Stötta Pipeline - gå på festival!

I tider när festivaler allt mer blir kommersiella jippon, översponsrade anslagstavlor som verkar finans för att någon ska dra in massa pengar, i de tiderna känns det bra att ägna sig åt musiksveriges gräsrötter. Att stötta de eldsjälarna som i ständig motvind snickrar sitt eget universum, bara för att de faktiskt älskar musiken och älskar folket. Att stötta de människorna vars liv inte är uppdelat i jobb eller fritid, de vars liv helt uppgår i musik och sprida glädje.

I helgen åker jag till Sundsvall och Pipelinefestivalen. Är det några som behöver stöttning så är det just dessa älskvärda eldsjälar i Sveriges 21:a största stad.

Galen måndag och vacker torsdag.

NYHETER:

Fotograf (Sophie Rimheden): Åse Bengtsson Helin

Inte missa mitt lilla barn Klubb Frimåndag på … ja måndag såklart! Suger Bar är platsen och det blir två artister som du garanterat vill se även om du inte vet det än: Love Lindblom och Magnus Weideskog.
Love spelar nästa hela december på Globen. Ja, det är helt sanslöst, men han gör en paus för att hälsa på nere på Sugar Bar och Frimåndag! Hans låt "Till min syster" har satt sig, och det är i klass med Staffan Hellstrand!
Magnus Weideskog känner ni trogna läsare igen, det är killen som lyckas förena Jumper med singer/songwriter känslan.

NYHETEN: Som en supersuperbonus kommer ingen mindre än Sophie Rimheden feat. Annikafiore fira sin nya låt, en Springsteencover,I'm On Fire med oss på Frimåndag! Detta är så tokigt att du bara måste komma bara för att höra den för första gången!
(Annikafiore känner ni igen från Alcazar)
Sveriges electrodrottning kommer också släppa sitt andra album "Miss" (2004) digitalt denna dag! Sophie bjuder såklart in till lyssning av den nya låten och låtar från "Miss" men kommer även spela lite annat i djbåset!

Klubb Frimåndag 7 december är nu så bra att jag knappt vet var jag ska bli av! Det är ett hopplock av olika genrer, för nyfikna människor, precis som jag själv. Man kan inget annat än att fixa klubben man själv vill gå på! Du kommer ångra dig om du inte var där!

All info finns på Facebook!

(Nästa måndag, den 14 december, är det ytterligare en Frimåndag. Då kommer det blir en helt unik spelning med en väldigt känd artist, denna gång i helt nytt band. Once in a lifetime-upplevese! Och nu börjar ni se ett mönster här, jag vill ge er speciella kvällar som bara händer en gång, inget tragglande med samma band om och om igen.)


----------------------------------------------

Jag lovade er mer och här kommer det, en liten film om hur det gick till när Love & Happiness spelade på Svanen i torsdags:



Tillsist:
Nästa onsdag 9 december är det dax för Hemma hos Fanny igen på Pet Sounds Bar med hemlig gäst… jag vet ju såklart vem det är och jag säger er, inte missa för alla knivar i Finland! Den hemliga gästen kommer också ha en ännu mer hemlig gäst med sig…

Tillsist2:
Bryr sig någon om P3 Guld? Det enda roliga är att Timo är programledare och jag vet att han kommer bli fantastisk! Annars är det mest ett skämt, jag menar Lars Winnerbäck är nominerad till Guldmicken…ett pris som man ska få för extraordinära live shower… ja, du kan göra matten själv.
Skoj dock att härliga killarna i Babian (som släppte nya låt igår! Finns på Klicktrack.)är med på ett hörn! Tyvärr kommer väl något bakåtsträvande metallband ta hem den klassen...

Jerry Boman

Kalllaaaaaa miiiigggg CeeeeePeeeee.

Först så måste man kanske gör klart några saker. Feminister hatar inte män, och män kan vara feminister. Självklart för många, helt mystiskt för andra. Att stå för ett jämställt samhälle kan nog de flesta skriva under på, men inte mycket händer.
Det krävs alltså radikala saker för att folk skall vakna.
Som tex att sjunga vackra visor om kärlek. Om kärlek mellan två kvinnor.
Mer om det längre ner.

Om någon skulle sagt till mig att jag skulle lyssna på körsång under en festival hade jag skakat på huvudet. Det är ju liksom inte Kjell Lönnå som är stora idolen, och körer över lag blir lätt präktiga.
Så mycket bättre att jag nu fått allt, alla larviga förutfattade meningar, värkt över stupet.

The Sweptaways är en kör som består av typ 25 personer. Den här dagen är de fint klädda i gult.
Det hade ju kunnat sluta där, att jag skrivit att de sjunger fint och ser fina ut.
Men det är valet av låtar som gör det så in i bänken bra, några exempel:

Kalla Mig (Vapnet)
Elektric (Leila K)
Go West (Pet Shop Boys)
mfl...

Just den mittersta låten är helt underbar i körversion! Det liksom knyter ihop säcken, det borde inte gå men är bland det bästa jag hört på festivalen! Snygga stämmor som bygger fram låten där originalet faktiskt brister.
Även Vapnets Kalla mig är helt fantastik, att höra 25 pers snyggt sjunga "kalla mig CP, kalla mig bög" är humor och helt genialast på planeten!

Sen gillar jag de vackra kläderna, var och en av kördeltagarna har tolkat ett tema som skulle kunna heta "gult och guld". Helheten blir glimrande och varje individ vacker. Så precis som en kör skall funka så bygger kläderna på principen att varje person bygger kollektivet.

Det enda som kanske är sådär under The Sweptaways kosert är mellansnacket. Lite för mycket inövat och stelt...men det var ju inte därför jag var där så det spelar faktiskt ingen roll om hundra år. Då kommer jag bara komma ihåg det mäktiga crescendot:

Kalla mig CeeeePeeee.....Kaaaaaalllllaaaa miiiiig Böööööööög

Språng och hopp till Rookiescenen. (jäkla löjligt namn, det är ju inga små kycklingar som spelar där precis)



Jag efterlyste för ett tag sedan, eller jag mer undrade varför det var så ont om kvinnliga popband. Alltså de där som gör pop som blossar upp och gör en lycklig, som gör att man inte kan sova eller andas. Manliga popband som gör den där grejen finns det hundra av, likaså kvinnliga popduos som håller mig vaken om natten.

In på scen kliver Those Dancing Days! A real popband av bästa sort.

Införda snygg snygga glittrade blåa kortbyxor drar de av låt på låt som är handklapp och tamburin deluxe! Det är enkla saker som gör det, TDDs lycka är att de har vett att dra på med synthen. Den lever sitt eget liv och spelar min hjärna till månen. Det är glatt och det är simpelt, naivt och så in i brallan popigt.
Bäst är låten som heter samma som bandet, Those Dancing Days, en riktig discokula som rullar över oss. Jag dansar!

Nu längtar jag till Emmaboda festivalen då bandet spelar igen...

Lite paus och en ny drink uppfinns av J: "Sänke". Blanda Jäger och Redbull så kommer du fatta varför den heter det...



Freja and This weeks freaks försöker verkligen. Hon sjunger snyggt...men som så ofta förr så faller det på känslan. Det finns inget innehåll. Jag känner inget, det finns ingen själ i soulen. Jag vill ha mer tryck.
Men det skall ändå creddas till alla som var i publiken, samtidigt femtio meter bort raspade Ozzy...



Alltså, om man nu tar sig ända till Hultsfred för att lira plattor måste man ha show. Speciellt om man som DJ ställer sig på scen, då måste man skapa saker där och då med plattorna. Inte bara dra på platta efter platta, skrika lite i micen ibland (typ: Yeeeessss Yesssss!) och veva med armen. Jag vill ha live känsla, att det jag dansar till händer där och då. Och att samma set aldrig kommer återuppstå. Princess Superstar är bara tråkig, hon lirar skivor precis som jag gör när jag spelar pop från något djbås. Skillnaden är att jag inte är viktig, jag står inte på scen och tar plats. PS vill att alla skall se henne och då måste man göra något mer än bara byta skiva...

Sovpaus.



Jag erkänner, det kom nästan tårar. Det blev rejält fuktigt i lilla ögat när "Maud Lindström och Nåt för alla" sjöng om den där fina kvällen när hon var lycklig. När hon sjunger om tjejen hon träffat och som hon knappt vågar röra där i sängen för att hon är rädd för att förtrollningen skall brytas. Det är inte så viktigt att det handlar om två tjejer, det viktiga är att det är väldigt vackert. På många plan.

Maud sjunger alltså med utgångspunkt från att hon är feminist och bisexuell. Det är viktiga låtar som behövs.
Jag börjar tänka på Lars Winnerbäck. Han har ju som bekant slutat vara viktig, han har slutat sjunga om viktiga riktiga saker och bara brer på. Maud är Lasse fast i verkligheten. Det vill säga så mycket bättre.

Jag börjar fantisera om hur det skulle vara om Lasse gjorde som Maud. Att han plötsligt började sjunga om hur han blev kär i en fager yngling med pipskägg. Hur de tog taxin hem, Lasse betalar såklart, och hur lycklig Lasse är när det plötsligt ligger två par kalsonger på sovrumsgolvet.

Då skulle det bli lite verklighet igen.

En stor applåd till Lisa Pedersen som lirar trummor med Maud, hon gör det med väldigt skön still. Det liksom spelas med hela kroppen...
(Se en intervju med Lisa i det föregående inlägget.)

Om en stund blir det säkert Säkert!....Förlåt jag var bara tvungen....


Tillsist:



Det måste premieras, snyggt klotter! Eller mer konst är det ju.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Alla har varit små.

Sagan går alltid igen, det börjas på någon liten scen iför polarna. Kanske på en förfest.
Ryktet går, fler vill höra, scenen blir större, människorna fler och musiken sprids.

Lars Winnerbäck känner alla till idag men våren 1992, för 14 år sedan, var Lars en liten kille som skulle spela på Rockkarusellen i Linköping. Tävlingen bestod av mest hårda band…och så lille Lars med sina visor.

Titta och njut på filmerna här under, vänner! Min kollega jobbade i början av 90-talet på TV Lindköping och spelade in en då ung Winnerbäck. Tack vare kollegans fantastiska minne kan du nu se den ensamme Lars på den stora, stora scenen. Tack Mats, du är en hjälte!





Så här i efterhand så kan man ju säga att killen hade något speciellt redan då…

Tillsist:
På fredag är det The Manor på Sticky.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Lars Winnerbäck, Musik, Göteborg

Skägg och värmeljus

Det var ju tänkt att bli en kväll på Storan med Hello Saferide. Men som så ofta förr ändrades planerna. Istället blev det av en slump Jord och Jarlsmark.
Det ångrar jag inte.
Jarlsmark är fyra välartade killar med kärlek för rock på svenska. Väldigt försiktig sådan. Det låter som en tidig Winnerbäck, innan Lars gubbade till sig helt. Någon kanske hör gamle Uffe…men nej så långt sjunker det aldrig på Jord.
Det är stundtals krispigt och vasst, ibland staplas tyvärr de intellektuella meningarna och metaforerna på varandra. Det blir trångt i ”budskaps-korvakinnet”.

Mestadels är det riktigt bra! Jag blir väldigt glad över att jag inte gick till Storan, Annika kommer ju tillbaka. Nu fick jag istället sköna låtar med sing-a-long refränger på modersmålet.
Jag börjar vid något tillfälle tänka på Per Gessle. Sångarens röst påminner ibland väldigt mycket om den då unge Halmstad sonen. En liten sökning på allas vår favvo sökmotor påvisar att jag kanske inte är helt fel ute.
Bandets sångare Johan Jarlsmark uppträde 1994 i Sikta mot stjärnorna med låten ”Flickorna på Tv2”. Det här skall ni inte ta som ett bevis på att Jarlsmark låter som Gyllene Tider. Inte alls. Alla går ju vidare som bekant.

Nästa gång du ser någon skylt som berättar om Jarlsmark, då sätter du dig på vagnen i din finaste gå-bort kostym och tar dig dit. Ta med några värmeljus också. Göteborgs mest kompakta skägg passar utmärkt till småljus och kalla öl.

Jerry Boman