll i samma rum som ett geni.
Det är därför jag numera är förbannad på Stephen Merritt. Jävligt sur när jag tänker efter, och jag har varit sur i snart två dygn. För om jag nu spenderar de här pengarna, jag var ju inte ensam om att spendera massa pengar på dig Stephen, då är det fan ditt jobb att bjussa tillbaka. Jag känner mig lurad annars!
Faktiskt, jag hade sett fram emot den här konserten, mycket. Jag ville ha live upplevelsen av The Magnetic Fields. Som ett outplånligt minne.
Vad fick jag?
En sur butter gubbe som knappt pallade le, i fula kakifärgade byxor, bruna farfarsseglardojjor och en keps värdig en älgjakt. Vad var det frågan om Stephen?
Jag tycker inte det är det minsta kul att du skall sitta där och spela "så speciell" och knepig. Är du femton eller? Fick du inte ut den läsken som du ville på ridern? Satt du på ett häftstift?
Nä, Stephen, trots att du gör bland den vackraste musiken jag någonsin hört, trots att du skriver de bästa texterna någonsin så är jag väldigt besviken på dig. Varför är det så svårt att vara ett uns tacksam?
Alltså, 579 spänn. Jag hade kunnat köpa ett sexpack folköl, ge femhundra spänn till Almedal och tvingat dem spela i mitt vardagsrum. En mycket bättre kväll!
Stort tack till otroligt gemytlige och charmige Darren Hanlon som räddade kvällen. Bra låtar, ett avväpnade sätt och sköna historier. Han var tacksam och ödmjuk.
Det sistnämnda kan nog inte Stephen Merritt stava till. Det heter humble Stephen. Typ som humla. Surra nu iväg och skriv en låt om det, humble, så tar jag och fortsätter lyssna på de fantastiska skivorna och försöker glömma din safariutstyrsel och din sura mun.
Ni andra kan ju överösa mig med sura kommentarer om "att det tillhör", "varför skall han stå där som en clown bara för att du skall bli nöjd" samt "Henrik Berggren är ju inte jävla glad hela tiden han heller".
Tillsist:
Nu tar du och lyssnar på följande underbara musik:
Tada Tátà
"Sometimes it's hard to say and a bit easier to play" Bra slogan!
Dansa fin dans med svängade armar till "Sticky Dumb Gum". Speciellt versionen med cello! Varför är inte Umeå en stadsdel i Göteborg?
Sunshine Rabbits
Galenskap från Malmö. Underbar galenskap! Lyssna på "The Color Of The Fur". En soustuck Leila K i kuddrummet. Se dem på Möllevångfestivalen, det skall jag göra!
A Fine Day For Sailing
"'We're so lo-fi, we nearly don't exist'" Ännu bättre slogan! Lyssna på bla en underbar The Ronettes cover i "Be My Baby". Luftlätt! Missa inte heller kökspopen och dagisblusen i "Is he the one that you want". Så fint så fint!
Tillsist2
Snyggaste flaskan på Systembolaget, härlig tyskt-lågpris-estetik! God Sangria också! Don Simon kommer åka med mig på alla festivaler...
Tillsist3:
"Jag som trodde att Joel Sjöö var en tönt". Totalt förvirrad kommentar under Irene inlägget. Vad menar du?
Jerry Boman
5 kommentarer:
Hej! Fin blogg!:) Jag såg dig på konserten, och på spårvagnen påväg till Hammarkullekarnevalen och Jens Lekman. Tyckte väl att jag kände igen dig! Japp, denna lägger jag till som en av favoriterna, kanske jag blir vän med dig på myspace också om det är okej. I alla fall, tack för finfina tips! och jag håller med dig angående konserten... Tyvärr!
jag håller inte med dig, vilken konsert va! men ja, angående joel sjöö-kommentaren: han skriver ibland för borås tidning som du kanske vet och det brukar inte vara någon höjdare om jag ska vara ärlig. han har bland annat skrivit att han förstår bob dylan bättre än alla andra, och ja, det fick mig att gå i taket. efter lite googlande fann jag dock att han spelar i they live by night, och då fick jag svart på vitt att han inte var en tönt. så enkelt är det. jag hoppas att vi fortfarande kan bl vänner jerry, du verkar så trevlig. vi kan prata på emmaboda, jag kan presentera mig som "grabben-med-den-förvirrade-joel-sjöö-kommentaren" så vet du vem jag är. puss
Hej Johannes.
Du har missförstått krönikan. Rubriken var nog något i stil med "Ingen förstår Bob Dylan som jag", men texten handlar om hur det känns att hålla en artist riktigt nära hjärtat och känna att hon eller han talar just till dig. Jag tror mig förstås inte veta mer om Dylan än någon annan lyssnare, men när jag sitter framför stereon är vi sjukt tajta, Bob och jag.
Kul att du gillar vår musik! Kom till husvagnen på Emmaboda så tar en öl töntar emellan.
Hälsningar Joel
Jag känner mig lite som FN här... Fred Enligt Jerry! Härligt!
jaja, inget att tjata om. vi ses på emmaboda. du och jag, joel. och jerry.
puss
Skicka en kommentar