Om jag går på en konsert så är det för att reta mina sinnen.
Jag vill få hörseln tillfredsställd, det skall vara bra musik. Hammare och städet v. 2.0.
Jag vill få synintryck, ett band som inte bryr sig kan man ju likgärna höra hemma. Jag vill se något nytt.
Jag vill känna människorna omkring mig, det förutsätter att det är mycket folk och bra stämning. Jag vill känna värmen när man är 150 personer i samma rum.
Jag vill ha smaker i min mun, det blir ju mest genom öl då kanske. Och en och annan jordnöt.
Det här går ofta bra, men det är ett sinne som sällan blir utnyttjat och uppgraderat via bra musik.
Lukten.
"Hur luktade det?" Den frågan får man sällan efter en kväll ute. Visst, den seglade upp på listan direkt efter rökförbudet men nu är den borta igen.
Det finns en klubb i stan som för mig representerar en lukt, Woody West. Det är lukten av fin rökelse, en slags hemma känsla när man tar trappan upp på Pustervik. Skulle jag komma in i en affär eller annan lokal med samma doft skulle jag genast undra varför inte RedTop och Woody-Kim var där.
Från och med igår finns det även ett band som representeras av en lukt i min hjärna. Deltahead spelade på Storans baksida igår och inledde med utdelning av just rökelse till publiken. Det luktade varm mocka och soldränkta fält. Insidan av familjens nya bil en het eftermiddag i deltats utkant. Vibrerade, oändliga asfalts vägar som tynar bort mot ingenstans.
Deltahead är två snubbar bakom två jättelika baskaggar. De är på var sin del av scenen ett enmansband. Som gubben utanför Systemet på Linnégatan gånger två. Det spelas gitarr, ståbas, tvättbräda och hihat. Sången kommer ut distad till max. Blues in the key of -06.
Det är väldigt visuellt. En stumfilms inspelning bakom kulisserna. Med elslideguitar. Precis som Bob Log III försöker Deltahead förflytta sig till den amerikanska södern för längesedan. De vill ha oss att känna, se och lukta fram hillbillyland. Man skall vara lite rädd inför det faktum att en inavlad snubbe utan tänder kommer antasta en bakom nästa krök.
Den amerikanska drömmen är långt borta och kvar står vi med damm i munnen. Med en lite för gammal bil.
Deltahead lyckas förflytta mig. Jag är inte på Storan när det är över. I´m in the States. Och jag är rädd som fan.
Tillsist:
Är det något globalt virus på gång i alla rättstavningsprogram?
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar