Joel Alme på Södra Teatern: Borde ha dansat mera

När man jobbar med nyheter sjunker intresset desto längre bort händelsen sker. Det är en naturlig reaktion för oss människor, vi behöver kontakten, känna igen oss för att riktigt förstå och bry oss. Det går inte att ta in hela världen, den är för stor. Då blir det som händer runt knuten, det som är nära, som vi ser varje dag, då blir det mest intressant.

Inom kultur är det precis tvärt om. Ju längre ifrån desto mer intressant. Det lokala, det hemifrån, uppfattas som mindre bra och får kämpa för att uppmärksammas. Upp och nervända-världen.


Joel Alme. Om du vore från England, Damaskus eller Australien, då vore du det största. Då skulle inte Södra Teatern räcka till, då skulle vi fylla Hovet. Vi skulle sätta stolar på Stadions innerplan och vi skulle ha väckelsemöte i Globen. Med tillhörande efterfest på Slakthuset.
Men du är en enkel kille från Göteborg, Stockholms fina systerstad i väster, och det är kanske där det ligger. Stockholm har fortfarade svårt för sitt syskon. Då blir det inte fullt på Södra teatern, men vi som är där förstår. Joel Alme, du är större än det längsta avstånd.

När Joel Alme plockar med sig Treitlerkvartetten upp på scen tar han en risk. Att det där avskalade, avslappnade och avdramatiserade försvinner. Almes låtar är allt annat än just avskalade, avslappnade och avdramatiserade. Men lyckligtvis har kvartetten en inte helt normal framtoning för att syssla med klassiska instrument, de blir en helt naturlig förlängning av Alme där han sitter på sin stol.

Samspelet verkar ske på nervnivå, de fem spelar tillsynes spontant och det är i de bombastiska poplåtarnas universum en enorm prestation.  Treitlerkvartetten höjer, vrider om och mjukt stöttar Joel. Det är precis så storslaget och känslosamt som jag tänkte.

Alme sjunger om baskänslorna, de där vi får då och då, de vi inte alltid gillar, men inser att livet absolut skulle vara mycket tråkigare utan. Under stunder är det så vibrerade tyst i salongen att jag hör det oförstärka ljudet av Almes skjortknappar mot baksidan av gitarren. Och det är under de där svävande stunderna som Alme gör det finaste jag sett, det finaste jag hört. Det finns andra spelningar som berört mig till tårar, men denna kväll, denna dryga timmen, hugger och omformar mig. Jo, jag förändras.

Kanske har det med Joel att göra, hur han har förändrats. Det är som hans ”nya” liv, i Stockholm och som småbarnsfarsa, har fått honom att lägga än mer kraft bakom de där stora orden. Som om han numera vet vad som står på spel. Tidigare hade han en aning, nu vet han. Han vet, går det åt helevete nu, då är det över. I det skapas stor musik, stora ord blir mer än stora ord. Det blir ta mig fan på riktigt.

Det fanns ett klagomål, och det kom från Joels dotter. Efter spelningen önskade hon att pappa hade dansat mer. Och det kanske är där, i den sekunden, som Joel hittar hem. När han sjunger om att bara få en chans, att inte tappa den, då vet han vad han säger. Och jag förstår varför han rörde mig till tårar. För att han är på riktigt.

Joel, du bör alltid dansa mera.

Tom Jerry Boman
som för en gångs skull verkligen vet att mina ord är oviktiga