Det är inte ofta jag skriver om andra musiksajter. Jag verkar tror att jag lever i ett helt eget universum, där ni visserligen är inbjudna men några andra som gör samma sak inte existerar. Det är såklart inte sant, jag är unik men ändå inte unik. Alla är unika.
Nu har det hänt en sak jag har längtat efter i många år, att någon en gång för alla skrotar ”konsertrecensionen”. Själv har jag, som någon med hökögon och knivigt sinne kanske märkt, alltid försökt beskriva vad som händer inom mig när jag ser en spelning. Har skapat konst av konsten. Kan låta märkvärdigt men det har varit mitt mål, för varför ska man egentligen berätta vad som har hänt, hur det var, om man inte adderar något själv? Vad är egentligen målet med ett referat från ett gig?
Det är Devotion Magazine som tagit det stora steget för musikmänskligheten. De har helt enkelt publicerat en diktsamling om Popaganda.
Jag är så imponerad att håret lockar sig mer än vanligt! Det här mina vänner, det här är stunden då musikjournalistiken togs tillbaka, när maskineriet stannade för att explodera sig tillbaka till den konst det faktiskt är.
Nu hoppas jag att hetsen, slentriantexterna, klyschorna för evigt låses in i djupa valv. Att det blir slutförvaring på orden tajt, magi och levererade. Jag önskar mig en musikjournalistik som lyfter det vackra i orden, det subtila, det svåra att sätta ord på. En journalistik som vänder sig inåt lika mycket som utåt, som exkluderar och inkluderar istället för att vara alla till lags.
Den här kicken behövde jag. Nu kör vi åtta år till! (japp, Musik Enligt Jerry fyller snart åtta år…)
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar