Jag: - Ja, jo det är det väl…
Matti: - Jag är skitnervös och vet egentligen inte varför jag vill göra det, men det känns bra ändå. Drog en öl innan här för att lugna mig lite.
Jag: - Jaha, okej, men det ska nog gå bra…
Matti: - …jag är ju så kass på gitarr, man spelar så lätt fel och det blir aldrig bra. Så jag tar och sjunger rakt ut.
Något senare.
Matti: - Är det bara att börja eller?
Jag: - Vänta jag säger till… okej varsågod!
Tänk att vi två skulle träffas, att det ändå blev du och jag
Att just vi såg igenom lågorna, definierade vårt val...
Storstaden visar sig från sin finaste sida, solen ligger högt och det är mycket folk på Djurgårdsfärjan. Trots nerver och funderingar kring hur nya låten 80 vårar egentligen går sätter Mattias Alkberg sig på en bänk mitt bland folket och börjar sjunga.
Rösten kilar sig fast mellan passagerarna, bänder loss dem från vardagen. Förmodligen är de i chock. Att sjunga starkt och klart i offentligenen är ovanligt. Stockholm Boat Sessions och jag får ett av internets starkaste musikklipp rakt in i kameran. (se klipp längre ner)
Han tvekar egentligen inte, bara för tvekandet i sig.
Händelsen säger väldigt mycket om Matti. Han tar igen genvägar, varje dag är unik, så även musiken. Låtar kan ändras, smak kan ändras, det växer inte mossa på rullande stenar. Hal som en ål, spretig som en diabasfyndighet.
Med sin historia, med alla skivor, låtar och band i bagaget skulle han satt sig med en gitarr, spelat någon låt lite på halvfart och sedan glömt hela grejen. Jag och alla skulle varit mer än nöjda. Men så fungerar inte Mattias Alkberg, han verkar konstant utmana sig själv och sätta osäkerheten i framsätet. Liksom för att fortsätta vara på tå, att utmana oss att vara på tå. Aldrig tveka, utom för tveksamheten själv.
Det är med dessa tankar jag möter Alkbergs nya skiva Anarkist. En samling sånger lika spretiga som sammanhållna, lika aviga som räta.
Till att börja med: Det finns ingen som skriver lyrik på svenska som Alkberg. Språket klingar vast ändå mjukt. Sällan, nästan aldrig, går han i fällan att berätta sagor utifrån sig själv. Berättarjaget blir ofta någon diffus, det är inte viktigt vem som säger det, bara det blir sagt.
Det börjar med en uppmaning, en musikalisk ABF-kurs med syfte att peppa dig till stordåd. Alkberg tar udden av sitt eget skapande, sätter det på marken för alla att ta del av. Du kan göra samma, lika lite magi i skapandet som en ostfalla. Samtidigt håller jag inte med honom, det är mystiskt hur han får orden att rinna nerför väggarna utan minsta motstånd. Men jag kommer efter uppmaningen försöka, hela mitt liv. För det är kanske inte så svårt egentligen? Aldrig tveka, bara för tveksamheten i sig.
Att sjunga politiskt är svårt, det blir lätt plattityder. I bit i kudden, skattebetalare låter Matti motståndarsidan falla på eget grepp, den politiska idiotin får all uppmärksamhet och i det obarmhärtiga ljuset kan ingen se något annat än just idioti. Samtidigt har han inte ens varit i närheten av någon pekpinne. Helt briljant!
Skivan kastar mig mellan olika genrer. Progg, visa, jazz, svenska ljud alá Björn J:son Lindh och överallt vilar en mörk natur. Och när Mattis dotter i Helgen v 51 sjunger "Tänk tänk, pappa, tänk" är det så vackert att solen lyser lite klarare, tiden stannar och jag vet inte om någon svensk någonsin varit så nära ärligheten. Matti ser sig själv utifrån på ett sätt som nästan är spöklikt.
Mot slutet kommer Alkbergs samarbete med Magnus Ekelund (se klipp längre ner), ni vet han som tidigare var Elmo, släppte debutskiva på svenska i sommars där han gjorde duett med Jakob Hellman. En berättelse om Norrland eller om tveksamheten i att bo långt borta från allt. Men det är inte det vanliga "Vi hatar vår hemstad", nä, här sker det med värme och kärlek. Den viktigaste meningen i landet just nu är:
Om inga andra fick det bättre så varför skulle vi
Där har ni en sammanfattning på hela Matti Alkbergs uppenbarelse, att göra det man ska och inte förhäva sig. Solidaritet. Inte ta plats på annat sätt än genom musiken, inte tro man är något samtidigt vara stolt över vad man åstadkommer. Ödmjukheten personifigerad.
Anarkist är inte skivan som du kommer referera till om hundra år, men jag kommer göra det. Här ryms hela livet, det där som fortsätter efter att ungdomståget gått. Livet som går ut på att låta saker hända, att inte veta vad som händer bakom nästa hus. Aldrig tveka, bara tveka inför tvekandet.
Vet du, du är frigjord,
pånyfödd fundamentalt
det är barnsligt enkelt
du tänker efter uppenbart
Jag delar aldrig ut betyg, tycker det är ett svart/vitt sätt att se på saker. Men regler är till för att brytas, speciellt i det här fallet då en hel skiva går ut på att bryta mönster och regler. Jag ger Anarkist med Mattias Alkberg 10 poäng av 10 möjliga. Det här är den bästa skiva jag hört, framför allt är det en ren njutning att lyssna på hela i ett svep. Här finns allt. Absolut de bästa texterna jag läst.
Skivan, och en tillhörade bok med texter av Mattias Alkberg, släpps den 21 septemeber. Samma kväll är det släppkalas på Strand i Stockholm.
Här kan du lyssna på Anarkist av Mattias Alkberg på Spotify.
Tillsist:
Alkberg på Stockholm Boat Sessions:
Alkberg och Ekelund på Indiedagis/Storsjöyran, framför Född fel:
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar