Vi kommer ha sommar hela hösten.

Rent allmänt är det för få barspelningar. Det känns som hela grejen är död, typ att den dog med Johnny Cash. Jag kan faktiskt inte påminna mig när jag senast var i en bar och ena hörnet blev en scen. Små medel och bra låtar tar band långt, och om du publiken är smått slirfull kan det ju bara bli bra. Eller?

We Ghosts är ett jäkligt märkligt band. Det luktar gamla gardet, när man satte sig där det fanns en sten och drog iväg några låtar. Just den här kvällen hittar man stenen på Jazzå, en av Andra Långs mer märkliga ställen. I baren hittar man allt från de mest alternativa kidzen till förtidspensionerade bandetgubbar och gummor. Och så då Jenny Jonasson och John Christoper.

Jag är kluven som fan inför We Ghosts. Å ena sidan är de helt aviga, som i fantastiska låten "We Ghosts". En smygande känsla, kårar långs ryggraden och imponerade gitarrspel. Enkelt, ibland nära 80-talets powerbalader, men snyggt.

Just John på gitarr är mer än "kille på gitarr", han meckar fram mystiska ljud. Om St Pepper hade spelats in av en "kille på gitarr" hade det varit John. Vet i tusan vad han håller på med men uppfriskade är det! Han drömmer oss bort till just den där tiden när barspelningar var normalt.

På samma sida har Jenny en snygg röst. Stor och liten inom en sekund. Jag tror på det hon sjunger, och det är ju alltid bra.

Å andra sidan kör de just den här kvällen tre set...ja ni läser rätt, det var pauser och tre set. Tyvärr tvingas de då fylla ut repertoaren med inte fullt så roliga covers. Fast om man tänker på att nämnde Cash:s "Ring of Fire" i händerna på We Ghosts blir rätt unik så kanske kanske jag kan förlåta dem.

Men vad är då We Ghosts? Är det singer/songwriter-inde? Är det barpsykadelica? Eller är det jazzpop?

Jag har ingen aning, jag vet bara att det var väldigt behagligt att lyssna på. Och en av låtarna, som innehöll repetitiva textraden "I want you... so bad" var helt lyssnade!

Tillsist:
Det här är den visuella känslan av höstens album:



Så här ligger det till: Irene har grävt ner sig under ett av stadens torg och fixar just nu in körer på sin nya skiva. Tobbe spelar fram blåsor på fingrarna och koklockan får sig en rejäl omgång.
Under min snabbvisit i studion fick jag också höra mycket blås. Mycket bra blås.
Även en svängig Moog spelar huvudrollen. En helt galen Moog som för allt smör i Småland inte får försvinna i mixningen!

Vi kommer ha brittsommar ända in i december vänner.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg