Esther sliter och vinner.

Jo tack. Hur går jag vidare efter det här? Varför är inte alla lika bra på scen? Jag har sagt det förr, en konsert är så mycket mer än en uppspelning av låtar. Det är underhållning. Nu låter ju det här som att jag gillar storslagna shower med glitter och fyrverkerier. Men det jag talar om är alltså underhållningen i det lilla, bandet Esther drog tillsammans med Dreamboy kanske 20 pers till Pustervik och Club Zebra…

Esther spelar för en imaginär fullsatt klubb, hela bandet spelar som scenen var minimal. Det är svett i luften och spasmiska rörelser. Ingen hejd! Sångare Per Johansson vräker sig ut bland publiken. Trots att ingen finns där att ta emot honom så gör han ansatser till att hoppa. Istället kliver han upp på den lilla hyllan som finns till vänster i lokalen, vrålar ut låten och hoppar sedan. En vänlig och stark kille fångar honom. Bär runt på Johansson. Samtidigt som sången aldrig sinar, musiken stackato dansar sig framåt.

Jag tycker Esther skall kräva mer publik. De borde sända ut ett brev till alla och tvinga dem att komma. För det här var en uppvisning i hårt arbete. Ärligt, jag har aldrig sett ett band köra med sådant ställ inför så lite publik. Esther gav oss precis vad vi ville ha, vad vi kom för. En upplevelse utöver det vanliga, en kick förmedlades.



Varenda del i Esther är bra, från gitarristen som ser helt sinnesjuk ut när han drar på, nästan lite farlig ut, till trummisen som tar plats. Sen gör ju såklart bandets fina jackor (har ni rånat det danska kocklandslaget?) och deras gemensamma rörelser kommer lika spontant som härligt. Det här är stor underhållning och jag blir så glad! Esther skall upplevas live, närsomhelst. De är så mycket större än Växjö, så mycket större än Göteborg. Fan tro om de egentligen inte är större än Sverige! Om de kan göra underverk inför 20 pers så vill jag knappt tänka på vad som kommer hända när det är fullt… Om du är där då: köp hjälm och knäskydd.

Lite fakta: Esther hoppade för första gången in i mitt liv 2003. Växjö var Popstad och just Esther vad den klaraste stjärnan i det småländska mörkret. Alla pratade, alla skrev och alla älskade dem.
Sen blev det tyst. Hemma snurrade fina singeln ”Oh Sofie Oh” om och om och om igen… Tills förra året när jag till min glädje såg att bandet till stora delar flyttat till Göteborg.
Ibland tror jag Gud finns…



Band två kan man se på två sätt. Dreamboy gör slagkraftig pop.
Men det har ju lyssnat för mycket på Weezer. Till och med sångaren är lik Rivers Cuomo. Nu gör ju Dreamboy bra grejjer men men…det är FÖR likt. Jag kan omöjligt ta dem på allvar. Är det hela en tributespelning? En kopia?

Det hela slutar med att jag börjar tänka på Elviskopia-festivaler….

Men det är otacksamt att komma efter Esther den här kvällen. Visst, killarna från Växjö/Göteborg har inte heller hittat den nya elden, men de har mer tagit en gnista och adderat sin själs bensin. Dreamboy har piratkopierat ett helt koncept, med rörelser och allt.



Men sen tillbaka till något märkligare. 20 pers alltså. Det är konstigt, vad tänkte ni på? Visst, det var Svanen men där kan ju alla inte vara va?
Vad tycker du, var det kanske för dyrt? Eller är du rädd för Pustervik?

Tillsist:
Storan på lördag. Om man kommer mellan 21 och 22 är det gratis. Då får man också en skiva med Universal Poplab. OCH så är det fotoutställning, med fina bilder på just UP. Det är fotograf Mikael Göthage, som jobbat med Robyn och Hot Chip bland annat, som förevigat de tre herrarna väldigt vackert.
Efter 22 är allt som vanligt och senare spelar Kaka. Det är han som varit med i Emmabodafestivalens maskotar The Tambureens och varit med i The Mo. Nu är han själv och gör snygg, lite avig, elektronisk pop.

Jerry Boman