En väldigt rutinerad artist om än okänd, en total nykomling med historia från det mesta och en vars karriär konstant når nya nivåer och möter ny publik. Kvällen på klubben Where were you last night på Debaser Medis var som lilla julafton för mig. Tre akter, väldigt olika och sig helt unika. Ja, de är unika, Charlee Nyman under namnet And Then, premiären för färska Hyper Heart och så Sameblod som ständigt förvånar. Lägg där till mycket trevlig publik som kom i tid (helt otroligt mycket folk för att vara mitt i månaden, Debaser Medis och första band 22!).
Första gången jag hörde And Then/Charlee Nyman var det fortfarande band som körde Myspace, någon gång sommaren 2008. Sedan dess har det hänt mycket, hon har körat med Kristian Anttila, sjungit med Niva, släppt låtar med Adrian Lux och sist men inte minst, hon sjunger på en av världens största djs, Sander van Doorns låt (Googla honom...8 miljoner träffar...). Nyman har spelat sig genom Bonden, genom ställen så små att knappt pianot får plats och nu sitter hon där, mitt på Debaser Medis scen. En av Stockholms, en av Sveriges viktigaste scener och det hela är helt svindlande. Ändlöst vackert, rösten är otroligt närvarande. Smygande, som allt var gjort under täcket i hennes lilla lägenhet. Det är sorg, det är kärlek och det är förlåt. And then sätter ord och känslor på en hel generation, alla fina människor som inget annat vill än att bli älskade för vad de är. Att de får vara sig själva. Charlee har alla chanser att på precis den där förebilden som just de kan lita på, de hör hennes ord och känner styrka. Här är ingen som sitter på höga hästar, som pekar med fingret och säger åt en hur det ska vara. Nyman är en av er, hon är på er sida och hon har varit där själv.
Mixtapes and Cellmates, Prins Eugen, Den Stora Sömnen, Raketen (Stockholms Raketen)… Listan kan göras precis hur lång som helst på antalet band som medlemmarna i Hyper Heart figurerat i.
Men dåtid är förbi, nu blickar vi framåt. Och det har Hyper Heart gjort. Jag lanserade genren eurodanceindie när jag var först med att berätta om detta superband:
Eurodanceindie- Etagevåning med utsikt över kanal och champagne till frukost någonstans i Benelux 1990 möter Etta i Hökis med cigg och folköl till middag 2012 // Storslagen dance-not-dance musik // i lurar ensamt - i Globen "Epic mayhem!!!" // Flitigt användande av synthljudet "Arenarun" , ofta i formation av enstaka kraftfulla ackord // Text om känslor och förlorad dito // Tidigaste omnämnande 14 maj 2012 //
På fredagen var det alltså äntligen dags för premiärgig… Vilken jävla smäll! Ljudmattan som träffar oss är synthig, rå och helt kolsvart. Det mullrar i väggarna och äntligen kommer det så vanliga ”Medis-ljuset”, blått, blått och blått, i en riktig kontext. Jag tänker ett hårdare, mer hitinriktat Sapporo 72. Det låter som sagt rakt in på Gimme Indies topplistor med högsta rotation, Hyper Heart bjuder på färska oscillatorer och färska ingångar. Hyper Heart är sexigt, svettigt och sedan kommer ett helt nytt instrument:
Publiken tappar fattningen, det enda folk runt mig pratar om är ”Va fan är det han spelar på och hur coolt låter inte det där!”. Nick Martin har en ring med en blå lampa och efteråt förklarar sångaren i Hyper Heart Robert Svensson (japp, den Robert Svensson) att det hela är kopplat till ett hi/lo-pass filer och reagerar på hur nära Nicks hand är basens strängar. Total magi och fruktansvärt snyggt ljud! Ge oss mer!
Hyper Heart kommer spela överallt. Så är det, detta kommer älskas och det riktigt fina är att synthmusiken i Sverige tog just ett steg. Borta är det gamla och in kom det nya. Släpp 80-talet och låt synthen blomma från 90-talsjorden. Helt matt över hur bra detta var!
Sist ut ännu ett band som tagit steg från spräckta högtalare på Bonden Bar, via Way out west, Popaganda, Norge och till Medis. Sameblod. Och vad ska man säga, de sätter sin bästa hittills, allt sitter som en keps på öppet vatten, mycket bra. Frederick Rundqvist på bas bör ha ett helt eget inlägg, killen än bänder sig över basen, än sitter ner, än ligger ner och spelar, ja verkligen SPELAR, skiten ur sina fyra strängar. Det skapas ett sällsynt sväng och ja, UR Road, bandets helt egna ”vissellåt” är mycket smittande. Briljant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar