Rysningar och en fråga.



Jag vet inte hur många timmar jag spenderar med att vänta.
Vänta på att komma in.
Vänta på en öl.
Vänta på en ledig toalett.
Sist men inte minst: Vänta på att bandet skall börja.

Vi kan ju räkna på det, du och jag:

Låt säga att jag i snitt springer på tre konserter i veckan, gånger 52 veckor ger 156 konserter. Ofta står det kanske "22.00" på biljetten, man fattar att det inte börjar då och kommer dit vid 23.
Sen får man kanske vänta till tolv innan det hela brakar igång.
Det gör 156 "väntatimmar" på ett år...6 och en halv dag! Typ en vecka!

Om sanningen skall fram så kan man ju hänga med sina polare den där tiden, dricka lite öl och kanske dansa lite men... 6,5 dagar!

Skönt då att det faktiskt finns konsertarrangörer som insett att jag inte orkar vänta mer. Som drar igång konserten på utsatt tid.
I lördags på Storan hände just det, tyvärr var jag ju så inne i att inget börjar i tid så jag missade förbandet/artisten Maia Hirasawa. Synd, för hon är bra.
Hur man än vänder sig har man...ja ni vet.



Annika Norlin hade lätt kunnat bli nya Lisa Miskovsky. Ni vet en artist som gör musik (eller får hjälp med det) fullkommligt perfekt att det blir tråkigt.
Norlin aka Hello Saferides musik är inte perfekt. Eller hennes texter är det inte iallafall. De svänger runt precis när man tror att man fattat. Snygga humoristiska svängar.

You call me up in the mornings
We’ll stay on the phone until dawning
You tell me secrets I actually keep
You call me up around noon and
Bring me all the good gossip
You hold my head when I throw up
I hold your hand when you weep


Här börjar det som vilken kärlekslåt som helst. Små vackra saker som får en att bli kär och skriva en sång om det.
Sen kommer svängen:

Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you


Kaboom! Första gången jag hörde "My best friend" började jag skratta, gråta och hoppa för det var så briljant!



Nu har Annika mer än humor att ta till. Hon kan verkligen skriva låtar som får mig att rysa. "Long last penpal" kanske inte är meningen att vara "rys" låt, men i lördags kunde jag knappt stå på benen. Annika och Maias duett är så vacker, så vacker. Och väldigt sorglig, om hur vi alla vill vara någonannan. För vem har inte skruvat lite på sanningen för att skapa sig ett intressant liv?

Jag kan inte riktigt bestämma mig vilka låtar som är bäst, de snabba klappvänliga eller de sköra långsamma. Hon är ju så förbannat bra på båda!
Jag kan faktiskt inte komma på en enda dipp under den långa stunden (hon blev inropad tre gånger!) konserten höll på.

Tack Annika, du gjorde allt rätt...fast du gjorde fel.

Tillsist:

UPPDATERAT!

Omröstningen blev följande:

Ska jag prata med Hemstad?

Ja, kolla hur landet ligger. 0%
Ja, ni skall prata politik. 13%
Ja, ni bör prata om djur. 27%
Nej, de vill bara ha PR. 7%
Nej, jag gillar inte Hemstad. 20%
Nej, du bör fråga efter Tomas Ledin istället. 33%

Humm jaha. Jag som var sugen men men era ord är min lag.
Jag skall alltså försöka få tag i Mr Ledin. Herregud!

UPPDATERAT!


Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hallå Jerry.

Med tanke på biljettpriset (195:-!) trodde jag inte att många skulle sluta upp på Hello Saferide-spelningen, men på dina bilder ser det ut att vara fullt med folk! Hur många var där ungefärtror du?

Tom Jerry Boman sa...

Ja, det var kanske en smula dyrt men värt det! Jag skulle gissa på kanske 200 personer där...inte illa alls! Inte fullt men rejält med folk! Det tog tjugo minuter att hämta ut jackan...

Micke Orgel sa...

Jag har skrivit om hennes konsert i Malmö. Läs på http://mickeorgel.blogspot.com/2006/10/hello-saferide-p-kb-i-malm-den-29.html

En konsert som för övrigt bara kostade 80:-.