Irene blir personlig

När man minst anar det så slår den avslappade, sköna konserten till. Den där stunden som man så gärna vill uppleva, planera för och pricka in när man behöver den. Helst skulle jag vilja veckoprenumerera på den, att minst en gång i veckan (jag inser att jag förmodligen skulle behöva den mer) hamnade på den där avslappnade tillställningen genererade ett leende. Ett uppåtpiller till musikalisk föreställning av god kvalité. Coup de temps! Rakt i hjärtat!

Irene börjar bli bandet jag sett flest gånger av alla, nästan fler gånger än Broder Daniel... eller ja kanske inte ändå, man liknelsen haltar. Man får ta med i beräkningen Irenes livslängd, men om man ser till det så kan det vara det band jag sett procentuellt flest gånger.

Lägsta nivån är hög, det vill jag inte hymla med. Nog har jag kastat ett och annat mentalt ruttet äpple på dem någon gång, men innerst inne har det hela tiden bara varit kärlek sedan den där första gången 2004.

Nu står de ytterligare en gång på Pusterviksscenen, det är inte överfullt i salongen (jag känner mig som en överklass musikskribent/stelbentskribent när jag använder ord som salongen).

Så händer det då, det tar typ en - två låtar sedan släpper allt för Irene. Bandet blir en levande varelse som istället för att vara enskilda musiker och människor blir en enhet. Det låter så in i helvete bra! Alla strålar och det svänger utav bara fan! Vet inte riktigt vad som hände där, men det var One Halleluja Moment Good Damn! Nya låtar, gamla låtar och ännu äldre låtar som aldrig varit bättre! Jag rös flera gånger.

Samtidigt som de ser ut att mysa på scen är det fokuserat och inspirerat. Att de precis har funnit varandra igen efter en lång lång tid. De är så goda polare att häften kunde vara nog...eller nä det kunde det inte, för jag vill ha band så där, att de ler och älskar varandra. Samt vågar visa det!

På Irenes Myspace har sångare Tobbe lagt upp en akustisk version av en ny låt, I,ll be missing you. Lyssna på den, den är väldigt bra. Här kommer en annan sida av hans låtskrivande, en lite mer personlig. Så kanske är jag partisk, jag förstår. Men det hela framgår nog rätt tydligt ändå. Hursomhelst, det är en bra bra låt!

Igår var det livepremiär på låten, och ja den är ändå en helt makalös låt i det lilla. Samtidigt som den är helt enorm.



En liten liten sak bara, var det inte en låt igår som lät skrämmande likt Lou Reeds "Walk on The Wild Side"?

Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo

Fast med en twist?

DEn här konserten, de nya låtarna kändes som en vändpunkt. Irene har gått och blivit stora. Och personliga.

Förband var det också, de tilltalade mig inte alls. Duktiga men inte intressanta. Jag struntar i att vara elak, så vi håller det där.

Tillsist:

Det glamorösa livet backstage, ensam med gitarr och diskbänk ...

Tillsist2:
Imorgon lördag gäller Lorensbergsteatern!

Tillsist3:
Snart kommer krönikan som Rockfoto inte verkar vilja publicera... jag får väl lägga upp den här då.

Jerry Boman