 |
| Jakob Hellmans låtlista... |
(Liveklipp med alla som nämns i texten hittas i tidigare inlägg)
Det luktar ljummen ved. Tillsammans med en påträngde insikt om hur litet utrymmet är när tjugo par skor nyss fått ny infettning. Fukten blir mer påtaglig när vi rör oss norrut, men doften av natur förstår jag inte riktigt. Resan går från stora staden till lilla landet. Det borde lukta avgaser, prestationer och avundsjuka. Istället luktar det... ljummen ved.
På väg mot Musikens Makt och Luleå delar jag hytt på natttåget med två killar från Småland. De bor visserligen i Stockholm men dialekter försvinner inte så lätt. De är på väg mot fjällen och äventyret, under åtta dagar ska de och några andra vänner gå rakt ut i naturen. De har ingen plan säger de, tar det som det kommer. De har packat noga, ryggsäckarna innehåller inte ett gram extra.
En av dem har varit på vandring förr. Flera gånger till och med. Den andra försöker dölja sin nervositet, för honom är det första resan norr om Karlstad.
Vi trevar, försöker hitta gemensamma nämnare. Mellan fjällen och musiken. Mellan en festival och ett vandring. Det går inte så bra. Mest viskar vi klyschor. Jag vet inget om deras värld och de vet inget om min. Det kan vi enas om.
När vi efter en lång natt närmar oss Boden är det dags för vandrarna att stiga av, ett nytt tåg, sedan en buss väntar på att ta dem dit inga toner når. Regnet tvättar rutan ren av farten. Jag ser deras ängsliga blickar.
Vi säger hej då och lycka till. Så stannar de upp, väntar.
"-Du, du är inte sugen på att byta äventyr va?"
Nä.
Musikens Makt i Luleå är en gratisfestival och en bättre stad än Luleå att ha den i finns inte. Här finns förmodligen fler överbegåvande musiker per capita än i hela Stockholm. Lineupen är strålande! Om man då bara ser till vilka lokala akter som spelar: Mattias Alkberg, Birgitt Bidder, Magnus Ekelund, Raketen, Norra Kust. Sen är det en massa artister som spelar i bakgrunden, folk från The Bells, Nerverna, Stålet…
Ja, det är flera gånger samma folk på scen. Frontfiguren byts ut, uttrycket förändras men känslan av "vi mot dem" är påtaglig. Här hjälper man vandra, spela lite gitarr där, körar lite där och bär saker någonannastans. Det är närmare 80 mil till Stockholm och det ger alla blanka fan i.
Kanske är det just den där sammanhållningen som är vackrast av allt, alla gör allt ihop. Det är som att bli nersläppt i en vacker OBS-klass. Underbara människor i parti och minut.
Helgen börjar redan på fredagen med en liten "förfestival". En restaurang omvandlas till ett paradis för popälskare med ett program som skulle göra vilken klubb som helst avundsjuk.
Först ut är Mattias Alkberg… Det börjar nästan bli lite vardag, efter spelningar på både Indiedagis och med Text & Musik (både i Stockholm och på Yran) så glömmer man lätt att man kollar på en ikon. Det är en ära. Som vanligt … eller nä, det finns inget vanligt med Alkbergs spelningar, alltid något nytt, alltid någon ny version och en vändning man inte var beredd på.
Den här fina höstkvällen får vi höra en bedårade vacker version på hans samarbete med Scraps of tape. Med sig upp på "scen" får han Birgit Bidder! Ojoj, bland det vackraste i år! Och Mattias känsla för ord går knappt att beskriva. Det är en magiskt verklighet plussat med en evig förkärlek för romantik. Enormt.
Jonas Teglund är en av de där själarna som saligt roterar runt i Luleås musikliv, han spelar i Nerverna, Park Hotell och han har sitt eget skivbolag. Denna kväll är han på plats för att köra några The Bells låtar. Normalt är de en trio, Johan Forslind (The Bells) och Peter Nuottaniemi (Bear Quartet). Ja, ni ser, allt går runt.
Låtarna bygger på bländade gitarrbyggen, som till en början låter enkla men efter några sekunder får lokalen att tystna. Lite som att att skämas när man råkat bokat in Jack Nicholson att läsa väderleksrapporten. Jonas sång är djup, genomträngde. Inte djup som i bas, utan djup som i luddiga väggar i psykklinikens celler.
Det är över för fort och alla snackar om att han kunde spelat en timme…
Sist ut är Sveriges framtid. Patrik Backlund har ett förflutet i elektronikpop med Pulpa (de har nya grejer på gång!) men här är det helt andra saker som gäller. Jag är hänförd, Patrik är till vissa delar en ny Henrik Berggren. Med texter om utanförskap, tristess och om att leva nu tar han tillsammans med sin enorma närvaro oss med rakt in i våra egna hjärtan. Till mörka ställen, där vi älskar att riva runt med den trubbiga kniven. Gör det ont? Då är allt i sin ordning.
Home is where i slept last night har alla chanser att bli alla klubbarnas avslutningslåt. När man bara känner för att vandra ensam hem i snödis, lägga sig under en filt och dö en smula.
Lördagen är själva festivaldagen, det börjar vackert med helt färska Norra Kust. Reverb och superhemligt, trots att sångare Petter Granberg spelar bas i Park Hotell säger ryktet att ingen fått höra något alls av Norra Kust.
Det är drömskt, ekande distans och passar perfekt till scenen på standen. (ja, scenen står precis i vattenbrynet, vackert!). Blanda 90-talets shoegaze med stålsilos och uppgivenheten när man inser att Bolaget redan stängt för dagen. Eller att den enda affären på 40 mil bommat igen. Norra Kust är berättelsen om glesbyggden under beskjutning.
Magnus Ekelund är på något sätt hela Norrbotten för mig. Killen som förmodligen kommer vända hela den oljepråm som kallas hopplöshet. För även om han inte har varesig jobb, pengar eller bostad bjuder Ekelund på storslagen romantik på lördagseftermiddagen. Känslor som gör folk rädda, för att ge upp allt.
En avgörande mening: Jag är den siste kvar på jorden men kärlek är alltid mitt svar. Där sammanfattar Magnus hela livet, hela känslan av att inte komasihåg, att livet en gång slocknar och ingen noterade det i sin lilla bok. Då spelar inte jobb, pengar eller bostad någon roll.
Kanske är det just den här värmen som gör att han lyckas locka upp varenda kotte på scen att köra i briljanta Ingen Signal. En låt som handlar om att våga. Att våga säga Jag Älskar Dig, att våga skicka det där medellandet på Facebook med frågan om fika eller att bara våga ge upp allt för någon annan man gillar. Alkberg, Teglund, Jakob Hellman och en hel hög andra sjunger livet ur sig. Och det är så fint att jag i det närmaste börjar lipa. Norrlänska män som vänder ut och in på sig själva.
Raketen är Birgitt Bidder, Kalle Nyman och Patrik Heikipieti…och Mattias Alkberg på gästgitarr. Javisst, här går det runt ännu mer. Men Raketen är eget, vardagstexter, diskbänksrealism och en smula obehag. Bidders röst hörs mer här, på svenska, än den gör på engelska. Kan låta konstigt, men uppgivenheten är oändligt mycket större. Snygga melodier och Birgits pianospel får världen att stanna…
…över till Mattias Alkberg och Nerverna. The Bells-Jonas, Kalle Nyman, Birgit Bidder, Park Hotell-Christian på scen. Som en enda stor familj. Att Matti gör finurliga texter berättade jag om innan, på stora scenen blir det ännu bättre. Ge den mannen evigt kulturstöd! Han gör mer för det svenska språket än vilken prisad författare som helst!
Tar en paus, rusar in till stan, snabb öl i hotellfoajen, försöker klura ut vem/vilka som är Ghost (de står tydligen där) och sedan in igen till Kajsa Grytt… som jag bara hinner se en lite snutt av. Men minnet av spelningen på Debaser i våras hänger kvar och det här är minst lika bra. Fan vad den människan är cool!
Ni som följer med här vet att jag och Jakob Hellmans vägar korsats, jag har spelat in honom på Stockholm Boat Sessions när han körde duett med Magnus Ekelund, när han spelade lite småhemligt i Hammarby Sjöstad och jag var där när det magiska hände på Kulturhusets tak i somras.
Står jag där, längst fram, tillsammans med just Ekelund. Våra ögon tindrar. Det är ändå Jakob Hellman vi ska se och höra, kanske den artist som gjort störst avtryck på oss båda. Vi säger inte så mycket om det. Sen går han på, den här dagen med sitt nya kompband… håll i hatten: Park Hotell! Ja visst!
Det blir en hitbonaza av sällan skådat slag, alla är där och alla sjunger med. Jakob är roligare än någonsin och så bjuder han på lite nya låtar. Ja, det finns nya låtar… jag spelar in tre sånger, ingen ny låt. För någonstans tycker jag att det får räcka, antingen är man där när Hellman spelar nya låtar eller så är man det inte.
Det fina med Jakob är att han på sitt sätt verkar obrydd om vem han är, varje låt får en ny innebörd när han kör dem live. Som han aldrig hört orden förr. Tidigare har jag berättat om det hela, att man inte riktigt vet om han ska klara sig igenom hela texten, det balanserar hela tiden. Men det beror inte på någon minneslucka, Hellman befinner sig bara här och nu och verkar ärligt vilja nå fram till varenda person i publiken. Att han hela tiden kämpar med att än en gång övertyga oss om att det här är det bästa som gjorts på svenska.
Han lyckas. Igen.
Ser en låt med bob hund, det fenomenala Det Överexponerade Gömstället. Vilken text.
När till scenen vid stranden, häng i fina backstagelogen med Jakob, Magnus, Joel, Christian och alla andra. Öppnar fönstret och lyssnar på Birgit Bidder. Trivs. Ringer Stockholm och saknar. Vänder blicken mot älven, ser allt i grått och svart. Långt där borta lyser köpcentrat. Det stora tysta och det lilla livliga. Hör sagor om nazister, bakgator och vintern. Känner mig hemma i norr, det tvära, det sneda norr.
Klockan är långt över elva, natten är kolsvart och regnet öser ner när Caotico går på. Sanden är mjuk, fuktig och mina tygskor läcker in. Mitt i naturen står jag och upplever. Jag ser inga fjäll, jag hör bara hit efter hit. Känner mig som en snattare, att jag snor de här fina killarnas musik och gör den till min egen.
In i stugan, fnittrar åt killen som stoppar Ghost och frågar om de är Döden. Går ut och ser samma band, skrattar ännu mer. Det är vansinne. Det är larv.
Norr, ni har ännu en gång bevisat att ni är landets bästa del. Här finns egenheterna blottade, nakna står ni mitt i stormen och bryr er mer än någon annan. Ni har än en gång visat att kärlek, omtanke och humor går före alla iphonepungar, fruktstylade lägenheter och trappfester brevid Rosenbad. I det ensammaste hörnet hittar jag den största gemenskapen.
Kanske är det ändå inte så långt mellan mig och mina hyttgrannar. Vi har hittat norr. Det innersta av norr. Det storslagna norr och det skitlilla norr. Och vi älskar det av hela vårt hjärta.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar