Allt försvann.

Jag hade lyssnat på låtarna som Anna Järvinen har på sin Myspacesida. Suttit där och försökt förstå vad som var så häpnadsväckande. Vad som gjorde att folk skrek om årets platta, att de höjde volymen på språket och formade meningar om "Håkan känslor". Stilla började jag dra mig bort från den där sidan, jag förstod inte. Var det bara rädsla att stå utanför gruppen som gjorde att alla sa de där fina sakerna om Anna? Jag förstod inget. Det fanns inget där då som stannade min värld, inget som tog stypgrepp och fyllde mina nerver med lugnade medel.

Nu vet jag bättre. Anna har allt som man behöver. Hon stryper mig, en behaglig andnöd långt därinne i kroppen. Varenda innebodde lampa slocknar, mörkret sänker sig samtidigt som det fullsmockade Pustervik sjunker undan. Alla vännerna försvinner, jag försvinner. Stjärnorna tänds, oskuldsfullt för första gången. Ett kallt ljus sprider sig imaginärt i lokalen och kvar är bara den mest innerliga musiken jag hört. Fokus är på en punkt, ett epicentrum där alla stift ritar kurvor på papper och mäter det största utslaget på richter. Anna står i centrum lika självklart som solen i centrum av planeter. Vi andra kan bara cirkulera runt i det mörka, låta våra planeter skakas av jordbävningar, låta våra himlakroppar skadas och försöka läka.

Samtidigt vet jag att det är bedrägligt. Solen med sin starka dragningskraft, som får mörkret att verka ännu mörkare, kan när som helst sluka oss. Vi tar ännu ett varv och ber för en ny morgondag, att vi ännu en stund skall lyckas ta oss ur situationen. Inte skall solen få svälja oss i ett stort hål av gravitation.

Jag vet inte om jag lyckades ta mig ur banan. Järvinen live förklarade en massa och nu kommer jag vara dömd till en evig cirkulation runt den här solen. Kanske förgör den mig, kanske sliter jag mig loss. Just nu är rymden precis evighetsstor, drömmen finns i natten.

Jag funderade på att inte köpa skivan efter konserten. Tänkte att den aldrig någonsin kan leva upp till den här stunden. Jag tvekade länge men tillslut blev det en skiva i väskan. Sanningen är att det inspelade inte matchar live upplevelsen. Inte på långa vägar. Ungefär som ett 10 gånger 13 centimeter stort kort inte kan göra Himmelska fridens torg rättvisa...



Pinto var förband. Kanske var jag inte lika lyrisk den här gången, bandet saknades. Men Green leaves falling down var precis lika bra som förra gången. Även där stannar jag upp...

Men just nu kan jag inte säga mer än tack Anna. Och samlar nya krafter för att ta mig ner till On our Honeymoon...

Tillsist:
Patrik Jensen bad om en adress, han ville sända över en liten låt. Patrik sjunger ju annars i Hospitalle men har nu börjat göra sånger på svenska. Jag såg/hörde hans nya musik, enkelt kallat "Pats" härom månaden. Det var bra med löfte om att bli helt strålande.
För någon dag sen plingade det till i epostboxen. Ett brev från Patrik, text och bifogad fil...

Nu sitter jag här och kan knappt slita mig från låten. Det är en drömskt svävande poplåt. Tänk dig att en kör tar plats i något underjordiskt parkeringsgarage. De vill göra upp med sitt liv, starta om och göra rätt. Sången ekar, studsar mot betongen. Nära och långt borta på samma gång. Det är en låt som man dras in i, den utmanar och är underbart indirekt.

Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på
snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem
på morgnarna hur du låg sönderslagen
du sa att du älskade livet
men jag vet att du drömde om himmelen
den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut
och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut

men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut
så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig

Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!
du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord
-Håll käft och lämna mig!
ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha
men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag
att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter
så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig



Patrik sänder också med en bild som han tycker beskriver saker. Han förklarar att han har dåligt samvete för hur han har behandlat folk, att det här är en förklaring/ursäkt för alla som råkat ut för hans dåliga sidor.

Jag tycker det är vackert. Det gömmer stora saker i den där låten. Om det fortsätter så här kommer vi sitta med en popbomb i knät om ett tag... Det är väldigt vackert...

det finns för många sätt att dö och leva på

Vackert.

Tillsist2:

Jag tror någon på kommunen inte får den uppmärksamhet han förtjänar.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg