Timo Räisänen

Timo Räisänen
Pusterviksbaren, Göteborg
18 april

Om han bara vore frisk...då!

Attans oxå! Varenda gång Timo Räisänen kommer tillbaka till Göteborg är han sjuk. Vi minns alla den fantastiska Håkan Hellström konserten i Lisebergshallen för något år sedan, med en febersjuk och likblek Timo sittades på en stol. Men glädjen fanns där ändå. Den gången kanske det hjälpte till att hela hallen skanderade "Timo" när han bars in på med musikanternas axlar.
Nu är det ingen som bär in honom.
Han i det närmaste smyger upp på scenen en liten stund efter att musiken dragit igång. Men glädjen finns i lokalen den här kvällen med, trots en mer eller mindre sönder skriken hals.

Det är något mystiskt det här med glada melodier och ledsna sånger. Jag tror jag börjar tröttna. "Alla" skall göra det och det hyllas varje gång. Det är ju inte så genialiskt som det låter, kontraster har ju drivit fram musik i århundraden.
Nu säger jag inte att Timo gör dålig musik, nej han är ett popgeni med talang för en hel generation. Han kommer bara lite försent. Det finns andra som gjort samma sak, lånat från samma referenser och sjungit om samma saker (om än med andra ord).

När jag står framför scen är den enda jag kan tänka på Andreas Söderlund i Niccokick. Ställ dessa två bredvid varandra och ni har en "lika som bär" tävling som heter duga. Lika rent fysiskt nej, men musiken är samma grej. (lite roligt då att de ligger på samma skivbolag) Fan vet om inte Andreas gör det hela lite bättre! Han sjunger som det var hans sista dag på jorden, det gör inte Timo. Okej okej Timo var sjuk denna kväll men det där riktigt, riktigt ärliga saknas.

Men en gren som ingen klår Timo i är melodier. Det bara strömmar ut fantastiska små skapelser som bryts ner och går sönder framför oss. "Pussycat" är inget annat än ett popmästerverk! Enkelt och helt oemotståndligt.

Kvällen avslutas med "With a mask on", en av nya skivans svagare låtar. Synd att bandet bestämmer sig för att inte köra "Don´t let the devil ruin it all", men Timo har just genomfört ett set värt bragdguldet. Rösten når knappt fram och mikrofonen ger honom hörbara stötar. Då får man stå ut med att man inte kan få allt. Att killen bara står på benen är kanske ett under.

Nu väntar jag bara på den kväll när Timo är frisk, då kanske det kan bli en "hur -bra-som-helst-alla-var-där" klassiker. För långt där inne vet jag att den lille killen kan bättre än så här.


Jerry Boman