-Tjttja! Mjja, kajn sje jenda till bjyggan!

Okej, här kommer krönikan som Rockfoto tydligen inte vill ha:



Om alla lät som Henrik Berggren

Barn är små och obehagliga. De beter sig som smarta schackrobotar när det kommer till språk, snappar upp det som de får till sig och bearbetar det inte alls. Det går bara rakt in utan filter. Ut kommer exakt samma fraseringar som originalet, exakt samma dialekt men ofta med helt andra ord. Helt förvirrade ord.

Jag snackar om barns förmåga att totalt skita i hur de låter. De bryr sig inte alls om hurvida de kommer från Göteborg, Närke, Norrland, Stockholm eller... Saltkråkan. För i deras lilla värld kommer alla från det sistnämnda. Varenda kotte kommer från den där ön som ständigt badar i sol, där alla är så chokladsmetigt trevliga att jag börjar tro på "Den dagliga fetingen till frukost".

Men det språket som förbryllar. Ett högtravande förnuftigt språk, totalt befriat från nyanser. De vuxna pratar som om de läste ur en pamflett propagerande för överdriven artikulation. De små pratar som de vuxna men med ännu värre översittarmanér. De vet allt!

Det riktigt skrämmande inträffar när jag sitter på Älvsnabben, en båt som tar oss göteborgare mellan Hisingen och resten av stan. En liten vit båt, som om man verkligen vill kan föra tankarna till båtarna som tog sommargästerna ut till Saltkråkan. Men då får man verkligen anstränga sig.

När jag sitter där hör jag en gäll barnröst:

-Titta! Jaaa, kan see enda till byggan! (hård betoning på alla vokaler)

En helt autentisk Saltkråkan-dialekt, lite för mycket diskant och den där översittarmentaliteten. När sedan föräldrarna öppnar munnen blir det än mer märkligt:

Njahaja... Kan tro inte dje.

Med andra ord, de kommer från Örebro med omnejd.

Hur har då detta gått till? Hur kan den lille schackroboten plötsligt snacka så totalt olikt sina föräldrar?
Svaret är lika enkelt som självklart: Även de som växer upp idag får kolla på Saltkråkan. Alltid. Det är som tiden står still när det kommer till vilka filmer barn skall kolla på. Detta i tider när internet svämmar över av Youtubklipp och andra influenser från jordens alla hörn.

Jag tycker det skulle vara intressant om någon liten övergullig barnfamilj kastade den här traditionen överbord och satte ungen framför en dator. Knappade in youtube.com och sedan sökte på "Broder Daniel + intervju". Om då allt fungerar som det ska så kommer ungen efter två tre veckor låta... som Henrik Berggren. För er som inte riktigt vet hur Henrik låter så kan man enkelt förklara det med följande ord: nasalt. I stället för att som i Saltkråkan betona vokalerna så ombildas de till ljud lång inne i näsan. Den konstanta förkylningens ljud.
Luften stängs in och piper ut på ställen där den inte skall pipa ut.

-Tjttja! Mjja, kajn sje jenda till bjyggan!

Jag tror vi skulle få ett bättre samhälle om alla barn började prata som Henrik. För så som man pratar som barn, så fungerar man mentalt när man blir äldre. Kolla själv runt i din vänskapskrets, gå igenom vännerlistan på Facebook och försök kommaihåg hur dina gamla vänner lät när de var små. Nog är det så att advokaten lät väldigt lillgammal? Nog lät den manliga tvkändisen precis som en tjej? Och visst var det så att hon som gifte sig med ungdomsförbundets ordförande lät precis som kvinnorna i gamla journalfilmer?

Om nu alla började snacka som Henrik, då skulle de växa upp och bli...snälla. För det finns inte en människa som inte får moderskänslor när de hör Henrik, man vill rå om killen. Det barn som lät så skulle få så mycket kärlek och omsorg att det tillslut skulle leva i tron att välden var snäll. Därmed skulle den lilla människan växa upp och tro snällt om alla, och förmodligen inte koppla det alls till sin nasala språkbegåvning.

Så, ni som har barn: Ut på nätet med ungarna, ladda hem Berggrens röst och byt ut de där gamla mossiga ljudböckerna i lilla pluttens mp3-spelare. Här skall skapas en bättre värld!

-Tjttja! Mjja, kajn sje jenda till bjyggan!

Jerry Boman