I torsdags hade Paris litet kalas på fina Lasse i
Parken och ja, det blev precis som man tänkt sig. Plötsligt står man där och
minns hur fantastiskt det där lilla bandet är, hur många av deras låtar man kan
och hur jävla bra de nya låtarna är.
Min historia med Paris börjar samtidigt som deras, jag var faktiskt där när de gjorde sin första spelning. Hur märkligt det än låter som skedde debuten på Hultsfredsfestivalen. Ja, detta var på den tiden när en stor svensk festival faktiskt kunde bjuda på ett helt okänt band. Jag brukade nagla mig fast framför de där scenerna, i folkmun gick banden under epitetet ”demo”, men vad skillnaden var mellan dem och alla andra band fattade aldrig jag.
Just det där året, 2001, smällde Hultsfred till med en i bakspegeln väldigt imponerande lineup på ”Demoscenen”: Marit Bergman, Moneybrother, Division of Laura Lee, Psycho logical truth (minns ni dem?), Ane Brun och Johan Borgert. Jag såg dem alla. Även Paris.
Men då är då och nu är nu. Och det som slår mig är hur bra Paris åldrats, det nya materialet innehåller samma byggstenar som tidigare: naiva melodier, synthslingor och ett jävla sväng. Det låter så enkelt när Emma Nylén, Annika Mellin, Mattias Svensson och den för dagen inhyrda trummisen Jon Olsson (från Tiny Boys) sätter låtarna. Som at ta på sig ett par riktigt ingångna jeans. Och där de eventuellt förlorat i naivitet har de vunnit i smarthet. Jag kommer på mig själv med att le flera gånger. Det är mjukt, humoristiskt och ovanligt avslappnat.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar