Peace & Love:Icona Pop och Alina Devecerski räddar framtiden


-Men Jerry, är det en liten tår i ögat där?

Ja. Det var verkligen en tår. En liten skvätt vätska sprungen ur en stor lycka från inuti. För de timmar jag precis upplevt var och kommer alltid minnas som De Lyckliga. Både för banden jag såg men också för hur jag reagerade. Vad det gjorde med mig, vilka sidor det tog fram.

Det är väl inte en stor hemlighet att jag har haft ett väldigt jobbit halvår. Nu ligger allt bakom mig och livet kan starta om. Jag kommer nog inte bli den jag var förut men förhoppningsvis blir jag någon i närheten av det. Och gårdagen visade att det kan gå. Eller det kommer gå.

Det är kö. En lång kö in till Gaceland-scenenPeace & Love. Under hela dagen har Icona Pops I Love It pumpats ut från bilar, från balkonger och bandare. Det är en brottarhit, kaosbra och förväntningarna i topp.

Nu ska jag vara ärlig. Publiken består av 90 procent tjejer. I alla fall där långt fram där jag står. Det är jag och 20 + tjejerna som tydligen ÄLSKAR Icona Pop 2012. Och det är där jag ska vara, ska man försöka skriva och förklara det fenomen, den magi, som är musik, så är det där långt fram man ska vara. Notering till några.

Sen brakar det igång…

Icona Pop välter Graceland. De käkar upp oss, spottar ut oss och idislar oss med kärlek. Vi gör det samma åt andra hållet, golvet och scenen är ett. Aino Jawo och  Caroline Hjelt kastar punken rakt i ansiktet med dist, med exakt rätt timeing. Organisk dansmusik, levande gjord med en jävla massa underbar attityd och…här är ett OCH med stora bokstäver, självdistans. Sug in följande textrader:

You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but i’m a 90’s bitch


Jag som då är från 70-talet fånler. Jag är så lycklig att få en smäll, att livet går vidare och nya människor ifrågasätter allt gammalt. Det är precis så jag försöker tänka hela tiden, inte fastna i nostalgi.

Icona Pop är för dansgolvet men på en och samma gång är det också punkattityden som gör det värt ett hål i skon. (jo, min sko gick sönder redan här). I Love It är känslan av odödlighet, att som de sjunger slänga alla sorger i säck och bränna rakt in i den mentala väggen för att se den upplösas. Icona Pop, I LOVE YOU!


Efter 45 väldigt intensiva minuter är det över. Sen händer allt mycket fort, vi slussas ut, ställer oss i samma kö igen och väntar ivrigt på nästa akt på samma scen.

Det är svårt med hits, det blir lätt att en låt tar över totalt och när sedan artisten kommer fram på scen märker man att det just är… ett tomt skal…

Äh, de blev en konstig början, jag skriver vad jag känner istället. Brukar ju ändå bli bäst:

Alina Devecerski är en briljant diamant, komprimerad Lykke Li-lyrik i en dansgolvslåda. Som du tänder eld på med bensin och fyrverkeri. En molotov med känslor. En storm i ett badkar, med all rätt. Och det är just precis i orden som Alina blir så mycket större, hon är ärlig. Alina är ångestdisco på det finaste sättet. Hon får oss i det närmaste tysta med nya låten Det Är Down Nu (om jag minns rätt på namnet), en låt om det svartaste svarta. Efteråt skriker vi rakt ut, känslor väller fram. Att hon står där och pumpar sitt disco samtidigt helt helt naken. Det finns ingen mur mellan oss och Devecerski. Djupet är oändligt i hennes skapande.  

Mitt i detta händer följande:



Det var här tårarna kom. Så. Jävla. Vackert. Och jag fick vara med om detta. Skon gick än mer sönder, golvet böljade och min poparm knöt näven och skrek rakt: Flytta På Dig!

För er som kanske tycker det är en banal text, Alina har förklarat att den för henne handlar om känslorna, de som drar ner en, att de ska flytta på sig så man kan leva vidare.

Och det är precis det jag känner, nu skriker jag flytta på dig till det senaste halvåret och omfamnar resten av livet. Musik är större än livet, orden än större. De flyttar inte berg, de spränger hela massiv till månen. Flytta På Dig!

Ja, jag hade tårar i ögonen när jag senare rusade in på Eden, backstageområdet. Jag ville berätta för alla vad som händ, vad jag upplevt. Uppträdde förmodligen helt stenad, hög på livet och känslor. Jag vill att ni ska förstå, hur andra personer, hur musiken, tar mig framåt. Räddar den mig så kan den rädda dig. Glöm aldrig det. Icona Pop och Alina Devecerski var min livboj. De räddar framtiden.

Jag tror det fannas personer i publiken som blev så pepp att de faktisk gick hem och startade band. Jag vill inte skriva nån på näsan men ägna en tanke åt det jag skrev om publiken, vilka den bestod av. Icona Pop och Alina Devecerski är viktiga. De räddar framtiden.

Tillsist:
Om någon kan förklara VARFÖR den här megabilen glider runt i Borlänge blir jag glad. För utom det idiotiska att spy ut avgaser i ton så är det osmakligt att ragga småtjejer med stor svart bil. (ja, det gjorde dem) Skämmes!




Tom Jerry Boman

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Fantastiskt bra förmedlat, känslan alltså. Får också en fantastisk kick av just dessa två låtar/akter. Även jag är 70-talist med svårigheter att släppa det som var och hellre gräver ner mig i ngt nostalgiträsk. Härligt med ny pop som får en att känna framtidshopp.Minns när jag såg Palpitation på minsta scenen på Storsjöyran ett år och fick samma fina känsla :-) Hoppas du hittar nån att dela soluppgången med förresten. Kram

icona pop sa...

Oj! Varför har vi inte sett denna fantastiska blogg innan?? Vi läste det du skrev och nu fick vi en tår i ögat. Tack för att du förstår oss och vår musik och att du delade det fina ögonblicket med oss! Hoppas vi ses på någon annan scen snart igen och att du hade en fortsatt underbar festival.
Mycket kärlek
// Caroline och Aino , Icona Pop