Vågar inte röra högen med papper, vågar inte läsa. Försöker förtränga. Kallar högen med papper för Helvetet. Tänker att jag en dag ska bränna Helvetet, det ska brinna i Helvetet. Med lågorna mot skyn ska Helvetet försvinna. Att få ro. Samtidigt är jag rädd för att någon kommer i efterhand och kräva mig på just de där papperna, och när jag då berättar att jag eldat upp dem börjar allt om igen. Att jag kommer få stå tillsvars för att jag satte eld på Helvetet, att det var mitt eget fel att Helvetet fanns. Och det man har skapat kan man inte elda upp. Man får inte elda upp.
Det är min värsta mardröm just nu, allt allt faktiskt inte är slut. På ett sätt är det helt sant, oavsett om Helvetet finns kvar eller inte. Det är inte över. Det kanske aldrig går över. Helvetet resulterade i Helvetet, och det helvetet går inte över.
Jag tänker nu berätta vad som hände efter den 28 oktober 2011, då jag blev överfallen av vakter på Kulturhuset i Stockholm, hur jag hamnade i rättegång och hur allt ser ut just nu.
-Det här är en lång text, och den handlar inte det minsta om musik, även om Jocke Berg figurerar på ett ställe, men det är en viktig text på helt andra sätt-
Alla kanske inte känner till det, att jag den 28 oktober 2011 brutalt blev överfallen av flera vakter på Kulturhuset/Studion i Stockholm. Jag sattes i handbojor, blev knuffad in i en vägg, skadade min axel, fick blåmärken av vaktens fingrar på armen och satt på ett golv väntan på polisen. Natten fick jag tillbringa i häktet. Polisen gick på vakternas story att jag klippt till en vakt i ansiktet. Inte bara en gång utan två gånger.
Dagen efter att jag släpps skriver jag ner hela historien. Jag vill att den ska spridas, att den ska bli hörd. Men också för att jag inte ska glömma. Hjärnan har en bra förmåga att tränga undan det man inte vill veta av. Så jag skriver. Det hela går att läsa på Facebook. Historien får eget liv och rasar ut över hela internet, vänner delar och pratar. Nyheter24 gör en intervju med mig, Uppdrag Granskning hör av sig (jag orkar inte höra av mig tillbaka), Sveriges Radio ringer (jag orkar inte ringa tillbaka) och jag får mejl från både SVTs och TV4s morgonprogram. Men jag kommer på att jag inte orkar. Hur mycket jag än vill berätta, hur mycket jag än vill utnyttja mina kontakter till att hämnas de där vakterna, hur mycket jag än vill dra ner brallorna på dem och ställa dem till svars. Jag orkar inte. Det blir bara den där intervjun med Nyheter24. Jag får ur mig allt. Fast ändå inte. För det hade ju bara börjat…
Hela händelseförloppet finns alltså att läsa här, och intervjun med Nyheter24 går att läsa här.
Att jag skriver nu beror på att det kanske är någon som vill veta vad som hände sen. Här kommer mina 365 dagar.
Dagarna efter den 28 oktober 2011 är som en enda stor dimma. Jag flyter in och ur sömnen, mest ur. Får hjälp att ringa psykakuten när jag hyperventilerar och inte kan andas. Får för första gången i mitt liv ångestdämpande medicin. Blir ännu räddare för avtrubbingen den ger. Är mindre, svagare, och känner mig äckligare än jag någonsin gjort. Det snurrar frågor om livet i smått och i stort. Jag tar pendeltåg till ändstationen, fast jag inte känner någon där eller har något ärende där, jag vill bara bort. Mest från mig själv. Tyvärr märker jag att jag hela tiden är kvar. Jag kan inte fly. Det gör mig arg och ledsen. Beter mig illa mot vänner, säger saker jag inte vill säga.
Får hjälp att kontakta Brottsofferjouren. De är snabba att boka in ett besök. Berättar min historia. Det känns skönt med någon utifrån som lyssnar. Som förklarar vad som kommer att hända, hur en rättssal ser ut.
Egentligen stannar min hjärna där. Rättssal. Tingsrätten. Jag har ju varit där så många gånger via jobbet som journalist. Nu ska alltså jag sitta på andra sidan planket. Rättssal. Jag tänker att det kommer att bli svårt att träffa de här vakterna igen, men de måste ju stå sitt kast och göra rätt för sig när de gjort fel.
Jag vet nu att jag är fruktansvärt naiv. För jag tror på ärlighet, att berätta sanningen och alltid berätta sanningen när det finns risk för att någon råkar riktigt illa ut. Men det ska visa sig att jag är naiv. För det är inte så det fungerar.
Veckorna går. Jag har svårt att minnas tider, namn och platser. Glömmer bort vägen hem och måste fråga efter min egen hemadress. Jag har ingen att prata med, psykologhjälpen jag blir lovad dröjer. Det ska utredas.
Sen börjar polisen ringa. Under några intensiva dagar strax innan jul får jag kanske ett 50-tal samtal. På alla möjliga och omöjliga tider. Det visar sig att förundersökningen är igång, vakten som säger att jag har slagit honom i huvudet och brutit av hans finger är äntligen förhörd. Över telefon. Han behöver alltså inte ens åka in till polisen, han behöver inte sitta framför en polis som kan läsa kroppsspråk och han behöver knappt röra sig ur fläcken. Jag får delar av förhöret uppläst för mig i telefon, vakten vittnar om att jag förmodligen varit påverkad av något, förmodligen något starkare än alkohol. Att jag uppträtt aggressivt. Han å sin sida har lidit något fruktansvärt av sina skador.
Mina vittnen glöms bort. Tre vittnen har jag, alla inrapporterade, med telefonnummer och namn. Ändå visar det sig att polisen "glömt bort" ett vittne. Till ett annat har man "tappat bort numret, har du det?".
Men jag fungerar som man gör efter att någon gått bort. Man fokuserar på det praktiska. Jag hjälper polisen. Jag ringer och jag berättar allt jag vet och kan. Jag är väldigt naiv. Väldigt.
Polisen är nämligen väldigt trött på mig. Den utredare som fått detta på sitt bord tycker det är, och nu citerar jag honom direkt "det dussinfall som jag inte orkar lägga ner hur mycket tid som helst på förstår du".
Detta är alltså innan det uppdagas att de missat ett vittne. Då säger polisen i telefon, och jag citerar "jag vet inte om jag ska slösa min tid mer på det här".
Jag frågar rent ut vad fan han menar. Då tar han tillbaka, säger att det var klumpigt sagt. Jag upplyser honom att han där och då faktiskt gjort ett allvarligt tjänstefel. Det håller han med om och tycker "att jag ska ta och anmäla utredningen".
Hans röst är trött och matt.
Sedan blir det tyst igen. Veckorna går. Jag mår otroligt dåligt, går oftare än vanligt ut. Dricker själv. Allt, precis allt, känns hopplöst. Vad som händer i morgon är oviktigt. Vänner, spelningar, fester, allt känns meningslöst. Livet känns meningslöst. Det största mörker jag känt växer. Börjar på allvar tro att jag är psykiskt sjuk.
Polisen ringer. De ska delge mig åtalet. Jag är naiv, jag tror på fullaste allvar att det kommer bli två separata rättegångar, en mot mig och en mot vakterna.
Jag blir åtalad för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Åtalet mot vakterna läggs ner. I brist på bevis.
Jag faller. Marken, golvet, himmel och helvete öppnas. Allt snurrar.
Polisen frågar om jag vill komma till stationen dagen efter, han hör på mig att jag inte förstår vad han säger i telefon. Säger att det kanske är bra om vi går igenom det här, öga mot öga. Jag säger ja direkt. Jag är naiv. Tänker att något måste vara fel.
Polisområde City har sitt kontor på Kungsholmsgatan, en halvtrappa ner ligger en ljus och öppen foajé. Jag anmäler mig i receptionen och sätter mig för att vänta. Efter en stund kommer en polis ut och sätter sig bredvid mig, han har en stor hög med papper i sin hand. Frågar om det är okej att vi går igenom ärendet lite snabbt här ute i foajén.
Jag börjar gråta. Jag sitter i polishusets foajé och gråter. Säger till polisen att nej, det är inte okej att vi sitter här ute, mitt bland folk, jag är väldigt upprörd och mår väldigt illa eftersom jag står åtalad för ett brott jag inte begått. Och även om det skulle vara så att jag begått det här brottet så är jag inte dömd, men polisen gör med sin handling mig till ingen alls. Att det inte betyder något. Jag vill inte sitta i en jävla offentlig foajé och gå igenom den värsta mardrömmen i mitt liv.
Han svarar att det tyvärr är fullt i alla rum.
Det hela löser sig, kanske ser han mina tårar. Kanske inte. Han hittar ett ledigt rum, fem meter bort.
Inne i rummet läser han upp åtalet. Våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Jag frågar vad som hänt med min anmälan. Jag är väldigt naiv.
Han svarar att eftersom vakterna anmält mig för våldsamt motstånd/våld mot tjänsteman så läggs min anmälan ner. Det förringas eftersom det är just vakter som anmält mig. Det som hänt mig har alltså inte hänt. Jag förstår ingenting. Jag gråter, skakar, är arg, ledsen om vart annat. Jag kan inte förstå. Allt är ju påhitt. Jag har inte slagit någon i ansiktet.
Han börjar titta på sin datorskärm. Jag frågar vad som hände med anmälningen om olaga hot, en anmälan jag inte själv gjorde utan som den polis som förhörde mig morgonen efter gjorde. Detta på grund av mitt vittnesmål.
Polisen tittar på sin datorskärm. Han ser ingen anmälan om olaga hot. Sen tittar han i papperna. Och där står den, svart på vitt. Vad jag sagt i förhöret och vad som ska anmälas. Polisen säger då att han på grund av datasystemen inte kan se hela förhöret och anmälan förmodligen "föll bort".
Här blir jag så arg att jag knappt kan behärska mig. Alla känslor far ut. Polisen råder mig att anmäla utredningen, för den har inte gått rätt till…
Jag tar alla papper och går. Tittar inte ens på honom, jag lämnar rummet, halvspringer genom foajén, ut på Kungsholmsgatan och bort mot Flemingatan. Allt snurrar. Jag ringer en vän, hon svarar. Jag berättar allt. Jag berättar att jag inte vill leva längre, att det inte finns något allt leva för, för nu går precis allt emot mig. Kanske är jag överdriven, men det är så jag känner just då. Vi pratar i telefon jag vet inte hur länge, jag irrar runt på Kungsholmens gator tills hon säger till mig att ta mig till en bar vid Hornstull. Hon ska komma dit. Egentligen har hon annat för sig men ställer in. Det är jag än idag, och för evigt, tacksam för.
Sedan följer vad som på ytan ser ut som en lugn tid. Inombords brinner jag. En långsam förödande eld kryper sig närmare och närmare mitt hjärta. Mitt inre sotar igen, jag blir svagare och svartare. Går hos en psykolog, försöker. Har vänner som ställer upp, åker med mig till psykakuten när jag behöver. På ytan fungerar jag, men där inne, på nätterna, bränner lågorna. Åker till akuten igen, ett ställe jag inna detta aldrig besökt.
Det kommer mer papper. Varje dag är jag rädd för att komma hem, rädd för vilka nya papper från Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten som ska möta mig. Tillslut kommer pappret jag väntat på, den 12 maj ska mitt fall upp i rätten. Men något är fel. Jag har bett om en speciell advokat, som jag fått rekommenderad via en nära vän. Men det är inte hans namn som står på pappret.
Jag ringer Tingsrätten. De erkänner utan omsvep "att något blev fel". Jag faller igen. Hårt. Ringer min bästa vän och hon tar med mig akuten. Igen. De vill lägga in mig. Jag tappar det totalt och vill bara bli utsläppt. Står vid dörren och ber dem öppna. De vägrar. Får panik, alla känslorna från den där natten i häktet kommer tillbaka. (jag förstår nu varför de inte ville släppa ut mig. Tillslut fick jag efter ett lång samtal med läkare ändå gå ut)
Jag får rätt advokat och ett nytt datum sätts för rättegången. 18 juni. Tiden segar sig fram mot datumet, jag sover knappt något alls. Försöker sköta ett jobb, det går inte bra. Kämpar. Håller mig flytande. Träffar min advokat som är väldigt bra och snäll. Vi går igenom fallet, han frågar tusen frågor och han är hård där han behöver och mjuk där han behöver.
18 juni 2011. Dagen. Möter två vänner vid Slussen, vi går på blåbuss tre mot Kungsholmen. När vi hoppar av springer vi in i Jocke Berg från Kent. Han har en svindyr resväska i aluminium och bredvid honom hans barn. Han ser fokuserad ut. Kommer på mig själv med att tänka på Isola-omslaget. Undrar om Jocke Berg också tänker på det när han ska ut och flyga.
Framme vid Tingsrätten darrar mina ben. Jag har alltid tänkt att det är en myt, något man bara säger, att benen skakar. Men benen skakar verkligen. Gå in i den pampiga byggnaden, sätter mig på en bänk. Börjar nästan gråta när vän efter vän kommer. Tillslut är vi kanske 16 personer. Jag blir väldigt rörd men är för nervös och förvirrad för att ta in. Advokaten kommer och vi går upp två trappor, svänger runt ett hörn och in i en korridor.
Där sitter han. Själv. Ensam i ett hörn sitter killen som alltså berättat för polisen att jag slagit honom i huvudet och brutit av hans finger. Medvetet och med kraft.
Jag märker hur mina vänner fyller väntrummet, medvetet eller omedvetet ställer de sig mitt framför vakten. I en halvcirkel står de. Själv gömmer jag mig bakom ett hörn.
Det ringer in och vi går in i salen. Mina vänner fyller åhörarstolarna och jag känner ett starkt stöd. Jag sätter mig på den åtalades bänk och tittar mot mina vänner. Och för första gången känner jag ett lugn. Samtidigt vet jag att jag aldrig någonsin kommer kunna förklara hur mycket det betyder att de sitter där och då. Jag tittar på var och en av dem och känner en stor kärlek. Det där är vänner. Och jag kommer aldrig kunna förklara det för dem.
Vännerna stirrar på vakten. Vakten tittar ner i golvet. Åklagaren och rättensledamöter bläddrar bland papper. Min advokat tar tag om min höger arm, lutar sig fram och säger lugnt "Jerry, det här kommer gå bra. Berätta bara din historia."
Åklagaren lägger fram orden. Vakten berättar. Jag berättar. Vittnen berättar. Allt är som en film. Fast med den stora skillnaden att det är en rätt dålig film. Vakten ändrar sin historia: nä, Jerry slog mig nog inte i ansiktet, och gjorde han det så var det oavsiktligt. Och nä, det där fingret som gick av, det kan också hänt oavsiktligt av Jerry.
Åklagaren vrider på sig. Hon frågar: Kan det vara så att Jerry faktiskt gjorde de här sakerna du hävdar att han gjorde, att han gjorde de när han blev rädd? Att han blev rädd när ni grep honom?
Ja. Det. Kan. Det. Absolut. Vara. Så. Är. Det. Nog.
Orden träffar mig som en kanonkula. Jag vaknar ur min dvala, som dimmat ner mig nära botten i ett halvår. Jag känner hur jag plötsligt lyser igen. Vad är det han sitter och säger? Han säger plötsligt sanningen.
Ja, jag blev rädd. Jag blev räddare än jag någonsin varit förut. Jag kände mig hotad, inte till livet, men till hälsan.
Mina vitten berättar vad de såg och upplevde. Vaktens vittnen berättar. Bland annat berättar vaktchefen hur aggressiv jag varit och hur han ser att jag håller upp vaktens finger i luften, stirrar vakten i ögonen och medvetet bryter fingret. Rättens ordförande frågar om han verkligen såg det? Vaktchefen svarar nej, men säger att det var så. Han får en tillsägelse att bara säga saker som han sett. Att han faktiskt vittnar under ed.
Vaktchefen fortsätter, säger att han sett slaget. Ännu en gång får han frågan om han verkligen sett slaget. Han svarar nej men han vet att det utdelades. För andra gången, denna gång lite hårdare, får han en tillsägelse och påminnelse om eden.
Rättegången avslutas. Det är måndag och dom faller på torsdag. Fyra dagar.
Mina vänner tar mig med till ett fik i närheten, vi fyller stället. Pratar om det mesta, musik vi hört och spelningar vi sett. Jag minns knappt. En vän till mig ringer, en av de som vittnat. Hon frågar om hon gjorde bra i från sig, hon var så nervös. Jag säger att sanningen är alltid rätt. Hon håller med och vi pratar en stund. Jag tror jag säger förlåt för att hon tvingades uppleva detta. Jag förstår att hon var nervös, men jag är henne evigt tacksam att hon visade det största modet och vittnade.
Dagarna går än långsammare. Det är vackert väder, jag jobbar och folk hör av sig om AW i solen. Jag avböjer. Gör mig beredd. Läser på om olika straff…
Klockan är 11:09. Jag befinner mig i en bil i en småbåtshamn i Nynäshamn. Har ställt bilen i skuggan under en stor ek. Den ger trygghet och stabilitet. Jag slår numret till Tingsrätten. Har målnummret på en lapp.
Jag ber att få domen i målet med numret som står på lappen. I samma stund som mina sista bokstäver lämnat munnen knycklar jag ihop lappen. Hårt.
"Ja…då, ska vi se här… Det står att åtalet ogillades"
Fast jag vet precis vad det betyder frågar jag vad det betyder. Det läggs ner, ogillas, är borta, det var fel.
Jag frias. Jag har inte gjort något fel.
Det rinner stora stora tårar. Bilen är sommarvarm och tårarna ännu varmare. Jag önskar kvinnan i luren världens bästa sommar. Hon skrattar till och säger det samma. Jag lovar henne, det kommer bli världens bästa sommar.
Jag är ännu inte helt frisk, jag får hjälp och jag kämpar. En stor del av mig försvann den där natten på Kulturhuset. Ett kulturhus som ännu inte kommenterat det som hänt, trots att de får flera håll fått frågan.
Jag vill tacka alla mina vänner, både nära och mindre när, för allt stöd under den här tiden. Det har betytt livet.
Till vakterna vill jag säga: Det hela var ett missförstånd. Jag förstår ert jobb mycket väl, men ibland ser misstag. Då får man stå för dem och bara berätta sanningen, även om det betyder att man erkänner fel och brister.
Till vaktchefen vill jag säga: Du ska vara ett föredöme för dina anställda. Du om någon borde veta att saker går snett ibland. Men att med påhitt och falska vittnesmål försöka upprätthålla någon fasad slår bara tillbaka.
Det var 365 dagar. Nu väntar resten av livet. Jag tror det blir ljust.
Tom Jerry Boman
2 kommentarer:
jag ville bara säga att jag läste det här med tårar i ögonen, och att jag hoppas att du mår bra nu.
Jag känner inte dig, men vi har gemensamma bekanta. Jag läser din historia och gråter som ett barn över maktlösheten och frustrationen och smärtan. Vilken lättnad att sanningen värderades tillslut. Men samtidigt blir man så trött av att höra att det är den som redan ligger som måste kämpa emot och simma motströms. Det händer alldeles för ofta. Stor kram till dig och dina fantastiska vänner.
Skicka en kommentar