Det här är upplevelsen av Jag är inte rädd för mörkret.
Här ute står tiden still. Varje gång jag hoppar av och börjar gå är det som att vara med i en film, en väldigt tyst film. Här sitter pensionärerna på sina rullatorer mitt i cykelbanan. Barn, ungdomar, gör precis vad som helst de vill. Långt där borta spelar någon landhockey ensam, andra springer upp och ner för kullen. Ner, upp, ner, upp.
Ändå är det tyst. Man hör fåglarna. Tydligt. Speciellt när våren nalkas och knopparna skulle brista vilken sekund som helst om de inte gjorde ont.
En timme med buss från Slussen ligger Stavsnäs By. Här står villorna uppställda, brun sjuttiotals estetik. Identiska. En affär mitt i byn och på andra sidan vägen de något äldre husen, originalbyn. Där på andra sidan hittar man också det märkliga bageriet, som också är en pub, som också är en restaurang, som också ibland bjuder på The Smiths/Oasis-låtar tolkade på fiol. (den storyn tar vi en annan dag)
Jag har åkt hit ut för att träffa ett riktigt Kent-fan. I samma timme som bandet själva kliver upp på Berns scen och håller presskonferens har jag åkt hit ut för att ägna mig åt det som Kent egentligen handlar om. Det som finns bakom alla viner, böcker och strålkastare. Jag vill ägna mig åt Musiken.
Nä, hon är inte 14 och nyfrälst, hon har varit frälst sedan första skivan, totalt uppsugen i orden och tonerna från Eskilstunas mest välklippta band. Det finns många som hävdar att de är "riktiga" fans, de som är lite mer, lite bättre. Det gör inte min vän. Hon bara är det. Det behöver inte sägas.
Som det absolut starkaste beviset för detta får jag börja med berätta hur hon nyss blev mamma för första gången, i famnen villar en liten knodd som med nyfikna ögon och öron just börjat utforska världen.
Och nu kommer vi till det magiska: Det första knodden fick höra var Kents första skiva från 1994. Innan han hörde mamma säga hej, innan pappa sa hej, innan något alls. Kents debutalbum.
Ja, det är helt sant och hur vackert som helst. När det var dags att föda bad min vän barnmorskan och läkarna att sätta på Kents första skiva. Den där med blått och svart omslag som startade allt.
Det, mina vänner, är nog det finaste beviset på uppskattning. Att i en av de finaste stunderna i livet, när ett barn föds, välja just Kent som soundtrack är en biljett rakt in bland superfansen. Ett plakat för att förklara exakt hur mycket de betyder för henne.
Men hon gör ingen grej av det. Var ju bara så det skulle vara. Kanske anser hon sig för gammal. Fast nej, ändå inte. Hon är inte för gammal. På vägen ut får jag frågan om jag kan köpa pennor. Pennor som fäster på tyg så vi kan fixa hemgjorda Kent-tröjor till den lille knodden. Tyvärr hittar jag inga pennor och planen går i stöpet, men Kent ska vi lyssna på.
Jag har alltså tagit med mig nya skivan Jag är inte rädd för mörkret hit ut. Vi ska tjuvlyssna en dag innan det verkliga släppet. På något sätt alltid högtidligt. Att tjuvlyssna innan alla andra.
Jag märker att hon är uppspelt, vill att jag ska starta datorn fort. I famnen vilar knodden tryggt i poprandiga kläder och nog spetsar även han öronen.
Det kanske bara är inbillning men när jag väljer att börja med Färger på natten stannar rummet till. Mor och son knyts ihop. Hon med sin långa kärlek till bandet och han som föddes till Kent.
Vi lyssnar igenom skivan många gånger, väljer låtar huller om buller, pratar väl inte så mycket egentligen, knodden tar uppmärksamheten. Men det är något speciellt med en ny Kentskiva. Så vi lyssnar noga ändå. Drar in allt i huvudet. Hur det låter, hur det känns. Smakar på orden, tolkar och vänder.
För några år sedan hade både hon och jag räknat ut bandet. Jocke Berg gnällde mer och mer, musiken verkade mest vara ett evigt staplade av olika experiment. Kent som vi lärt känna i mitten på 90-talet var långt borta, inte för att allt var bättre förr, men själva nerven hade försvunnit.
Kanske tänkte vi att det var vi som blev gamla, precis som Jocke Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen och Sami Sirviö. För varje skiva blev vi mer och mer förvånade, var skulle det sluta? Men så kom då 999 och vi satt där som förbytta. Vad hände nu? Kent kom tillbaka.
Jocke lät född på nytt, borta var gnället som tidigare tagit enorma proportioner. Hans röst hade i det närmaste gjorde parodi på sig själv. Nu isande en vass, rak och ärlig röst genom luften. Ungefär som han sjöng likt han hade velat att han skulle lyckats med på Verkligen. Då nådde han inte fram. Nu är läget annat, erfarenheten och självsäkerheten är en helt annan.
Musiken var än en gång avskalad. Trots pampigheten och Sveriges bästa intron var det ändå något tunnare. På ett bra sätt.
Kent 2012 lyckas förena två epoker av svenskt musikliv, 90-tal och nutid. Inte i nostalgi eller i ängslig vara-först-med-allt, utan genom eftertänksamhet. Skivan ska med Kent-mått tillverkats snabbt och det hörs. Borta är det överproducerade, tack och lov. I fokus ligger låtarna, texterna. Det där numera så ogreppbara "Kent-soundet" finns kvar. För vad är egentligen det där soundet? Allt är som förbytt, men ändå är det något där. Det som låter Kent.
Jag kopplar det till färgen blå, målad med bred pensel men ändå noga i detaljerna.
Jag plockar personliga favoriter: Färger på natten, Petroleum och 999. Hon håller Petroleum högt. Skivan innehåller väl inte några riktiga bottennapp, även om Isis & Bast aldrig riktigt fäster. Jag är inte rädd för mörkret är precis som alla andra Kent-skivor på en punkt: Kortsiktighet och långsiktighet. Här finns låtarna man gillar direkt men här finns också låtarna som förmodligen kommer växa.
Vad knodden har för favorit får vi aldrig veta, han har somnat till tonerna av Sveriges Största Band. Blundar i famnen på en mamma som någon gång i framtiden kommer berätta hur han förmodligen var den yngste personen som fick höra Kents nya skiva en dag i förväg.
Kanske kommer hon också spela upp deras första platta och berätta för sin son om den där magiska vårförmiddagen när han blev till. Att han föddes till introsmällen av Ingen kommer att tro dig:
Barnet mår bra
Han mår som han ska
Så underbart
att vara ett barn
och dag efter dag
och steg efter steg
lär han sig gå
precis som jag
Kent är tillbaka. Ett Kent jag gillar. Igen. Berg skriver texter med riktigt innehåll. Politiska och samhällskritiska. Och hans tre ankare är mer självsäkra än någonsin.
Vem vet, om några år kanske ett barn föds till den här skivan. Det är den absolut värd.
Det blir massa Kent i vår och sommar:
24 maj – Köpenhamn (Danmark) – Vega
25 maj – Oslo (Norge) – Rockefeller
26 maj – Stockholm – Cirkus
30 maj – Göteborg – Trädgårn
31 maj – Eskilstuna – Lokomotivet
2 jun – Malmö – KB
Sen en liten paus innan stora sommarturnén rullar igång:
27 juni – Helsingfors (Finland) – Garden party
29 juni – Borlänge – Peace & Love
30 juni – Hamar (Norge) – Hamar Music Festival
6 juli – Karlstad – Putte i parken
13 juli – Stavern (Norge) – Stavernfestivalen
14 juli – Göteborg – Trädgårdsföreningen
18 juli – Karlshamn – Östersjöfestivalen
20 juli – Eskilstuna – Sundbyholms slott
21 juli – Varberg – Fästningen
27 juli – Norrköping – Holmentorget
28 juli – Uppsala – Uppsala slott
3 augusti – Sundsvall – Norrporten arena
4 augusti – Oslo (Norge) – Operataket
10 augusti – Skanderborg (Danmark) – Smukfest
11 augusti – Malmö – Pildammsparken, Tallriken
17 augusti – Ålesund (Norge) – Jugendfest
19 augusti – Stockholm – Sjöhistoriska
21 augusti – Åbo (Finland) – Slottsfestival
24 augusti – Stavanger (Norge) – Rått og råde
25 augusti – Bergen (Norge) – Plenen
Tom Jerry Boman
1 kommentar:
bra recension även om jag tyvärr inte gillar skivan så mycket, mer än kanske två av låtarna.
Skicka en kommentar