Musik enligt Jerry: Resa: Åkte till Pipelinefestivalen i Sundsvall

Jag har funderat en del på vad livet egentligen går ut på. För väldigt många år sedan trodde jag att jag klurat klart. Det var fel. För inte så många år sedan trodde jag också att jag klurat färdigt. Det var fel den gången också. Så nu sitter jag här igen och funderar på vad livet egentligen går ut på. Och jag har kommit fram till en del. På ett sätt involverar det Sundsvall. För det var just där jag var i helgen, besökte Pipelinefestivalen. En tvådagars insamlingsfestival, så föreningen/klubben/arrangören Pipeline kan köpa in nytt PA. 20 år höll det gamla och trots att de skänkt stan så mycket kultur genom åren (startade faktiskt redan 1973) så blev det nej när de behövde lite hjälp från kommunen.

Mer info om hur du kan stödja Pipeline hittar du här. Varje krona räknas!

Någonstans utanför Gävle slutar bilens baklyktor att fungera, medtrafikanter gör oss uppmärksamma på att vår bil inte syns på stora svarta, nattsvarta, motorvägen. Och det är där det händer något, för en herrans massa år sedan hade jag knappt vågat köra vidare och för inte så många år sedan hade jag inte heller kört vidare.
Nu kändes det inte så jobbigt ändå, jag satte mig i passagerarsätet och vi fortsatte åka mot Stockholm. Utan baklysen.

Vi var på väg från Sundsvall, från Pipelinefestivalen. Och jag kände mig så nära mig själv som jag aldrig gjort förut. För musiken hade tagit mig till ett ställe jag aldrig annars skulle besökt, träffat människor jag aldrig annars skulle träffat. Vissa åker till Indien, andra åker till Sundsvall.

I just den här lilla staden brinner hjärtan, evighetslågor. Eldade från djupet, likt vulkaner som aldrig slutar värma. Människor som har kommit på lösningen, samtidigt slutat klura, samtidigt precis börjat. Och det är där jag hittar meningen.

Nu till några höjdpunkter:

Hotellet
Först ut på lördagen går ett band som gör sin premiärspelning. Skulle man ha fördomar om namnet så kan man tänka pop. Men det är inte riktigt samt, Hotellets Björn Sundström, Henrik Nordlander, Oskar Unger och Emil Öhlén, gör någon form av rappop på svenska. Likt en sval Martin Hanberg korsad med en rappande Familjen minus det elektroniska. Jag har aldrig hört på maken! Mycket bra! Medlemmarna figurerar tydligen i flera Sundsvallsband och det märks, inte ett spår av premiärnerver. De kör över mig totalt.
Samtidigt går det inte att placera dem, hitkänslan finns där och så kommer den här verkligt märkliga sången. Märklig på ett väldigt charmigt sätt.

Frantic Sunday
Att åka till Sundsvall… för att se Uppsalas bästa band. Så där blir det ibland. Frantic Sunday spelar brallan av de flesta, sångare Tomas Karlsson ställer sig på kravallstaketet, vinglar, hoppar ner, ut i publiken. Likt en elektrisk ål på fuldroger ringlar han fram, orden väller ur mun och på scen vräker bandet fram garagerock vassare är kockens knivar.

Matti och Conny
Det skrivs konstant hur trulig Mattias Alkberg är, hur märklig Conny Nimmersjö är. Som det vore en slags sanning. Att orden var i domstol avgjorda, pang med klubban i bordet och sedan ska alla vara med. Trulig och märklig. Så är det, vet alla.
När nu Matti och Conny ställer sig på scen med varsin gitarr är det sista jag tänker på trulig/märklig. De spelar rakt av, lite Nimmersjö-låtar som bla den oändligt vackra och känsliga Regnet i Södertälje. Än mer punk blir det i Mattias Alkberg BDs Hashkollektiv, Conny sjunger likt han hittat texten på gatan, gått ner i källaren och börjat lira. En konstant röd linje löper genom tolkningen, välspelat med kanter. Helt fantastiskt!

Sen gjorde ju Musik enligt Jerry favoriterna Magnus Ekelund & Stålet, Popterror och MOA snygga gig alla tre. Men de får så mycket utrymme hela tiden att jag lämnar dem därhän… eller nä, några små detaljer:

Stålets vikarie
Samuel Malm fick akut feber och kunde inte spela. In kommer friska Stina Vikström. Pang, där har ni en stjärna! Hon lärde sig tydligen låtarna i turnébussen mellan Luleå och Umeå (där de spelade på fredagen) och sen gick allt av bara farten. Att Stina sedan har en jävligt cool tatuering gör inte det hela sämre:

Bertil Hedman
Alla i Sundsvall känner Bertil och Bertil känner alla. Inte konstigt, han är världens trevligaste och den här helgen fick vi bo hos honom. Som att bo på hotell! Fem min från spelstället, frukost och väldens bästa på att välja musik i högtalarna. Samt tio tusen konsertanekdoter! När jag blir gammal ska jag bli som Bertil. Hoppas jag.

Extra tack går också ut till
Tut (Sundsvalls kommun borde ge dig lön!)
Mannen med Skägget
Tribaltatueringen
Martin(aka Hallsovaren)
Simona(bil men inget körkort)
Frida(mycket trevligt att ses igen)
Popterror (Sveriges roligaste band!)
Hela Stålet (...eller är det de som är det?!)
Matti och Conny (äldre män har alltid en cigg över)
Ekelund (du kommer snart ta över hela världen min vän. Du är ett sant geni)… tack.

Det jag kom på under helgen, eller när jag satt där i bilen utan bakljus på väg hem i natten: Livet är här och nu, det pågår nära, det rullar på. Saker löser sig, och livet är inte förutbestämt. Nytt föder nytt och gammalt får vara.
Skit samma om lyset är sönder, så länge vi kör spelar det egentligen ingen roll om de där bakom oss ser vart vi är påväg.

En bild som får förklara exakt det som jag snackar om. Conny, Magnus och Matti. Tänk efter så förstår du precis vad jag menar.