Foto: Sandra Löv (c)
Okej visst, det kan vara segt att gå till jobbet. Även om det är kul där så kan det vara en helvetesmarsch vägen dit.
Idag var en sån dag. Jag vet inte varför men varje steg kändes, spik i foten typ. En stor jävla spik rakt genom hjärtat och snett uppåt till hjärnan. En rostig stålbit som hela historien och erfarenheterna vrider om.
Jag började gråta.
Bara för att jag lyssnade ordentligt på Annika Norlin.
Du har nog hört Hello Saferide. Det är Annika när hon sjunger på engelska. Det är underfundigt om hjärta i sorg, om små gnuttor tragik som Annika måste distansera sig till och därför blandar in komik.
Det funkar riktigt bra som ni vet. På en konsert i Jönköping började nästan, jag skriver nästan, gråta. Sanningen är att mina ögon fuktades mer än vad de gör efter en stund i gräs.
Jag trodde nog att jag grät till musik, det var liksom det närmaste jag kommit...då.
Annika på svenska heter Säkert. Fyndigheterna är borta. Likaså komiken.
Pang på hjärtat.
Jag börjar gråta. På riktigt.
Det här låter helt dumt men Säkert är det mest uppslitande jag någonsin hört. Jag har nog aldrig lipat på riktigt till någon musik, inte på det här sättet. Några av Annikas svenska texter ligger så nära mina upplevelser att det blir väldigt svårt.
Jag skriver verkligen inte det här för att verka känslosam och "smart skribent", jag började verkligen gråta på riktigt.
Fick gå en liten omväg till jobbet så ingen skulle se mina tårar.
Bara en sån grej, det tyder ju på att jag fortfarande är kvar där jag en gång var. Att jag är kvar på samma platser som Annika skriver om, i samma skeenden. Även om jag flyttat långt bort är mitt minne kvar.
Kvar för evigt på de där platserna som Annika beskriver så bra.
------------------------
Hej Annika (om du läser det här).
Tack alla gånger du spelat så bra med Hello Saferide. Det har varit roligt att höra alla gångerna.
Nu är det så att jag har lyssnat på din nya skiva, den där du sjunger på svenska.
Du har säkert hört det många gånger för men det är en väldigt bra skiva.
Nu till det jobbiga:
Låt nummer nio "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" fick mig att gråta. Verkligen. Den texten ligger för nära mig. Jag vill radera spåret i min Ipod, jag vill programmera bort det i min cdspelare och jag vill att någon tar bort den från internet.
Jag hoppas att du hittat på texten, det hoppas jag verkligen. Att det där inte hänt dig, det räcker att det hände mig.
Jag var nog värd all stryk jag kunde få
Jag hoppas att det där du skriver mellan raderna aldrig hänt.
Om sanningen skall fram så vill jag radera de flesta låtarna, tex "Allt som är ditt". Det är helt enkelt helt omöjligt att lyssna, jag blir arg och ledsen.
Men det är en helt annan historia.
Allt gott till dig Annika.
Med vänlig hälsning
Jerry
-Halmstad var mitt Östersund-
------------------------
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar